Torsdag 15 januari 2004 Utskriftsvänligt format
Sverige
Missvisande bild av svensk asylpolitik måste bemötas
Problemet är inte att Sverige för en alltför generös asylpolitik. Problemet är att Sverige inte alltid lever upp till sina förpliktelser enligt internationell rätt.
Det anser Carl Söderbergh, generalsekreterare, och Madelaine Seidlitz, ansvarig för asyl- och flyktingfrågor på svenska Amnesty, med anledning av den senaste tidens debattinlägg från migrationsminister Barbro Holmberg och professor Bo Södersten.
."Det är risk för att den arbetskraft som vill komma hit, som kan försörja sig och som vi såväl behöver, kommer att stängas ute. Samtidigt tycks allt fler flyktingar som kommer leva på bidrag söka sig hit. I ett läge där den svenska välfärdsstaten krackelerar är den linjen knappast hållbar längre."
Citatet kommer från ekonomiprofessor Bo Söderstens debattartikel i DN den 28 december 2003. Det avslöjar ett vanligt återkommande fel som görs i den svenska debatten; oförmågan att hålla isär frågor om integrationspolitik, asylpolitik och arbetskraftsinvandring. Det ger uttryck för antagandet att människor söker asyl i Sverige för att kunna leva på bidrag.
Citatet och delar av debattartikeln befäster också den missvisande bild av svensk asylpolitik som Amnesty International anser att migrationsminister Barbro Holmberg givit vid upprepade tillfällen under hösten, bland annat i den debattartikel som publicerades i DN den 5 december.
I Bo Söderstens artikel framförs misslyckad integration och en krackelerande välfärdsstat som argument för varför Sverige, enligt artikelförfattarens mening, bör bedriva en mer restriktiv asylpolitik. Därmed bortses helt från det faktum att ekonomiska argument aldrig kan anses hållbara så länge Sverige avser följa sina juridiskt bindande åtaganden enligt FN:s flyktingkonvention.
En människas rätt att söka asyl och få skydd mot grova kränkningar kan endast förhandlas bort om man överger principen om universella mänskliga rättigheter och frångår Flyktingkonventionen och andra internationella fördrag. Det kan följaktligen aldrig betraktas som välgörenhet eller godhet om Sverige och andra stater låter människor söka asyl och få skydd mot kränkningar. Det kan endast betraktas som att dessa stater, i de fallen, fullgör sina folkrättsliga åtaganden. Problemet enligt Amnesty är dock inte att Sverige för en alltför generös asylpolitik utan, tvärtom, att Sverige inte alltid lever upp till sina förpliktelser enligt internationell rätt.
Bo Södersten frammanar i sin artikel en bild av att asylsökande kommer till Sverige för att leva på bidrag. Detta måste uppfattas som ett hån mot alla de som överger sina hemländer i fruktan för liv och säkerhet samt med hopp om att få bekräftelse på principen om att mänskliga rättigheter tillfaller alla, det vill säga även de som inte får skydd från hemlandsmyndigheterna. Artikelförfattarens uttalanden om den nuvarande och framtida asylpolitiken synes grunda sig på Barbro Holmbergs debattartikel och den retorik hon använt där och i andra sammanhang under hösten.
Amnesty anser att Barbro Holmberg ger en missvisande bild av svensk och europeisk asylpolitik och att den måste bemötas för att förhindra att hennes bild blir till sanning som befästs av Bo Södersten och andra.
Vi ser därför anledning att övergå till att bemöta några av Barbro Holmbergs uttalanden i hennes tidigare debattinlägg.
Barbro Holmberg upprepar i artikeln sin och svenska myndigheters uppfattning att de flesta av dem som söker asyl i Sverige saknar asylskäl. Det största problemet med den uppfattningen är att den grundar sig på Migrationsverkets och Utlänningsnämndens statistik, enligt vilka endast 1,3 procent av de asylsökande som kommer till Sverige får flyktingstatus (gäller år 2002 då 478 stycken av 38 428 avgjorda ärenden beviljades flyktingstatus, varav 48 stycken efter ny ansökan).
