Ett antal långvariga väpnade konflikter har lösts, bland annat i Angola, södra Sudan, Sierra Leone och Liberia. Men effekterna av dessa konflikter påverkar fortfarande de mänskliga rättigheterna, såväl när det gäller ekonomisk och social utveckling som på den politiska arenan. Trots att många länder rör sig i riktning mot en demokratisering är den våldsamma maktkampen fortfarande en viktig faktor i Afrikas politiska liv även i de stater som inte ger sig in i väpnad konflikt

Det har ofta visat sig svårt att åstadkomma varaktiga och stabila lösningar av Afrikas konflikter, trots att Organisationen för afrikansk enhet (OAU) och senare Afrikanska unionen (AU) har bidragit till att förhindra och lösa konflikter. Det har rått en beklaglig brist på politisk vilja att göra något åt de kränkningar av de mänskliga rättigheterna som vanligen ligger bakom politiska spänningar och motsättningar. AU:s råd för fred och säkerhet har inte uppfyllt sitt mandat att ta itu med människorättsdimensionerna i Afrikas väpnade konflikter.

Genom årtionden har ramverket för de mänskliga rättigheterna i Afrika utvecklats genom olika regionala fördrag och institutioner för de mänskliga rättigheterna. År 1986 trädde Afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter i kraft, och 2007 firade Afrikanska kommissionen om mänskliga och folkens rättigheter (Afrikanska kommissionen) sitt 20-årsjubileum. Trots att afrikanska institutioner för de mänskliga rättigheterna har genomgått en stark utveckling, framför allt genom tillkomsten av Afrikanska domstolen för mänskliga och folkens rättigheter, har Afrikanska kommissionen stött på fortsatta ekonomiska och politiska hinder. Otillräckligt stöd från AU har tvingat Afrikanska kommissionen att förlita sig på stöd utifrån för större delen av sitt personalbehov, samtidigt som många medlemsstater visar sig föga intresserade av att stå värd för kommissionens möten.

På senare år har många afrikanska stater visat sig ovilliga att delta i uppbyggnaden av globala människorättsinstitutioner, som exempelvis FN:s nyligen bildade råd för mänskliga rättigheter. Många har allierat sig med en handfull stater som är inriktade på att försvaga dessa institutioners arbete. Det finns emellertid undantag som är värda att notera, och en del afrikanska stater har i FN spelat en positiv och ibland modig roll i försvaret av offer för allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Granskning av 2007
Även under 2007 kränktes många afrikaners mänskliga rättigheter. Ekonomiska och sociala rättigheter var alltjämt en illusion för miljontals människor. De inbördesstrider som fortfarande härjade i flera stater åtföljdes av grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Det förekom mord, tortyr och våldtäkt. I vissa länder undertrycktes alla former av opposition, och i många var yttrandefriheten begränsad och människorättsförsvarare utsatta för hot och trakasserier. Kvinnor utsattes för omfattande diskriminering och systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Över hela kontinenten underlät man att ställa dem som gjort sig skyldiga till människorättskränkningar till svars

Ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter
Trots att många afrikanska stater haft ökande ekonomisk tillväxt under de senaste åren, levde miljontals människor fortfarande utan tillgång till sådana grundläggande förutsättningar för ett värdigt liv som godtagbar bostad, utbildning eller hälso- och sjukvård. Politisk oro, väpnad konflikt, korruption, underutveckling och otillräckliga investeringar i social grundservice, allt detta bidrog till att man misslyckades med att förverkliga de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna för män, kvinnor och barn på olika håll på kontinenten.

Södra Afrika hade fortfarande världens högsta andel hiv/aidsdrabbade. I Sydafrika var fattigdomen ett hinder för att landsbygdens fattiga skulle få tillgång till behandling och vård. Detta gällde framför allt kvinnor, och Amnesty redovisade i sina rapporter hur kvinnors rätt till hälsa underminerades av sådant som den bristande tillgången på hälso- och sjukvård, transportkostnaderna, bristen på vårdpersonal, bristen på mat för dagen och ojämlikheterna mellan könen.

