www.amnesty.se | Pakistan
Kvinnor i Pakistan ses som andra klassens medborgare och utsätts för en systematisk diskriminering. De förnekas sina ekonomiska, sociala, medborgerliga och politiska rättigheter, och diskrimineras av en lagstiftning som den militäre diktatorn Zia ul-Haq införde på 1970- och 80-talen. (1)
Den icke-statliga kommissionen för mänskliga rättigheter i Pakistan, HRCP, konstaterade i sin rapport för år 2000 att trots att nästan 51 procent av landets cirka 150 miljoner invånare är kvinnor har de fortfarande en underordnad status i samhället. (2) Redan från födseln diskrimineras flickor och kvinnor ur alla samhällsklasser, även om kvinnor från de fattigare samhällsklasserna är särskilt utsatta för den systematiska diskrimineringen.
Antalet hedersmord i Pakistan är alarmerande och straffriheten är så gott som total. I takt med att alltfler kvinnor i landet får kunskap om och, om än med försiktighet, börjar kräva sina rättigheter, tycks antalet hedersmord och annat våld mot kvinnor öka.
Många fall av hedersmord uppmärksammas av media och människorättsorganisationer men glöms sedan bort. I andra fall lider kvinnor i tysthet, dör en våldsam död och begravs i anonyma gravar.
Och trots att Pakistans regering under president Pervez Musharraf vid upprepade tillfällen kraftfullt fördömt hedersmord i officiella uttalanden, och utlovat åtgärder för att skydda kvinnors mänskliga rättigheter i Pakistan, har situationen för Pakistans kvinnor endast förbättrats marginellt under de senaste åren.
Hedersbegreppet i Pakistan
Hedersmord, som från början var en balochistansk och pashtunsk stamtradition, förekommer i hela landet men är särskilt vanligt i provinserna Balochistan, NWFP (the North West Frontier Province), övre Sindh och Punjab. Hedersmorden sker övervägande på landsbygden i avlägsna byar, men förekommer även i urbana miljöer och udersökningar visar att det finns ett betydande stöd och acceptans för hedersmord i stora delar av samhället, även bland den välutbildade befolkningen. (3)
Det är i huvudsak två faktorer som utgör grunden för det hedersrelaterade våldet mot kvinnor i Pakistan; dels betraktandet av kvinnor som handelsvara, dels själva hedersbegreppet.
Synen på kvinnan som objekt eller handelsvara är djupt rotad i stamkulturen. Kvinnor betraktas, oavsett klass, etnicitet eller religion, som de manliga familjemedlemmarnas ägodelar, snarare än mäniskor med värdighet och rättigheter. Ägaren har rätt att besluta om ägodelens öde. (4) Alla äktenskap i stamsamhället involverar betalning i form av brudpris. Flickan eller kvinnan överlämnas till brudgummen i utbyte mot en summa som överlämnas till brudens far. Brudpriset varierar beroende på kvinnans status, hälsa , skönhet och ålder. Likt andra ägodelar höjer bruden mannens status och heder.
Ägande av och kontroll över eftertraktansvärda egedomar, särskilt kvinnor, guld och land (zan, zar, zamin) kopplas till mannens heder. Begreppet heder (ghairat) är nära förknippat med mannens samhälleliga status och respekt (izzat), som i sin tur är beroende av ägande, välstånd och egendom. Kvinnan betraktas som ett värdeföremål och utgör därmed en integrerad del av mannens eller stammens heder. Kvinnan och kvinnokroppen är bärare av den manliga hedern, men besitter själv ingen sådan. (5) Kvinnans kropp får inte ges eller tas annat än genom reglerade utbyten som män beslutat om, och kvinnan måste vakta och bevara sin kyskhet och oskuld.
I den traditionella "rättsskipningen" görs ingen åtskillnad mellan misstänkta eller bevisade otillåtna sexuella relationer. Minsta misstanke om otillåtet sex medför att mannens och familjens heder skändas och kvinnan förlorar sitt värde som begärlig egendom och handelsvara - och därmed rätten till liv. Således blir de pakistanska kvinnornas rätt till liv avhängigt av att de följer de sociala normerna och traditionerna. (6)
I provinsen Sind i södra Pakistan kallas hedersmord för "karo kari". Karo betyder svart man och kari svart kvinna och orden syftar på personer som har sexuella relationer utanför äktenskapet, vilket är förbjudet i Pakistan. En "svart man" och en "svart kvinna" är personer som drar skam över andra enligt hederskulturen och i syfte att återupprätta den skändade hedern hackas offret till döds med yxor eller hackor, oftast med deltagande från alla byns män. (7) Hedersmorden sker ofta offentligt och med byns underförstådda eller uttryckliga stöd.
