IRAN: Kvinnorättsförsvarare utsätts för förföljelse

"Våra händer är tomma, våra hem är gjorda av glas,
vi har en knut i halsen och ingen tid att gråta,
våra systrar sitter i fängelse, våra dagar är fyllda av faror,
och trots detta och ända fram tills att dessa lagar ändras,
kommer vi att lämna spår och ännu fler namnunderskrifter [...]”

Nafiseh Azad, aktivist i Kampanjen för jämställdhet


Könsdiskrimineringen mot kvinnor i Iran är utbredd – och dessutom sanktionerad i lag. Kvinnor är utestängda från viktiga områden och kan t.ex. inte arbeta som domare eller kandidera till presidentposten. De har inte samma rättigheter som män vad gäller äktenskap, skilsmässa, vårdnaden av barn eller i arvsrätten, frågor som i allra högsta grad påverkar kvinnornas vardagliga liv. Om kvinnor utsätts för brott och kommer till skada utmäts lägre straff än om brottsoffret är en man. Ett vittnesmål från en kvinna i domstol är bara värt hälften av vittnesmålet från en man. Även om den lagliga minimiåldern för att ingå äktenskap numera är 13 år, kan fäder ansöka om tillstånd för att gifta bort sina döttrar vid ännu yngre ålder – och med män som är betydligt äldre än flickorna. Polygami, månggifte, är tillåtet för män men inte för kvinnor. Män har också en odiskutabel rätt att skilja sig från sin hustru, medan kvinnor saknar motsvarande rätt.

Den politiska situationen och kvinnorörelsens kamp
Kvinnorörelsen i Iran startade redan år 1906, i samband med den ”konstitutionella revolutionen”, då shahen tvingades gå med på en ny författning som gav den lagstiftande makten till en vald församling, Majlis.Efter den islamska revolutionen 1979, drabbades kvinnorörelsen av ett hårt bakslag och många av de blygsamma framsteg som gjorts gällande kvinnors rättigheter omintetgjordes när en ny lagstiftning infördes.

Under den mer reformvänlige president Khatamis tid (1997-2005) började det civila samhället spira. Ett Center för Kvinnors deltagande etablerades vid presidentämbetet, vilket uppmuntrade bildandet av NGO's som arbetade för att främja kvinnors mänskliga rättigheter och antalet organisationer ökade från 67 år 1997 till 480 år 2005.

Under perioden 2000-2004 godkändes även en rad lagförslag för att förbättra kvinnors ställning av det dåvarande parlamentet, Majlis, men flertalet av dessa – inklusive förslaget att Iran skulle ratificera FN:s konvention om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor – stoppades dock av det så kallade Väktarrådet. Detta organ har till uppgift att övervaka att all lagstiftning står i överensstämmelse med författningen och de islamska lagarna, och består av islamiska skriftlärda och jurister. Några förslag, bland annat att höja minimiåldern vid giftermål från 9 till 13 år, godkändes dock, liksom mödrars rätt till vårdnad av barn vid skilsmässa fram till barnet fyllt 7 år.

I samband med parlamentsvalen år 2004 inleddes en ny och betydligt mer restriktiv fas, både vad gäller reformarbetet men också vad gäller friheten för det civila samhället. Denna hållning har fortsatt sedan Mahmoud Ahmadinejad valdes till president år 2005. Bland det första han gjorde var att döpa om Centret för kvinnors deltagande till Centret för kvinno- och familjefrågor. Kritikerna menar att namnbytet återspeglar den nuvarande regeringens förväntningar på kvinnors viktigaste roll i samhället: som hemmafruar och mödrar.

Kvinnorättsaktivister en måltavla
Säkerhetsstyrkorna, som lyder under underrättelseministeriet, samt rättsväsendet är involverade i en samstämmig attack mot kvinnorörelsen och det civila samhället i stort. Människorättsförsvarare, inklusive kvinnorättskämpar, utsätts för förtal, trakasserier, gripanden och åtal.