I ett antal länder avhystes familjer med våld från sina hem för att ge plats åt utvecklings- eller urbaniseringsprojekt. Regeringarna gav ofta inte de tvångsavhysta någon kompensation eller ersättningsbostad, och därigenom kränkte de hundratusentals människors rätt till tak över huvudet och till ett godtagbart boende.

Väpnade konflikter
De pågående väpnade konflikterna ledde till förödande konsekvenser för civilbefolkningen; det förekom grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna, som mord, sexuellt våld och rekrytering av barnsoldater. Tvångsavhysningar, liksom svältdöd och sjukdom till följd av konflikterna, förekom fortfarande i stor skala.

Striderna i Somalia och i östra delen av Demokratiska republiken Kongo eskalerade under 2007. I januari gav AU klartecken till att placera en fredsbevarande styrka i Somalia (AMISOM), men den hade inget uttryckligt mandat att skydda civila. Vid slutet av året fanns mindre än en femtedel av den planerade styrkan på 8 000 man på plats.

Darfur (i Sudan), östra Tchad och norra delen av Centralafrikanska republiken drabbades liksom tidigare av strider och omfattande otrygghet. I Darfur splittrades de väpnade grupper som deltagit i striderna och spreds över landet, samtidigt som de blev allt flera. Detta försvårade ytterligare möjligheterna till en politisk lösning. I juli gav FN:s säkerhetsråd klartecken till att FN och AU skulle skicka en gemensam fredsstyrka på 26 000 man till Darfur. Utplaceringen blev dock försenad, eftersom Sudans regering ställde hinder i vägen och eftersom FN:s medlemsstater inte bidrog med nödvändig militär utrustning för att en effektiv styrka skulle kunna sändas. I september gav FN:s säkerhetsråd klartecken för en mission med multinationella styrkor i Tchad och Centralafrikanska republiken, vid sidan av en europeisk militär operation. Vid slutet av året fanns dessa styrkor dock ännu inte på plats.

I norra Niger utbröt strider mellan regeringsstyrkor och en tuaregledd väpnad oppositionsgrupp. Dessa åtföljdes av kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Några steg togs mot konfliktlösning: i mars undertecknades en fredsöverenskommelse i Elfenbenskusten, och fredsförhandlingarna i norra Uganda fortsatte.

Spridningen av lätta vapen förblev ett av de största problemen. Ofta respekterades inte Säkerhetsrådets förbud mot vapenexport eller också var kontrollen av efterlevnaden bristfällig.

Straffrihet
Poliser och andra inom rättsväsendet ställdes sällan till svars för grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna, som godtyckligt frihetsberövande och kvarhållande i häkte, misshandel och tortyr. Sådan straffrihet förekom allmänt i många länder, däribland Angola, Burundi, Ekvatorialguinea, Eritrea, Moçambique och Zimbabwe. Poliser använde sig ofta av övervåld i länder som Benin, Republiken Guinea, Kenya, Mauretanien, Nigeria, Sudan och Zimbabwe. Fall av övervåld utreddes ofta inte ens då människor blev dödade.

I Burundi diskuterade man lagar eller regler som medgav amnesti för brott som begåtts under inbördesstriderna där, och i Elfenbenskusten antogs sådana lagar. Regeringscheferna försäkrade dock att de som begått brott mot folkrätten inte skulle beviljas amnesti. Inget av länderna gjorde dock några framsteg när det gällde att utreda och åtala dem som gjort sig skyldiga till allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna under striderna. Inte heller i Liberia gjorde Kommissionen för sanning och försoning några större framsteg.

I några fall bidrog internationell rättsskipning till att man utkrävde ansvar för brott mot folkrätten.

I april utfärdade Internationella brottsmålsdomstolen (ICC) häktningsorder för två av de inblandade i striderna i Darfur: Ali Kushayb, en av ledarna för janjawidmilisen, och Ahmad Muhammad Harun, Sudans minister med ansvar för humanitära frågor. Båda anklagades för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Den sudanesiska regeringen vägrade dock att utlämna de anklagade till ICC.