(8)
Bland de pashtunska stammarna i North West Frontier Province (NWFP) och i Baluchistan i sydväst kallas hedersmorden för tur och innebär att offren kan hackas ihjäl, slaktas med kniv, brännas eller skjutas. (9) I det befolkningsrika Punjab sker dödandet oftast med skjutvapen och hedersmordet är oftare resultat av individers beslut. Hedersmord i Punjab sker oftast i det privata.
Föreställningen om vad som smutsar ner och skändar en mans heder har ständigt utvidgats och sträcker sig långt över de sexuella normerna. Även sådant beteende eller handlande som strider mot gällande sociala normer kan uppfattas som vanhedrande och föranleda hedersmord. Det kan handla om att kvinnor själva vill välja vem de ska gifta sig med, att kvinnor begär skilsmässa från misshandlande makar eller kvinnor som våldtagits. Mannens kontroll begränsas inte till kvinnans sexualitet utan omfattar även hennes uppförande och handlingar, hennes rörelser, hennes sätt att tala. "Förseelser" som att maten inte serveras i tid, att kvinnan ger svar på tal eller trotsar mannens förbud att gå och besöka någon utanför hemmet rapporteras kunna leda till allvarliga bestraffningar. Hedersmord utförs ofta på de mest vaga grunder som i fallet med en make som dödade sin hustru efter att ha drömt att hon bedragit honom. I ett annat fall mördades en kvinna i Baluchistan av sin make efter att hon besökt sin familj utan mannens tillstånd. (10)
I de flesta samhällena finns inget annat straff för kari än döden. En mans förmåga att skydda och återupprätta sin heder bedöms av hans familj och grannar. Genom att döda den som dragit skam över familjen demonstrerar mannen sin makt och förmåga att skydda sin heder och hedersmorden utförs därför ofta helt öppet. Det sociala trycket på männen att utföra hedersmord är stort, även om det bara handlar om beskyllningar, rykten eller skvaller. En man som ignorerar ryktena riskerar att själv bli betraktad som skamlig och vanhedrande. (11)
Mannens skändade heder återupprättas endast delvis genom att kvinnan dödas för hennes påstådda eller verkliga sexuella "överträdelse". Han måste också döda karo, det vill säga den man som kvinnan påstås ha varit involverad med. Men eftersom den utpekade kvinnan mördas först hinner karo ofta få vetskap om detta och ta till flykt. Konflikten kan då lösas genom förhandling och kompensation. Om båda sidor ger sitt medgivande arrangeras ett möte eller avtal, faislo, eller ett jirga, stamråd, där bägge parter finns representerade. Mötet syftar till att återställa balansen genom att förhandla fram kompensation för skadorna. En karo som vill undkomma måste betala kompensation för att hans liv ska sparas samt för mannens förlorade heder och för förlusten av den mördade kvinnan. Kompensationen kan antingen bestå av pengar eller överlämnandet av en flicka/kvinna från karos familj, eller bägge delarna. Inom varje stam finns en fast angiven storlek på kompensationen. (12)
Det här systemet gör det möjligt att tjäna pengar eller att erhålla kvinnor. Amnestys rapporter beskriver även "påhittade" hedersmord, där män anklagar sina hustrur eller systrar för att ha en förbindelse med en förmögen man i utpressningssyfte. I dessa fall dödas vanligen kvinnan och den utpekade mannen förmås sedan betala en stor summa i kompensation till mannen. Riskerna är få och förövaren är så gott som säker på att hedersmord bedöms mycket milt av domstolarna - om fallet överhuvudtaget tas upp. (13)
