SVERIGE: Öppet brev till från svenska Amnesty till samtliga riksdagsledamöter gällande regeringens proposition om Socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor
Svenska Amnesty genomförde år 2004 och 2005 undersökningar om svenska kommuners arbete för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Resultaten av undersökningarna föranledde Amnesty att dra slutsatsen att alltför få kommuner prioriterat detta arbete tillräckligt, trots att sex år hade förflutit sedan kommunernas ansvar förtydligades genom 1998 års Kvinnofridsproposition. Amnesty uppmanade därför regeringen att: “se över vilka ytterligare krav som bör ställas på kommuner för att arbetet för kvinnofrid ska kunna påskyndas, stärkas och utvecklas i landets alla kommuner.”

Svenska Amnesty inkom med remissvar på den utredning som ligger till grund för regeringens proposition 2006/07:38, Socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor, som riksdagen nu står i begrepp att behandla. Amnesty ställde sig i huvudsak positiv till utredningens förslag, men vill med detta brev göra riksdagens ledamöter uppmärksamma på ett par problem som vi menar kvarstår. Enligt den information vi fått kommer regeringens proposition att behandlas av riksdagen den 24 april 2007.

Skyddsaspekten
Amnesty har redan tidigare tydliggjort behovet av att skärpa kraven på kommunerna genom en ändring i socialtjänstlagen (5 kap. 11§ SoL). Då Socialtjänstlagen är en ramlag har kommunerna långtgående frihet att anpassa sin verksamhet efter lokala förutsättningar. Amnesty vill i sammanhanget särskilt lyfta fram skyddsaspekten i akuta situationer. Vi menar att frågan om våldsutsatta kvinnors fundamentala mänskliga rättigheter såsom rätten till liv och personlig säkerhet väger tyngre än eventuella hänsyn för det kommunala självstyret. En våldsutsatt kvinnas behov av stöd och skydd måste tillgodoses - oavsett i vilken kommun hon vistas eller är bosatt.

Amnesty anser därför att det är av största vikt att kommunernas skyldighet att säkerställa tillgången till boende som utgör ett fullgott skydd, tydliggörs i 5 Kap. 11 § SoL. I regeringen proposition anges att "Bestämmelserna i femte kapitlet är endast till för att synliggöra de skyldigheter som redan åvilar socialnämnden enligt andra bestämmelser i socialtjänstlagen." I regeringens proposition anges att insatser till enskilda, även om det avser skyddat boende, ges som bistånd enligt 4 kap. 1§ SoL (samt ibland enligt 4 kap. 2§ SoL). Amnesty konstaterar att inga av de paragrafer som grundar rätt till bistånd och som är tillämpliga i ärenden som gäller våldsutsatta kvinnor, innehåller explicita skrivningar kring skyddaspekten och fullgott skyddat boende, vare sig på kort eller lång sikt.

Amnesty menar att det i framtiden inte får råda några oklarheter kring vilka insatser som krävs för att kommunen ska anses ha uppfyllt sina lagstadgade skyldigheter. I den föreslagna lydelsen av 5 Kap. 11 § SoL har det omtvistade "bör" bytts ut mot "skall", vilket Amnesty välkomnar. I övrigt talas det fortfarande om socialnämnden ska "verka för att den som utsatts för brott och dennes närstående får stöd och hjälp. Socialnämnden ska särskilt beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp av närstående kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation." Vi menar att ordalydelser som "verka för", "beakta" och "kan vara i behov av" riskerar att skapa otydlighet vad gäller kommunernas skyldigheter. Framför allt menar vi att skyddsaspekten är så central att den explicit bör framgå. Genom att istället tala om stöd, hjälp och skydd skulle kommunernas ansvar tydliggöras.

Att särskilt framhålla kommunernas skyldighet att, vid behov, erbjuda skydd motiveras också av att tillgången till skyddat boende för våldsutsatta kvinnor med särskilda behov, såsom missbrukande kvinnor och kvinnor med fysiska eller psykiska funktionshinder, generellt sett är mycket bristfälligt i landets kommuner idag. Enligt Amnestys kännedom är många kommuner medvetna om problemet men tillräckliga insatser saknas likväl för att svara upp mot de behov som konstaterats.

I en ny rapport från FN:s särskilda rapportör om våld mot kvinnor, Yakin Ertürk, gällande situationen i Sverige, fastslås att nivån på arbetet för kvinnofrid måste höjas i ett antal kommuner. Den särskilda rapportören rekommenderar ändringar i Socialtjänstlagen så att kvinnor som riskerar att utsättas för våld får en "lagstadgad rätt att kunna driva sin sak mot kommuner, få sitt fall grundligt prövat och få allt nödvändigt skydd och stöd, inklusive tillgång till fullgott skyddat boende, om så behövs". Rapportören understryker också vikten av att "särskilt uppmärksamma skyddsbehoven hos kvinnor med särskilda behov, inklusive missbrukande våldsutsatta kvinnor, psykiskt eller fysiskt funktionshindrade kvinnor, unga kvinnor och äldre kvinnor".