I maj meddelade åklagaren i ICC att man skulle inleda en undersökning i Centralafrikanska republiken. I juli utfärdade ICC en häktningsorder för Germain Katanga på grund av krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten, vilka enligt uppgift hade begåtts under 2003 i Ituri-distriktet i Demokratiska republiken Kongo. Regeringen i Demokratiska republiken Kongo utlämnade honom till ICC. Ledarna för Herrens motståndsarmé var dock fortfarande på fri fot. En av dem var Joseph Kony, som anklagats av ICC i samband med situationen i Uganda.

Rättegångar pågick inför Internationella krigsförbrytartribunalen för Rwanda samtidigt som tribunalen började trappa ned genom att föreslå att fall skulle överföras till nationell rättsskipning, däribland Rwandas.

I juli dömde Specialdomstolen för Sierra Leone tre medlemmar av Väpnade styrkornas revolutionsråd för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Två medlemmar av de civila försvarsstyrkorna dömdes också för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Rättegången mot Charles Taylor, Liberias förre president, sköts upp och förväntades börja under 2008.

Små framsteg gjordes beträffande Tchads förre president Hissène Habré. AU hade år 2006 begärt att han skulle åtalas i Senegal under universell jurisdiktion för brott mot folkrätten.


Dödsstraffet
Beträffande dödsstraffet har ett antal positiva förändringar skett under 2007, vilket bekräftar att de afrikanska staterna i ökande omfattning avskaffar det i praktiken eller i sin lagstiftning. Visserligen fortsatte en del länder att tillämpa dödsstraffet, men antalet avrättade var inte stort.

I juli avskaffade Rwanda dödsstraffet, och i september meddelade Gabons regering att den skulle avskaffa dödsstraffet, förutsatt att parlamentet godkände detta. I oktober lade Malis regering fram ett lagförslag i parlamentet, där de föreslog ett avskaffande av dödsstraffet. I en del länder omvandlades dödsdomar till livstids fängelse. Så var fallet i Republiken Kongo, Ghana och Zambia.

Då FN:s generalförsamling i december röstade om ett moratorium för användningen av dödsstraff, röstade 17 afrikanska stater för ett moratorium, medan 20 afrikanska stater avstod.

Avrättningar ägde dock rum i Ekvatorialguinea, Etiopien, Somalia och Sudan, och i Uganda beordrade militärdomstolar att soldater skulle avrättas. Regeringsrepresentanter förklarade visserligen att ingen hade avrättats i Nigeria på senare år, men undersökningar utförda av Amnesty under 2007 visade att minst sju avrättningar hade ägt rum i landet.

Våld mot kvinnor och barn
Våld mot kvinnor och barn pågick fortfarande i stort sett opåtalat, även om några länder skärpte sin lagstiftning. Ghana och Sierra Leone antog lagar mot våld i hemmet, men i Sierra Leone antogs ett lagförslag om barnets rättigheter först sedan man strukit paragrafer om kriminalisering av kvinnlig könsstympning.

I Kenya, som antagit en sexualbrottslag år 2006, i Liberia, som infört en ny lag om våldtäkt år 2006, och i Sydafrika, där ett tillägg till strafflagen (Sexual Offences and Related Matters) undertecknades i december, utsattes kvinnor och flickor fortfarande för omfattande våld, däribland våldtäkt. I Nigeria lade man fram ett lagförslag om ett genomförande av FN:s kvinnokonvention, men lagförslaget föll i nationalförsamlingen, 22 år efter det att Nigeria ratificerade kvinnokonventionen. På federal nivå föll dessutom ett lagförslag beträffande våld i hemmet, även om enstaka delstater inom Nigeria, till exempel Lagos, antog en likartad lagstiftning.