Hedersmord i Pakistan
Det är omöjligt att fastställa hur många hedersmord som äger rum i Pakistan eftersom många aldrig anmäls eller på annat sätt registreras. Pakistanska medier och människorättsorganisationer hävdar att det mördas tre kvinnor om dagen i så kallade hedersmord i Pakistan. Stämmer beräkningarna mördas över 1000 kvinnor om året i hederns namn i Pakistan. (14) I en studie från 2001 som utförts av Punjab Women Development and Social Welfare Department framkommer att endast 5 procent av alla våldtäkter och hedersmord anmäls. Enligt Pakistans kommission för mänskliga rättigheter, HRCP, ökar antalet hedersmord och även andra former av våld mot kvinnor i Pakistan. (15)
Under 2002 ökade antalet kända hedersmord med 25 procent jämfört med året innan. (16) Enbart i provinsen Sindh i södra Pakistan rapporterades mer än 300 hedersmord ha ägt rum. Minst 161 flickor och kvinnor mördades av sina anhöriga i provinsen Punjab. Siffror och information från övriga delar av landet saknas men tjänstemän på HRCP befarar att de verkliga siffrorna är betydligt högre. På grund av bristande resurser kan inte kommissionen verka i några av de mest konservativa provinserna såsom Baluchistan. Enligt en annan människorättsorganisation, Lawyers for Human Rights, rapporterades 549 fall i inhemsk media under perioden januari-augusti 2002. (17)
Att hedersmord tycks öka i omfattning har flera förklaringar. Regeringens misslyckande med att vidta effektiva åtgärder för att stoppa fenomenet samt den näst intill totala straffrihet som omger hedersmorden är viktiga faktorer. Analytiker i Pakistan nämner också orsaker som statsinstitutionernas försvagning samt en ideologisk och demokratisk samhällskris, vilket bidragit till att olika grupper söker alternativa modeller som inspirerats av bland annat talibanerna i Afghanistan. Den ekonomiska nedgången i landet har fördröjt utbildningsinsatser och demokratiseringsprocesser.
Andra pekar på en brutalisering av det pakistanska samhället som ägt rum under de senaste årtiondena, genom att en rad nya brott belades med dödsstraff. Den ökande tillgången till vapen bland landsbygdens befolkning i Afghanistankonfliktens kölvatten, kan också ha bidragit till ökad våldsanvänding vid familjefejder och hedersrelaterade tvister. (18)
I takt med att alltfler kvinnor i landet får kunskap om och, om än med försiktighet, börjar kräva sina rättigheter, tycks antalet hedersmord och annat våld mot kvinnor öka. Advokater från Sukkur advokatsamfund menar att den ekonomiska nedgången i landet har tvingat ut alltfler kvinnor på arbetsmarknaden, något som många män motsätter sig av rädsla för att kvinnor ska exponeras för nya människor, idéer och influenser. (19)
Den ökade anmälningsbenägenheten - att anhöriga och grannar nu anmäler brott som tidigare ignorerats - kan delvis förklara de stigande siffrorna, menar man på Pakistans kommission för mänskliga rättigheter, HRCP. (20)
Offren och förövarna
Kvinnor i alla åldrar riskerar att utsättas för hedersmord och bland offren återfinns såväl flickor i förpubertal ålder, som mor- och farmödrar. De utpekade kvinnorna får aldrig tillfälle att ge sin version av händelserna. (21) Även män dödas i hedersmord. För de manliga släktingarna till den anklagade kvinna, kan även karo, (mannen som kvinnan påstås ha haft en otillåten relation med), utgöra måltavla.
