"Folkmord genom sexuellt våld". Krönika av Lennart Aspegren.

När de tre påverkade pojkarna i skymningen närmade sig hennes hus, såg hon att de tillhörde folkmördarmilisen. Så fort de kunde sprang hon och hennes sexåriga dotter ut och gömde sig bakom ett buskage i trädgården. Sedan fick modern för sig att de skulle vara säkrare uppe i ett högt träd och klättrade därför upp där. Men dottern blev fasttagen, innan hon hann följa efter sin mamma. Denna vågade inte ge sig till känna, utan satt tyst kvar där uppe, dold i trädets lövverk. Hon tvingades maktlös att se på hur var och en av de tre unga milismännen våldtog hennes skrikande flicka. Efteråt dränkte de det halvt medvetslösa barnet i en latrin på gården.

Lennart Aspegren i Rwanda-tribunalen		Modern överlevde 1994 år folkmord i Rwanda och kunde senare vittna inför FN-tribunalen. Ingen av oss domare i målet lär glömma någon enda detalj i hennes berättelse.

Efter modell från nazisterna riktade sig extremisterna i Rwanda i allra först hand mot kvinnor och barn, särskilt spädbarn. Men folkmordet där för drygt tio år genomfördes inte som i Tyskland i industriellt organiserade koncentrations- och förintelseläger. I stället hetsade regimen stora delar av den manliga hutu-befolkningen, inte minst ungdomar, till att delta i slakten på tutsier.
Den miljon människor som på hundra dagar sedan mördades i Rwanda föll sålunda offer för macheter, klubbor och bränder. Deras ägodelar plundrades eller brändes.

Bland offren fanns inte minst kvinnor. Sexuellt övervåld ansågs nämligen vara ett effektivt steg i förintandet av tutsi-befokningen. Det skulle förstöra tutsiernas mod, deras livsvilja och deras liv.

Det var vanligt att tutsi-kvinnor omedelbart efter en våldtäkt blev "skurna", det vill säga ihjälhuggna eller lemlästade, och kastade i en massgrav. Det förekom också att flickor rövades bort och en tid hölls som slavar, innan de torterades till döds.

Men i andra fall organiserades enorma massvåldtäkter i syfte att smitta offren med hiv/aids och sedan låta dem leva vidare. Med påföljd att det i dag i Rwanda lär finnas tusentals hiv-positiva eller infekterade kvinnor. Många har att ta hand om ett smittat barn, som fötts efter våldtäkten. Mödrarna lever ofta utstötta ur sin egen bygemenskap, eftersom de har skändats av "fienden" och fött fiendens avkomma. I brist på vård tynar de bort.

I rättshistoriens första folkmordsrättegång någonsin dömde vi i FN-tribunalen en man vid namn Akayesu för att han i sin ställning som borgmästare hade medverkat till - och underlåtit att förhindra - att en mängd tutsikvinnor hade blivit "utsatta för sexuella övergrepp, stympning och våldtäkt, ofta flera gånger, ofta offentligt och ofta av mer än en gärningsman". I vår dom citerar vi en överlevande som vittnat om hur hon hade blivit våldtagen "varje gång hon mötte angripare". En annan kvinna hade tvingats att på torget klä av sig och sedan springa runt och
göra rörelser för att "förevisa tutsi-kvinnors lår" för åskådarna. Sedan hade en milisyngling kommit fram, skrikit sexuella förolämpningar mot henne, våldtagit henne och dödat henne.

Domen i Akayesu-målet blev erkänd och prejudicerande inom den internationella humanitära rätten på mer än ett sätt. Tribunalen slår där för första gången fast att våldtäkter och andra sexuella övergrepp kan bedömas som folkmord, när de har begåtts i avsikt att helt eller delvis förgöra en speciell folkgrupp. Våldtäkt och sexuellt våld utgör enligt domen "i själva verket ett av de värsta sätten att skada offret både kroppsligt och mentalt". Vi betecknar också folkmord som "the crime of crime", det grövsta av alla brott. Straffet för den dömde blev det högsta på skalan, alltså livstids fängelse.

Nya domar har följt och fler är på väg. Signalen är tydlig. Gärningar som massmord och massvåldtäkt ska bestraffas, var de än begås.

Det är nu FN:s och medlemsstaternas ansvar att se till att så också sker. Här har Amnesty en given roll att spela som utredare, informatör och påtryckare.

Lennart Aspegren

Tidigare undergeneralsekreterare i FN och domare i Rwanda-tribunalen.