Men om Barbro Holmberg har rätt och att ytterst få gör sig förtjänta av flyktingstatus, varför, kan man då fråga sig, anses 17 procent av de asylsökande som kommer till Danmark vara flyktingar enligt Flyktingkonventionen? Och 31,3 procent i Storbritannien?
Amnesty tar dagligen del av beslut som fattats i enskilda asylärenden. Utifrån detta arbete och vår kunskap om människorättssituationen i många av de länder varifrån asylsökande kommer, nödgas vi tyvärr dra slutsatsen att Sverige tillämpar en mycket restriktiv tolkning av FN:s flyktingkonvention. Likaså tillämpas andra skyddsgrunder i svensk utlänningslag restriktivt. Det leder till att ett antal asylsökande felaktigt förvägras skydd i Sverige, vilket måste betraktas som djupt oroväckande.
Barbro Holmberg konstaterar också att några av dem som flyr sina hemländer tar sig ifrån det absoluta närområdet och söker skydd längre bort. För dem skall vår dörr vara öppen. EU skall ta ett gemensamt ansvar för dem som flyr till vårt område skriver migrationsministern.
Amnestys uppfattning är att vår dörr snart är helt stängd och att man för närvarande inte kan säga att EU tar något gemensamt ansvar för de människor som söker skydd i vårt område. Det EU nu koncentrerar sig på är att med många olika till buds stående medel stänga asylsökande ute.
Barbro Holmberg ger, liksom även Bo Södersten, en mycket negativ bild av de asylsökande som har inga eller falska identitetshandlingar. Det finns dock högst rimliga förklaringar till att vissa asylsökande saknar efterfrågade handlingar.
EU:s yttre gränskontroller är liksom visumkrav och transportöransvar exempel på kontrollåtgärder som de senaste åren ökat i omfattning och antal. De innebär att människor som flyr undan kränkningar egentligen inte har någon möjlighet att ”lagligt” ta sig till exempelvis Sverige. Detta innebär i sin tur att de kan tvingas använda sig av falska dokument och inte sällan av människosmugglare. Såsom verkligheten ser ut i vissa delar av världen finns det nämligen inget skydd i grannländer eller i närområdet.
Man skall komma ihåg att det inte heller går att ta sig till en svensk beskickning och ansöka om visum med motiveringen att man vill söka asyl i Sverige. Det uttalade skyddsbehovet blir en formell anledning att avslå ansökan om visering eftersom en sådan skall beviljas enbart när syftet är att besöka Sverige, inte en önskan om att stanna i riket. Man ska också ha i åtanke att de som flyr undan exempelvis statlig förföljelse knappast kan förväntas uppsöka staten för att efterfråga en passhandling och därmed både ge sig till känna och avisera sin flykt.
Var och en som riskerar förföljelse skall ges en fristad säger migrationsministern. För att dessa ord ska bli verklighet krävs att det sker en avsevärd förbättring av asylprövningen. Lösningen är inte, vilket migrationsministern förordar och Bo Södersten lovprisar, att möjligheten att göra en ny ansökan försvinner. Inte heller att asylansökningar snabbutreds i frånvaro av ett offentligt biträde.
Lösningen är i stället, enligt Amnesty, att människor ges en praktisk möjlighet att med lagliga medel ta sig till Sverige och EU för att söka asyl, att deras asylskäl prövas med bibehållen rätt till offentligt biträde och att de tillåts stanna i Sverige till dess att deras överklagande har behandlats färdigt. Slutligen, deras asylansökningar skall prövas i enlighet med innehållet och andan i FN:s flyktingkonvention. Något annat vore inte värdigt en stat som säger sig vilja värna om mänskliga rättigheter.
Är det något som vi alla, inklusive Bo Södersten och migrationsminister Barbro Holmberg, borde vilja avge löften om inför 2004 så är det att visa ökad respekt för varje individs mänskliga rättigheter. Löften som delvis kan infrias genom att Sverige och EU ändrar kurs och börjar bedriva en asylpolitik som tydligt sätter individens rättigheter i fokus.
Carl Söderbergh
generalsekreterare
Amnesty International
Svenska sektionen
Madelaine Seidlitz
Ansvarig asyl- och flyktingfrågor
Amnesty International
Svenska sektionen
Författad av: Ulf B Andersson
|