Besluten om hedersmord fattas av individer och morden utförs antingen i det privata eller offentligt, i de flesta fall av äkta män, fäder eller bröder till de mördade kvinnorna. I vissa fall kan jirgas, stamråden, besluta om att en kvinna skall avrättas och sedan skicka ut män för att utföra dådet. (22)
Pakistans kommission för mänskliga rättigheter, HRCP har observerat att föräldrarna tvingar allt yngre pojkar att mörda sina systrar som motsätter sig tvångsäktenskap. Pojkarna får sedan fädernas formella förlåtelse och undgår därmed åtal och straff. (23)
Hedersnormen är internaliserad hos många pakistanska kvinnor och det har förekommit att även kvinnor har godkänt och varit delaktiga i hedersmord. Det finns uppgifter om att hedersmorden på senare tid börjat drabba fler än den "vanhedrande" kvinnan då även andra kvinnliga familjemedlemmar som försökt ingripa, har mördats. (24)
Hedersrelaterade brott och stamråd, jirgas
En nationell och internationell proteststorm bröt ut i juni 2002 sedan Mukhtaran Mai, en omkring 30-årig kvinna "dömts" av ett lokalt jirga att gruppvåldtas sedan hennes 12-åriga bror påstods ha haft en "olaglig affär" med en flicka från en annan stam. Flickan kom från Mastoistammen, som hade högre status än pojkens egen, och affären ansågs ha vanärat Mastoistammens heder. (25)
Den 22 juni 2002 verkställdes "domen" och Mukhtaran Mai fördes till en hydda där hon våldtogs under en och en halv timma av fyra män. Efter gruppvåldtäkten kastades hon ut på gatan och tvingades gå hem genom byn endast iklädd en söndersliten skjorta. Ingen av de församlade byborna ingrep för att förhindra övergreppen, trots Mukhtarans rop på hjälp.
Händelsen läckte dock ut till media och gav upphov till en nationell och internationell proteststorm som gjorde det omöjligt för de officiella myndigheterna att inte agera. Den 30 juni anmälde Mukhtaran Mai gruppvåldtäkten och 14 män greps. Fyra av dem åtalades för att ha utfört våldtäkten och övriga tio åtalades för medhjälp. I augusti 2002 dömde anti-terrorismdomstolen i Dera Ghazi Khan sex män till döden; fyra av dem dömdes för att ha utfört våldtäkten och två män dömdes för att ha deltagit i det jirga/ panchayat som beordrat gruppvåldtäkten. Övriga åtta personer frikändes. Såväl Mukhtaran Mai som staten överklagade domstolens beslut att frikänna åtta av männen till högsta domstolen i Lahore.
Den 4 mars 2003 upphävde högsta domstolen i Lahore tidigare domar och frikände fem av de sex män som dömts till döden, samt omvandlade dödsstraffet till livstids fängelse för den sjätte personen. Som skäl för domstolens beslut anfördes "brist på bevis" samt "bristfällig utredning". Mukhtaran Mai och delstatsregeringen i Punjab överklagade den nya domen var för sig och dessa båda överklaganden behandlas nu som ett ärende av Högsta domstolen i Pakistan. Prövningen av ärendet inleddes den 27 juni 2005. Den 28 juni upphävde Högsta domstolen tidigare beslut från domstolen i Lahore samt fastställde att samtliga 13 män som inledningsvis anklagades för delaktighet i gruppvåldtäkten, inklusive dem som frikänts, åter skulle gripas och hållas frihetsberövade. Den fjortonde mannen är fortfarande frihetsberövad och avtjänar sitt livstidsstraff.
Det så kallade Meerwala-fallet är ett extremt exempel på den typ av egenmäktig och godtycklig "rättsskipning" som förekommer i rurala områden och som baseras på lokal sedvanerätt. Amnesty International fruktar att systemet med stamråd kommer att fortleva om de inte uttryckligen förbjuds eller förändras. (27)
Hedersmord i pakistansk lagstiftning
Den pakistanska konstitutionen garanterar jämlikhet mellan könen, bland annat genom artikel 25 som fastslår att "Alla medborgare är lika inför lagen och har rätt till samma skydd från lagens sida". Officiellt och enligt landets strafflag betraktas hedersmord som mord men staten misslyckas dock systematiskt med att förhindra, utreda och ställa de ansvariga för hedersmorden inför rätta.
Pakistan har två parallella rättssystem, ett sekulärt och ett religiöst. Det var den militäre diktatorn Zia ul-Haq som i slutet av 70-talet underminerade det civila domstolssystemet genom att införa en federal shari'a domstol som skulle tillse att landets lagar följde Koranen och Sunnah, profeten Muhammeds uttalanden och direktiv. (28) Enligt den pakistanska grundlagen måste alla lagar vara förenlig med islamisk rätt. 1979 infördes de religiösa strafflagarna hudood som kriminaliserar mord, stöld, hädelse, apostasi, äktenskapsbrott, våldtäkt utanför äktenskapets ramar, alkohol och hasardspel. Enligt hudood-lagarna kan straff som stening, spöstraff, strypning eller stympning utdömas.