I april 2007 anklagade ministern för underrättelsetjänsten kvinnorörelsen för att vara en del av en fientlig konspiration som vill genomdriva en ”mjuk omstörtning” av den islamska republiken. Sedan dess har kvinnorättsgrupper och andra NGO:s som tagit emot bidrag från internationella givare, stängts och deras ledare och medarbetare har förhörts av säkerhetstjänsten.

I april 2007 inleddes också kraftåtgärder mot den ”sociala osedligheten”, något som pågår än idag. Tusentals kvinnor och män som bedömts bryta mot den ”offentliga anständigheten” har blivit varnade, gripna och i några fall även åtalade.

Hemsidor på internet har stängts av myndigheterna och det inflytelserika månadsmagasinet Zanan(Kvinnor) har fått sitt utgivningstillstånd indraget med motiveringen att magasinet, genom att publicera vissa artiklar ”äventyrat sina läsares andliga, mentala och intellektuella hälsa och gett intryck av instabilitet och otrygghet i samhället [samt] målat upp en mörk bild av kvinnors situation i det islamska samhället”.

Juni-demonstrationen 2006
I samband med firandet av den internationella kvinnodagen den 8 mars 2006 blev dussintals kvinnor slagna av polisen med batonger. Trots detta samlades en liten grupp på nytt till en demonstration i juni 2006 i Teheran. Polisen ingrep mot de fredliga demonstranterna och enligt officiella källor greps 70 personer, varav några misshandlades i samband med gripandet. De flesta gripna släpptes kort efter, men en person, Sayed Ali Akbar Mousavi hölls frihetsberövad i över fyra månader och utsattes för tortyr. Flera andra av de gripna, inklusive personer som organiserat demonstrationen, dömdes till fängelse för att ha ”träffats och stått i maskopi för att attackera statens säkerhet” , ”deltagit i en olaglig samling” eller ”propagerat mot systemet”. Minst en person dömdes också till spöstraff. Domarna överklagades och i januari 2008 inväntade flertalet av dem domstolens utslag.

Delaram Ali, som fått sin hand sönderbruten av polisen i samband med 2006 års juni-demonstration, hade tillsammans med andra skadade ingett klagomål mot polisen. I oktober 2007 ogillades alla åtalspunkter mot polisen av domstolen. Delaram Ali själv dömdes i juni 2007 till 34 månaders fängelsestraff samt 10 piskrapp för att ha ”deltagit i en olaglig samling” samt för att ha ”stört den allmänna ordningen”. Vid överklagan reducerades straffet till 30 månaders fängelse. Domarkårens överhuvud har beordrat en domare att se över ärendet för att klargöra om det funnits några felaktigheter i hanteringen. Delaram Ali riskerar fortsatt att fängslas och därmed bli samvetsfånge.

Kampanjen för jämställdhet
I kölvattnet av dessa erfarenheter beslöt kvinnorättsaktivisterna att byta strategi och föra ut sina krav om jämställdhet och likabehandling till en bredare del av befolkningen.

Den 27 augusti 2006 inledde de Kampanjen för jämställdhet. Kampanjen skulle lanseras vid ett offentligt seminarium men myndigheterna förhindrade att människor kunde komma in i byggnaden. Nobelpristagaren, advokaten och människorättsförsvararen Shirin Ebadi höll trots detta ett tal till de församlade och aktivister delade ut flygblad på gatorna. Kampanjens hemsida som innehåller en namninsamling, ”One milion signatures”, med krav om att ändra den diskriminerande lagstiftningen, sjösattes också under samma dag. Namninsamlingen är bara en del av en större kampanj där volontärer får grundläggande utbildning i juridik och sedan reser runt i landets provinser för att prata om kampanjen och samla in namnunderskrifter. De talar med kvinnor och lyssnar på deras berättelser samtidigt som kvinnorna informeras om sina rättigheter och behovet av lagreformer.

Myndigheterna har hindrat arbetet med kampanjen och slagit till mot aktivisterna. Fram till januari 2008 har kampanjens hemsida blockerats av myndigheterna vid minst sju tillfällen. Man nekas tillstånd för att hålla offentliga möten och därför hålls sådana möten hemma hos aktivister och sympatisörer, varav en del hotats på telefon eller kallats till förhör hos säkerhetstjänsten. Dussintals aktivister har också gripits till följd av sitt arbete med kampanjen och några har dömts till fängelse efter vagt formulerade anklagelser. Detsamma gäller för flera män som engagerat sig i kampanjen.