Sexuellt våld var fortfarande allmänt förekommande i olika väpnade konflikter, med livslånga konsekvenser för kvinnor och flickor. Många hade inte tillgång till nödvändig medicinsk och psykisk vård eller till någon som helst rättsskipning. De som gjort sig skyldiga till våld mot kvinnor, till exempel våldtäkt, ställdes sällan till svars. Kvinnor och flickor som utsattes för sexuellt våld under och efter väpnade konflikter fick ingen gottgörelse, något som tydligt framgick av många rapporter från Elfenbenskusten, Sierra Leone, Burundi och Uganda. Ofta stämplas sådana kvinnor och flickor av samhället och blir ytterligare marginaliserade.

I juli anklagades medlemmar av FN:s fredsstyrka i Elfenbenskusten för omfattande sexuella övergrepp mot kvinnor och flickor. Anklagelserna undersöktes av FN och Marocko, eftersom trupper från Marocko var inblandade, men i slutet av 2007 hade resultaten av dessa undersökningar inte offentliggjorts.

I östra Tchad riskerade kvinnor och flickor som flytt på grund av striderna våldtäkt och andra former av sexuellt våld då de vågade sig utanför flyktinglägren. Mönstret var detsamma i Darfur, där kvinnor och flickor riskerade sexuellt våld då de samlade ved och vatten utanför lägren eller då de gick till marknaden. Det sexuella våldet rapporterades ofta inte eftersom kvinnorna var rädda för efterräkningar.

I Demokratiska republiken Kongo förekom våldtäkt och andra former av sexuellt våld fortfarande allmänt, framför allt i östra delen av landet. Bland förövarna fanns såväl soldater och poliser som personal inom de olika väpnade grupperna. En del av de väpnade grupperna rövade bort kvinnor och flickor till sexuellt slaveri. Också från konflikten i Somalia kom talrika rapporter om våldtäkt, som begåtts av etiopiska trupper, av den federala övergångsregeringens styrkor och av yrkesmördare.

I Malawi utnyttjades pojkar och flickor, vissa så unga som tio år, i jordbruksarbete. Mauretanien antog en lag som kriminaliserade slaveri, 26 år efter slaveriets officiella avskaffande, eftersom det fanns tecken som tydde på att slaveri fortfarande förekom.

Flyktingar, asylsökande och migranter
Hundratusentals afrikaner rörde sig över gränserna på jakt efter skydd eller efter en godtagbar levnadsstandard, ofta med stor risk för sina liv.

Tusentals försökte undkomma den väpnade konflikten i Somalia genom att fly till Kenya, men i januari stängde de kenyanska myndigheterna gränsen, i strid med internationell flyktinglagstiftning. Dessutom skickade Kenya med tvång tillbaka hundratals asylsökande till Somalia. Till följd av den väpnade konflikten och våldet i Darfur och i Centralafrikanska republiken flydde tiotusentals till grannländer, särskilt till Tchad. Många fick otillräcklig humanitär hjälp.

Tanzania tvångsförvisade även under 2007 flyktingar tillbaka till Rwanda, Burundi och Demokratiska republiken Kongo. Dessa flyktingar betecknades som illegala invandrare trots att många hade eller sökte flyktingstatus. Myndigheterna i Uganda hävdade att 3 000 flyktingar och asylsökande från Rwanda hade återvänt frivilligt, men många klagade över att de tvångsavvisats till Rwanda. Asylsökande och flyktingar avvisades också med tvång till Eritrea från Sudan och Storbritannien, i strid med riktlinjerna från FN:s högkommissarie för flyktingfrågor (UNHCR).

Myndigheterna i Angola kastade med våld ut tusentals kongolesiska migranter från norra Angola till Demokratiska republiken Kongo. Många kvinnor rapporterade att de blivit våldtagna av angolanska soldater i samband med detta.

”Kriget mot terrorismen”
Påverkan av det USA-ledda ”kriget mot terrorismen” blev allt tydligare på Afrikas horn och i andra delar av Afrika. I januari häktade de kenyanska myndigheterna minst 140 flyktingar från Somalia. Mer än 80 av dessa fångar hölls i isoleringshäkte utan rättslig prövning, eftersom de misstänktes för samröre med Rådet för islamska domstolar i Somalia eller i vissa fall med al-Qaida för att sedan olagligt överföras till Somalia och vidare till Etiopien. Över 40 hölls fortfarande isolerade i hemliga fångläger i Etiopien i slutet av 2007.