I praktiken tillämpas straffen mycket sällan. Spöstraffet har tagits bort utom för vissa typer av brott. (29)
En tredje form av rättsskipning förekommer i stora delar av de västra gränsområdena, där den pakistanska statsmakten endast har en begränsad kontroll. Stamområdena är juridiskt autonoma gentemot pakistansk lag, vilket innebär att den lokala sedvanerätten står över pakistansk lag. I klan- och stamsamhällena råder ett godtyckligt och informellt system av rättsskipning enligt shari'a och stamtraditioner. Jirgas , lokala och traditionella byråd där byälste och/eller andra ledare ingår, löser tvister och konflikter i byn. (30)
Det är särskilt de omdiskuterade lagarna quisas (vedergällning) och diyat (kompensation, blodspengar) som förhindrar att kvinnor som utsätts för hedersrelaterat våld eller våld i hemmet får upprättelse. Quisas och diyat utfärdades 1990 som föreskrifter eller förordningar men antogs av parlamentet år 1997 som gällande lag och ersatte därmed delar av strafflagen.
Quisas och diyat omfattar brott såsom mord, dråp och åsamkande av fysisk skada, och omdefinierar brotten i islamska termer, såsom islam har tolkats i Pakistan. Omtolkningen innebär att mord, dråp och åsamkande av fysisk skada betraktas som ett brott mot enskild person och faller således inte under allmänt åtal. Enligt dessa lagar tillåts offret eller dennes familj bestämma om straffet ska bli vedergällning enligt principen öga för öga, tand för tand eller om förövaren ska betala en ersättning eller få nåd.
Quisas och diyat förstärker synen på att mord inom familjen i första hand är en privatsak och att mord på familjemedlemmar är en familjeangelägenhet som inte måste leda till åtal, utan blir föremål för förhandling. Eftersom offret eller offrets anhöriga har rätt att välja mellan hämnd och förlåtelse samt rätt att besluta om att åtal mot förövaren ska läggas ned, innebär det att familjer väljer att inte ställa förövaren inför rätta. I närmare 90 procent av fallen med hedersmord är förövaren en familjemedlem. (31)
Quisas kan endast tillämpas efter att de mycket strikta beviskraven uppfyllts. I praktiken tycks lagen om quisas inte tillämpas, även om den fortfarande finns kvar. (32) Däremot tillämpas diyat, vilket har fått till följd att personer som begått mord inte straffas eller att förmögna och inflytelserika personer kan slippa straff genom att betala kompensation till offrets familj.
Den pakistanska strafflagen föreskriver dödsstraff för mord. Särskilda regler gäller om mordoffrets lagliga arvinge är avkomma till förövaren. I sådana fall är maxstraffet för förövaren 14 års fängelse. En man som dödar sin hustru, med vilken han har barn kan sålunda inte dömas till döden. (33)
Polisiära och rättsliga myndigheter
Rättskipningen präglas av ineffektivitet och korruption. Vittnen och enskilda inom rättssystemet mutas eller hotas ofta. Lagen som förbjuder mord garanterar inte att det blir rättegångar vid hedersmord eller att straff utdöms.
Det pakistanska domstolsväsendet, som kraftigt domineras av män, reflekterar samhällets attityder till kvinnor och tenderar att stå på de manliga förövarnas sida. Delar av rättsväsendet tycks vara övertygade om att varje ingrepp mot den patriarkala samhällstrukturen riskerar att splittra samhället, varför det är rättsväsendets sak att förhindra en sådan omstörtning. (34) Domarna på lägre nivå, men ibland även domare på högre nivå tenderar att underbygga och förstärka diskriminerande och traditionella normer, snarare än att säkra könens likhet inför lagen i enlighet med landets konstitution. Den enskilde domarens attityder lämnas stort utrymme. (35)
Polisen agerar eller låter sig ofta användas som traditionens och moralens väktare, snarare än att utföra sin uppgift att upprätthålla statens lagar. Kvinnor som allvarligt skadats av sina makar och som vågat uppsöka polis, utsätts ofta för ytterligare förnedring från polisens sida. Inte sällan vägrar polisen att ta emot kvinnans anmälan. Kvinnan avråds ofta från att göra en anmälan och uppmanas att åka hem och försöka reda ut saken med maken. (36) Polisen tar nästan alltid förövarens parti i hedersmord och förövarna åtalas mycket sällan. (37)
Fäder använder sig av polisen för att finna och återföra eller godtyckligt gripa döttrar som gift sig men män som de själva valt mot föräldrarnas vilja. Ofta anmäler fadern att dottern bortförts av någon främmande man, eller också anklagas dottern för zina, utomäktenskaplig otillåten sexuell relation. (38)
Könsdiskriminerande lagstiftning i Pakistan
Shari'a-lagen, såsom den tolkas i Pakistan, diskriminerar kvinnor vid till exempel arv och skilsmässor. I brottmål är en kvinnas vittnesmål mindre värt än en mans.