Amnesty vill betona att formerna för hur kommunerna säkerställer att skydd erbjuds, kan variera: enskilt eller genom samverkan med andra kommuner eller inom ett län kring gemensamt skyddat boende eller genom samverkan med ideella kvinnojourer. Vi är dock oroade över formuleringen i regeringens proposition som gör gällande att ibland räcker det med "tillfälligt tak över huvudet". Det ger en felaktig signal till kommuner som idag använder sig av campingstugor, vandrarhem eller hotell, trots att där sådana alternativ inte ger ett fullgott skydd för kvinnor som sett sig tvingade att fly sitt hem för att sätta sig (och sina barn) i säkerhet.

Kommunövergripande handlingsplaner
Amnesty ser det som positivt att regeringens proposition tar upp kommunala handlingsplaner som en del i det förebyggande arbetet. I propositionen anges att "en handlingsplan i sig inte alltid utgör ett verkningsfullt instrument" utan att det avgörande är att frågan hålls levande av tex engagerade chefer och genom kompetensutveckling. Samtidigt understryker man i propositionen att "En kommunövergripande politisk handlingsplan kan klargöra det samlade samhällsansvaret för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor, identifiera de brister som finns och tydligt ange strategier för hur man ska åtgärda dessa."

Med hänvisning till de kartläggningar som gjorts inom ramen för utredningen Socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor, drar regeringen slutsatsen att det även fortsättningsvis menar att det ska vara upp till varje enskild kommun att avgöra om man ska ha en kommunövergripande handlingsplan för kvinnofrid eller ej, vilket Amnesty beklagar. Vi menar att de kartläggningar som gjorts av utredningen samt av Socialstyrelsen snarare visar på behovet av att tydliggöra för landets kommuner vad en kommunövergripande handlingsplan är; dess syfte och innehåll. Vi menar att sådana planer är viktiga av flera skäl:

1) Samtidigt som socialtjänsten måste ta ett ökat ansvar för våldsutsatta kvinnor så sträcker sig kommunernas ansvar längre än att endast omfatta det begränsade antal våldsutsatta kvinnor (och deras anhöriga) som uppsöker socialtjänsten. Här krävs en genomtänkt strategi för att nå ut till våldsutsatta kvinnor.

2) Engagerade chefer och personal är viktiga i arbetet för kvinnofrid, men Amnesty att arbetet för kvinnofrid måste byggas in i kommunernas och respektive myndighets organisation och verksamhet snarare än att vara avhängigt av enskilda personers engagemang, intresse och förkunskaper. Engagemang och strategi står inte i motsättning till varandra.

3) Arbetet med att ta fram en kommunövergripande handlingsplan är ett sätt att skaffa sig kunskap i frågan och om förhållandena i kommunen, vilket påbjuds i SoL. Som Socialstyrelsen påvisat i sin inventering Kommunala handlingsplaner för våldsutsatta kvinnor, råder det oklarheter kring vad en handlingsplan är och vilka krav man kan ställa på den. Befintliga handlingsplaner är av mycket olika karaktär och mycket få baseras på en kartläggning av hur problemet kring mäns våld mot kvinnor ser ut i den egna kommunen, vilka bristerna är och hur de bäst kan åtgärdas. Detta i sin tur påverkar naturligtvis hur användbara handlingsplanerna är i det konkreta arbetet, men också vilket beslutsunderlag politikerna har att tillgå vid resurstilldelning. Amnesty föreslår istället att man tittar vidare på vad en kommunövergripande handlingsplan bör innehålla och hur den ska vara utformad för att utgöra ett effektivt verktyg i arbetet.

4) Arbetet med att ta fram en handlingsplan kan bana väg för nödvändig och organiserad samverkan mellan olika aktörer, vilken saknas i många kommuner.

5) En viktig del av arbetet för kvinnofrid är det förebyggande arbete, tex i kommunala versamheter såsom skolan. Förebyggande åtgärder och insatser bör anges i en kommunövergripande handlingsplan.

FN:s särskilda rapportör om våld mot kvinnor rekommenderar särskilt att : "Alla kommuner ska, med stöd av Länsstyrelserna, anta handlingsplaner mot våld mot kvinnor, som tydligt anger målsättningar, identifierar brister, föreslår relevanta åtgärder och identifierar utvecklingsområden samt ökad samverkan mellan myndigheter och det civila samhället. Handlingsplanerna bör skräddarsys utifrån de lokala förhållandena och återspegla de specifika våldsyttringar mot kvinnor som faktiskt äger rum i kommunen. Tillräckliga resurser måste avsättas för genomförandet av planerna. Handlingsplanerna och deras genomförande bör årligen ses över.”

Kontakta gärna oss med era synpunkter eller frågor. Vi kan också komma personligen på ett möte med er partigrupp om önskemål finns.


Vänliga hälsningar


Carl Söderbergh
Generalsekreterare för svenska Amnesty


Frågor besvaras av :
Katarina Bergehed
Kampanjsamordnare
katarina.bergehed@amnesty.se
Tel: 031-701 81 81
Mobil: 0704-61 95 46