Kränkningar av de mänskliga rättigheterna
Misshandel vid gripandet, frihetsberövande under lång tid utan åtal och rättegång – ofta i totalisolering är exempel på de människorättskränkningar som kvinnorättsaktivister utsatts för. De nekas sina grundläggande rättigheter såsom rätten till mötes- och föreningsfrihet, åsikts- och yttrandefrihet.

De iranska myndigherna har också undlåtit att utreda anklagelser om kränkningar av de mänskliga rättigheterna ordentligt, och att bryta mönstret av straffrihet som möjliggör fortsatta övergrepp från säkerhetstjänstens sida. Frihetsberövanden och rättegångsprocedurerna uppfyller inte internationella regler för rättvisa och korrekta rättegångar.

Människorättsförsvarare nekas skydd från lagens sida och straffas istället för att de står upp för kvinnors rättigheter.


Amnesty kräver bland annat att:
  • all lagstiftning ska ses över för att identifiera och ändra alla lagar och direktiv som direkt diskriminerar kvinnor eller som har en diskriminerande inverkan
  • alla former av hot och trakasserier mot kvinnorättsaktivister upphör
  • fredliga demonstrationer ska tillåtas, i enlighet med konstitutionen i Iran
  • polis och säkerhetsstyrkor instrueras att avhålla sig från att använda våld
  • snara och oberoende utredningar görs av kring anklagelser om övergrepp och kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt att de ansvariga bestraffas
  • alla kvinnorättsförsvarare som hålls frihetsberövade enbart på grund av sina fredliga aktiviteter friges omedelbart och villkorslöst
  • parlamentet, Majlis, säkerställer att ingen lag som antas diskriminerar kvinnor


Läs hela rapporten: http://amnesty.org/en/library/info/MDE13/018/2008/en


Denna aktion:

Skicka brev till:
His Excellency
Mahmoud Ahmadinejad
The Presidency
Palestine Avenue, Azerbaijan Intersection
Tehran
Islamic Republic of Iran
Fax: + 98 21 6 649 5880
E-post: dr-ahmadinejad@president.ir

Your Excellency,


I am writing to express concern at legislation in the Islamic Republic of Iran which discriminates against women.

I recognize that the Islamic Republic of Iran has made certain positive steps with regards to women’s position in society, notably improving education and literacy rates among Iranian women. However, there remains a large amount of legislation in force which severely discriminates against women in many aspects of their lives, including marriage, divorce, child custody, age of criminal responsibility, unequal weight of testimony before the courts, unequal compensation for physical injury or death, the right to work, the right to travel freely, both inside Iran and abroad and the right to stand for all public office.

I urge you to take all steps within your power to ensure that Iranian legislation is revised to eliminate all forms of discrimination against women.

I also urge you to take steps to ratify the United Nations Convention on the Elimination of all forms of Discrimination against Women (CEDAW).

I am also concerned about the persecution of those who are peacefully demanding an end to discrimination against women, including those who are active in collecting signatures to a petition calling for the revision of discriminatory laws. In this regard, I urge you to ensure:

  • the immediate and unconditional release of any women’s rights activists, detained solely in connection with their peaceful activities demanding an end to legislation discriminating against women, who are prisoners of conscience
  • the dropping of all charges and the review of all sentences of activists in connection with their peaceful activities
  • the immediate commutation of all sentences of flogging imposed in connection with peaceful women’s rights activities
  • an end to other forms of harassment of women’s rights activists such as dismissal from employment, threatening phone calls and raids on peaceful meetings conducted in private houses

I would welcome receiving your comments and, in particular, your assurances that the Iranian authorities will take prompt steps to abolish or reform all legislation and provisions which discriminate against women and to ensure that all Iranians are able to exercise peacefully and fully their rights to freedom of expression, association and assembly.


Yours sincerely,
______________________