Hudood-lagarna som infördes 1979 medförde att tidigare lagstiftning gällande äktenskapsbrott, zina, och våldtäkt, zina-bil-jabr, ändrades. Sex utanför äktenskapet blev för första gången i landets historia ett brott. Även unga flickor som nått puberteten kunde nu åtalas för att ha haft olagliga sexuella relationer, vilket kan bestraffas med stening till döds. Bestraffningen har dock hittills aldrig utförts i Pakistan. (39) Kvinnor som utsätts för våldtäkt riskerar att anklagas för äktenskapsbrott och häktas. Detta, i kombination med den upplevda skammen, gör att mycket få våldtäkter anmäls. I häktet är risken stor att de utsätts för ytterligare fysisk, psykisk eller sexuell tortyr. (40)
Vid våldtäkt ligger bevisbördan på offret. Om kvinnan blir gravid och inte kan bevisa våldtäkten riskerar hon att bli dömd för att ha haft en sexuell relation utan att vara gift. Våldtäkt kan bestraffas med hängning medan äktenskapsbrott och sexuella relationer utanför äktenskapet kan bestraffas med stening. Dessa brott kom att gå under namnet zina förordningen. (41) Våldtäkt inom äktenskapet erkänns inte som ett brott.
Våld mot kvinnor i Pakistan
Pakistanska kvinnor utsätts för våld, såväl i hemmet som i övriga samhället. Inofficiella undersökningar visar att över 80 procent av alla kvinnor på något sätt misshandlas i hemmet. (42) Enligt the Pakistan Institute of Medical Sience utsätts mer än 90 procent av alla gifta kvinnor för misshandel av sina makar. Orsaker såsom att mannen varit missnöjd med maten eller städningen, eller att kvinnan fött ett barn av "fel" kön, det vill säga en dotter, uppges föranleda misshandel i form av sparkar, slag och sexuella övergrepp.(43)
Mäns våld mot kvinnor och våld i hemmet betraktas av många som mannens rätt att uppfostra kvinnan och brotten anmäls nästan aldrig. Om kvinnorna vänder sig till polisen riskerar de att utsättas för ytterligare hot och trakasserier från samhället i övrigt. En misshandlad kvinna kan i de flesta fall inte heller räkna med något stöd från den egna familjen. Att en dotter vill skilja sig uppfattas som en skam för kvinnans familj, och kan leda till att familjen tvingar henne att återvända till maken eller att hon mördas i hederns namn. (44)
Dessutom spelar sociala och ekonomiska faktorer en stor roll. Om en dotter återvänder hem till sin familj så innebär det utgifter för familjen. Familjen har vanligtvis också betalat den erforderliga hemgiften och om kvinnan då skiljer sig så riskerar familjen att förlora sin "investering". (45)
Rapporter visar att under år 2000 våldtogs en kvinna varannan timme i Pakistan. (46) Icke-muslimska kvinnor är särskilt utsatta för sexuella övergrepp och polisen vidtar sällan några åtgärder för att gripa förövarna. I vissa fall är poliser direkt inblandade i övergreppen.
