Vad har föräldraskap med mäns våld mot kvinnor att göra?
-om feministiskt föräldraskap i praktiken. Krönika av Kristina Henkel.



Beroende på vad ett barn har på sig så förväntas och bemöts barnet på olika sätt. Har barnet rosa och röda kläder så pratar de stora med barnet med ljus och mjuk röst. De tar försiktigt i barnet och ger det mycket närhet och ömhetsbevis. Gråter ett rosa-röttklätt barn förväntas det vara ledsen eller rädd. Om barnet är klätt i grått och blått håller de stora barnet en bit ifrån sig och berömmer dess starka händer och när barnet gråter förväntas det vara argt eller missnöjt.

Våra förväntningar på barn gör att de socialiseras in i de begränsade och farliga könsrollerna flicka eller pojke. Könsrollerna innebär bland annat att pojkar inte får lära sig att kommunicera med ord utan med aggresivitet och med våld och att pojkar och flickor får lära sig att flickor är mindre värda.

Redan när jag var gravid började folk i min omgivning att köna min mage. Det var nog en pojke däri eftersom min gravida mage stod ut rakt fram och inte var rund på bredden som flickmagar och den som bodde däri sparkade ju så mycket som pojkmagar gör. Flickmagar är ju lugnare. När barnet föddes var det ingen pojke, det var en liten människa. Det är vi allihop i det patriarkala samhället som gör pojkar och flickor av människor. Det tycker jag vi ska sluta med. Och det är där mitt feministiska föräldraskap börjar.

Att vara kvinna är synonymt med att någon gång förväntas bli mamma. Moderskap är därför någonting som alla kvinnor måste förhålla sig till fast inte alla kvinnor vill eller kan föda barn. Att vara man är inte synonymt med att var pappa och papparollen är inte lika strikt definierad som mammarollen. Ett exempel på detta är att det inte är någon som frågar en gravid kvinna om denna ska vara föräldraledig, det anses vara en självklarhet. 17% av alla pappaföräldrar tar ut föräldraledighet. Trots detta definieras de 83% som inte tar ansvar för sina barn när de är små som pappor. Hur dessa 83% ska vilja ta ut sin föräldraledighet är en återkommande diskussion vilket förstärker bilden av att pappaskap är någonting som man kan välja och därmed även välja bort och tacka nej till. Detta förstärker föreställningen att det är två olika föräldraskap, två skilda roller. En mamma och en papparoll. Mammaskap är någonting som tas för givet. Pappaskap är valbart. Det finns därför en poäng med att slopa mamma- och papparollen och istället börja prata om föräldrar och föräldraansvar. Att prata om föräldrar gör också att till exempel ”ensamstående” mammor och föräldrar som inte är heterosexuella inte behöver ses som mindre värda bara för att de inte lever upp till kärnfamiljsidealet.

Föräldraskapet är någonting som angår flera än den så kallade kärnfamiljen och det är viktigt att barn får fler än två trötta föräldrar som förebilder och fler människor som bryr sig om dem och tar ansvar. Det är också viktigt med insyn i familjen så att någon ifrågasätter ens handlande, peppar, stöttar och upptäcker psykisk och fysisk misshandel. I och med att det finns fler vuxna runt omkring barnet så ges barnet en förståelse för att människor är olika och olikhet blir någonting självklart och inte något som är beroende av kön.

Att ifrågasätta hur ens handlande eller passivitet bidrar till att befästa eller ifrågasätta stereotypa könsroller som upprätthåller den patriarkala ordningen är därför grunden för feministiskt föräldraskap. Feministiskt föräldraskap handlar om att etablera nya normer genom ord och handling. Detta låter ju väldigt tjusigt men hur ska det gå till?
Ett första steg på vägen är att dela föräldraskapet med några andra vuxna människor så att vi orkar. Det är tungt att gå emot strömmen. Börja prata ansvar med vänner och släkt innan barnet har kommit. Att diskutera, skapa en gemensam vision och en grund att utgå ifrån för ett föräldraskap är jätteviktigt.


Ett nästa steg på vägen är att tänka skulle jag ha gjort såhär om mitt barn varit en flicka och skulle jag gjort annorlunda om det varit en pojke? Det är viktigt att inte begränsa barnens handlingsutrymme efter idén om att det är en pojke eller flicka. En metod som funkar för att bredda barns identitet och ge dem större handlingsutrymme är tvärt-om-handling. Att till exempel ge pojkar närhet och prata om deras fina tröja och att peppa flickor att klättra högt och prata högt. Det är viktigt att det inte stannar vid tvärt-om-handling eftersom stereotypa könsroller inte försvinner bara för att flickor gör pojksaker och tvärtom. Det handlar om att ge barnen tillgång till en hel värld inte en halv. Eftersom ”kvinnliga” egenskaper har nedvärderats i vårt patriarkala system är det viktigt att det som anses ”flickigt” som empati, att hjälpa till, städa m.m. uppvärderas och tilldelas alla barn så att de får en positiv bild av dessa egenskaper och vill ta dem till sig.

När ditt barn bemöts könsstereotypt kan du ge en kommentar tillbaka t ex säga att de starka händerna också är väldigt mjuka så blir inte den första kommentaren den enda sanningen. Ett annat sätt att bemöta könsstereotypa kommentarer och frågor är med motfrågor, så att personen tvingas att tänka själv. Om någon t ex frågar om ditt barn är en pojke eller flicka så kan du svara med frågan varför det är viktig att veta. Förhoppningsvis startar detta en givande diskussion om könsroller.

Att vara förälder handlar om att inneha en maktposition. Barnet är direkt beroende av sin förälder. Att vara medveten om denna maktposition gör det lättare att hantera den och inte missbruka sin makt genom att till exempel förminska barn och inte bemöta dem med respekt. Det är få vuxna som skulle ställa sig och skrika åt sina kollegor för att de gjort något som anses vara fel. Tyvärr är det många vuxna som skriker på sina barn. Det är maktmissbruk. De fem härskarteknikerna kan vara till bra hjälp för att analysera makt och därmed även föräldraskap. Ett exempel på härskarteknikerna är t.ex. osynliggörande av pojkars känslor och att osynliggöra flickors könsorgan genom att inte ge det ett namn (det heter Snippa sedan 2003).

Barn strävar efter att förstå och anpassa sig till sin omgivning. De är därför väldigt ivriga att lära sig sin förväntade könsroll eftersom de tidigt märker att det är väldigt viktigt att skilja på flickor och pojkar. Det är vi vuxna runtomkring barnet som sätter upp de normer som gäller och värderar barns handlande. I och med att barn så gärna vill förstå och anpassa sig efter de storas normer så finns det en enorm förändringsmöjlighet. Om vi skapar nya jämställda normer så lever barnen gärna i vår nya värld. Som hela människor istället för halva. En värld där alla människor får lika betalt för lika arbetsinsats, sexuella trakasserier och mäns våld mot kvinnor inte är en del av alldeles för många människors vardag.



Kristina Henkel är förälder och en av initiativtagarna till FoFF - Forum för Feministiska Föräldrar - och jämställdhetskonsult med förskoleinriktning.