Ett antal människor, varav en del utlänningar, greps i Mauretanien misstänkta för samröre med en cell med anknytning till al-Qaida. I juni och juli ställdes 14 människor inför rätta i Mauretanien, anklagade för att tillhöra den algeriska Groupe Salafiste pour la Prédiction et le Combat.

FN:s särskilde rapportör för de mänskliga rättigheterna och kontraterrorism uttryckte efter sitt besök i Sydafrika oro över att immigranter efter beslut av annan myndighet än domstol eller domare hölls frihetsberövade i 30 dagar eller mera utan obligatorisk rättslig prövning, samt över att myndigheterna underlät att respektera principen att ingen mot sin vilja får förpassas till sitt ursprungsland (non-refoulement) vid misstänkta fall av ”terrorism”, likaväl som i andra fall.

Människorättsförsvarare och förtryck mot oliktänkande undertryckande av avvikande åsikter
I många afrikanska länder var det fortsatt farligt att uttrycka kritiska eller självständiga åsikter. Både politiska oppositionsgrupper, människorättsförsvarare, oberoende journalister och det civila samhället i stort drabbades av statligt förtryck.

Utrymmet för människorättsförsvarare förblev begränsat i länder som till exempel Angola, Eritrea, Gambia och Rwanda. I en del länder utsatte sig människorättsförsvarare för personliga risker. I många blev de hotade och trakasserade, bland annat genom frihetsberövande eller övervakning.

I Zimbabwe greps många kvinnliga människorättsaktivister under fredliga protester. Många misshandlades av polisen medan de satt i häkte. I Demokratiska republiken Kongo våldtogs en kvinnlig människorättsförsvarare av en säkerhetstjänsteman under ett tjänstebesök på ett fängelse. Döttrarna till en annan kvinna utsattes för allvarliga övergrepp av soldater.
I Sudan greps människorättsförsvarare och några blev enligt uppgift torterade av den nationella underrättelsetjänsten och säkerhetsstyrkor. I Etiopien blev två framstående människorättsförsvarare i december oskyldigt dömda till två och ett halvt års fängelse. En framstående människorättsförsvarare mördades i Somalia, medan människorättsförsvarare i Demokratiska republiken Kongo fortfarande utsattes för angrepp och dödshot, framför allt av regeringstjänstemän.

Särskilt begränsat var utrymmet för dem som agerade för rättigheterna för homosexuella, bisexuella och transpersoner (HBT). I Kamerun, Nigeria, Sydafrika och Uganda angreps HBT-aktivister av olika grupper inom samhället som en reaktion på försök att försvara och främja HBT-personers mänskliga rättigheter.

Politiska fångar och samvetsfångar satt i fängelse bland annat i Republiken Kongo, Eritrea, Etiopien, Ekvatorialguinea, Niger och den självutnämnda Republiken Somaliland.

Oberoende medier mötte allvarliga hinder i sitt arbete i en lång rad länder, och rätten till yttrandefrihet kränktes. Detta skedde bland annat genom lagstiftning för att begränsa mediernas verksamhet och genom godtyckliga gripanden av journalister. I Somalia och Demokratiska republiken Kongo dödades journalister på grund av sitt arbete.

I början av 2007 slog säkerhetsstyrkor i Republiken Guinea ned demonstrationer som organiserats av fackföreningar – hundratals människor dödades eller sårades. Regeringen förklarade belägringstillstånd, och befogenheter som normalt ligger hos civila myndigheter överfördes till militären. I Zimbabwe hindrades hundratusentals människorättsförsvarare och medlemmar av oppositionen med våld från att utöva sin rätt till yttrandefrihet, föreningsfrihet och mötesfrihet.

I Nigeria blev valen i april allvarligt påverkade av oegentligheter och våld. Väljare, kandidater och supportrar hotades och attackerades av motståndare eller av väpnade grupper som stöddes av politiska ledare. Poliser i Kenya dödade dussintals protesterande under demonstrationer efter valet i december.