"Sotdöden" - ett extremt uttryck för det systematiska våldet
Mellan 1994-2002 rapporterades 4.000 pakistanska kvinnor - och detta enbart i området kring huvudstaden Islamabad - ha dränkts in i fotogen varefter olika familjemedlemmar satt eld på dem. Pakistanska kvinnorättsaktivister kallar det choola - spisdöden, eller sotdöden. (47)
Människorättsorganisationer i Pakistan uppskattar att tre kvinnor om dagen dör till följd av choola. Kvinnorna är oftast i åldern mellan 18 och 35 år, och ungefär en tredjedel av dem är gravida då de dör. (48)
Skälen för att bränna dessa kvinnor varierar, men vanligast är att kvinnan inte lyckats frambringa en son, eller att mannen vill gifta sig med en andra hustru utan att kunna försörja den första, eller att kvinnan haft långvariga konflikter med svärmodern.
Människorättsförsvarare menar att männens familjer ofta mutar polisen för att få dessa dödsfall klassade som självmord. (49) Pakistans kommission för mänskliga rättigheter, HRCP uppskattar att förövaren grips i mindre än 20 procent av fallen och att de misstänkta ofta släpps inom några dagar. (50)
Fallen av syrakastning, som leder till att offret vanställs mycket svårt, tycks också öka.
Skydd för utsatta kvinnor
Våldsutsatta kvinnor har sällan någonstans att ta vägen och avsaknaden av "gömställen" bidrar till kvinnornas näst intill totala isolering. En kvinna som reser ensam riskerar att bli föremål för övergrepp från polisen, främmande män eller manliga släktingar som jagar henne. (51)
År 1999 öppnades sex kriscenter för kvinnor i olika delar av landet. Kriscentren erbjuder viss rättshjälp och kan hänvisa kvinnor i behov av skydd till de statliga kvinnohusen för utsatta kvinnor, Darul Amans. Kvinnohusen är otillräckliga, både vad gäller deras antal och det stöd de erbjuder och är ofta överbelagda. Kvinnorna som sökt skydd stängs in och lär sig inte heller några färdigheter som skulle möjliggöra för dem att bygga upp sina liv utanför kvinnohuset. Personalen på Darul Amans rådger ofta de skyddssökande kvinnorna att försonas med sina makar och återvända till, vad som måste anses vara en oföränderlig misshandelssituation. (52) Avsaknaden av skyddat boende och avsaknaden av kvinnohus i tillräcklig omfattning har gjort att kvinnor ibland sökt skydd i fängelse. (53)
Det finns inga statliga institutioner som erbjuder rättshjälp för dessa kvinnor. Däremot finns det i de flesta städer så kallade kriscenter, Family Crisis Centers, som erbjuder viss rådgivning och som kan hänvisa till kvinnohus. Det finns endast ett fåtal ideella organisationer som har kapacitet att bistå kvinnor med anmälningar om våld och övergrepp och samtidigt ge dem det moraliska och sociala stöd som behövs. (54)
Tvångsgifte och arrangerade äktenskap
Att kvinnor själva väljer vem de gifter sig med anses ofta skada familjens heder, och dessa kvinnorna hotas, förnedras, hålls inlåsta eller tvingas in i äktenskap med någon annan. Om de väljer att gifta sig i domstol mot föräldrarnas vilja riskerar de att anklagas för zina, olaglig sexuell förbindelse, om föräldrarna inte erkänner äktenskapet som giltigt. Paret har ofta svårt att bevisa att äktenskapet ingåtts lagligt eftersom domstolarna inte alltid för register över ingångna äktenskap. (55)
Enligt Pakistans grundlag har såväl kvinnor som män rätt att välja vem de vill ingå giftermål med och ingen får tvingas in i ett giftermål. I praktiken ser det helt annorlunda ut och flertalet äktenskap arrangeras av brudparets fäder.
En positiv trend är att pakistanska domstolar mer och mer har dömt till kvinnans fördel i fall som gällt tvångsäktenskap. Frågan behandlas nu av Högsta domstolen, som med prejudicerande verkan förväntas bekräfta kvinnors rätt att själv få välja vem de vill gifta sig med. (56)
Kvinnor har få möjligheter att styra över sina liv och det är fortfarande mycket vanligt att unga flickor gifts bort på traditionsenligt sätt i arrangerade äktenskap, trots att de inte vill och med mycket äldre män. Tvångskonvertering - ofta i syfte att ingå ett tillfälligt äktenskap - förekommer. (57)
Skilda kvinnor har låg status och riskerar att förlora vårdnaden om sina barn. (58)
Text: Camilla Törngren och Katarina Bergehed |