19 oktober 2007

Att tysta det fria ordet
0

I många länder anses journalister vara så farliga att det blir livsfarligt att vara journalist. Men att hotet mot pressfriheten inte bara existerar i krigszoner och diktaturer framgick tydligt av det heldagsseminarium som den 3 oktober hölls på JMK vid Stockholms universitet i regi av bland annat Reportrar utan gränser.

I oktober 2006 sköts den ryska journalisten Anna Politkovskaja ihjäl efter åratal av dödshot. I år har hittills 75 journalister delat hennes öde och 129 har satts i fängelse, enligt siffror från Reportrar utan gränser. Det handlar heller inte om några olyckliga undantag utan om en naturlig del av de inskränkningar av pressfriheten som är vardag i stora delar av världen med trakasserade journalister, hotade redaktioner och statligt kontrollerade tidningar.

Ett av de länder som ständigt får bottennoteringar i olika pressfrihetsindex är Etiopien, som på den afrikanska kontinenten bara övertrumfas av Eritrea i sin strävan att strypa den fria journalistiken. Och under rubriken ”Etiopien – ett journalistfängelse” samtalade Kefale Mammo, journalist och grundare av Ethiopian Journalist' Association och Ahmed Ali från den svenska radiokanalen Voices of Ethiopia kring situationen i det land de inte längre kan leva och verka i.

- När Meles Zenawis regim tog makten i början av 1990-talet lovade han folket yttrandefrihet, men när han fick syn på alla regeringskritiska löpsedlar glömde han visst bort det, säger Kefale Mammo.


Ali Ahmed från radiostationen Voices of Ethiopia och Kefale Mammo, grundare av Ethiopian Journalist' Association.
Bild: Kristina Lindquist

Den etiopiska monarkin och dess kejsare Haile Selassie störtades 1974 genom en sovjetstödd militärkupp och ett sjuttonårigt inbördeskrig tog vid. Sedan dagens regeringsparti (EPRDF) tog makten 1991 har tre val genomförts, men inget av dem har ansetts som fullständigt fritt av utländska observatörer.

- För etiopierna är skillnaden mellan kejsaren, militärjuntan och dagens styre bara ledarnas olika personligheter, men folket har i 30 år visat att de vill bestämma över sitt eget öde och inte vara lydiga undersåtar till någon auktoritär regim, fortsätter Kefale Mammo.

Enligt Reportrar utan gränser präglas medieklimatet i Etiopien av självcensur, särskilt som ett tjugotal journalister och redaktörer fortfarande sitter fängslade för att öppet ha stött oppositionen i valet 2005 eller - enligt anklagelserna - för ”högförräderi”.

Ali Ahmed från radiokanalen Voices of Ethiopia berättar att ledarna för oppositionen som fängslades 2005 visserligen släpptes efter internationella påtryckningar, men att tystnaden från omvärlden kring händelserna för två år sedan ändå var en stor besvikelse för honom.

- Nära tvåhundra personer mejades ned på gatan i Addis Abeba under protesterna efter valet 2005, men inga svenska journalister ville skriva om det! säger Ali Ahmed.

En snabb översyn av svenska mediers bevakning av de turbulenta dagarna för nära två år sedan visar att de stora tidningarna faktiskt skrev en del om den etiopiska regimens övergrepp och kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Den mer generella medieskuggan över Afrika är dock svår att förneka.

En väldigt specifik typ av hot mot journalister drabbar dem som arbetar i konfliktzoner, vilket var temat för nästa inslag under seminariet. En panel bestående av utrikeskommentatorn Eva Elmsäter (SVT), Aftonbladets krigskorrespondent Johanne Hildebrandt, utrikeskorrespondenten Rolf Porseryd (TV4) och frilansfotografen Martin von Krogh var i det närmaste eniga om att det har blivit farligare att ägna sig åt konfliktrapportering.

- Det har alltid varit svårt att vara krigskorrespondent, utbrister Johanne Hildebrandt.


Johanne Hildebrandt, Rolf Porseryd, Eva Elmsäter och Martin von Krogh diskuterar för- och nackdelar med att som journalist vara ”inbäddad” med militären i krigszoner.
Bild: Kristina Lindquist

Hennes kollegor i panelen pekade istället på att den allt dystrare statistiken för döda och skadade krigsreportrar talar för sig själv och att journalister idag utgör måltavlor på ett helt annat sätt än tidigare. Sedan Irakkrigets början har 203 journalister dödats, vilket enligt Reportrar utan gränser gör det till det blodigaste kriget för medierna sedan Andra världskriget.

- Rapporteringen från Irak är inte vad jag kallar hederlig journalistik med sina ”inbäddade journalister” och stora bolag som gömmer sig bakom murar och bara kan gå ut korta stunder, säger Rolf Porseryd. Behovet av stora skyddsinsatser har gjort rapporteringen till en mediernas klassfråga, fortsätter han.

Frågan om dessa ”embedded journalists” ledde till diskussion under seminariet, liksom den i perioder gjort i medierna sedan kriget i Irak inleddes 2003. Det handlar om journalister som följer med och lever med den ena sidan av de stridande trupperna för att kunna komma åt krigszoner som annars vore nästintill omöjliga att rapportera från. Fenomenet har bland annat kritiserats för att skapa partisk och styrd journalistik, men Eva Elmsäter från Sveriges Television hävdar att ”inbäddning” ibland är nödvändigt och kan vara väldigt användbart. Poängen, menar hon, är att journalisten måste redovisa sina val och alla de begränsningar hon eller han utsätts för i den situationen.

- Men jag är faktiskt inte mindre hotad som ”inbäddad”, eftersom jag då betraktas som en del av de amerikanska styrkorna på samma sätt som jag betraktas som en av motståndsmännen när jag jobbar ute på gatan, invänder Martin von Krogh.

Den seminariedeltagare som trodde att Sverige var förskonat från fysiska och verbala hot mot journalister fick efter lunch sina illusioner krossade under ett samtal mellan Pär Trehörning, Journalistförbundet, Christoph Andersson från Sveriges Radio och Matti Stenrosen, ordförande för Grävande Journalister. I en rapport som Journalistförbundet gav ut i våras hade hälften av de 97 undersökta redaktionerna utsatts för hot vid minst ett tillfälle.


Journalisterna Christoph Andersson och Matti Stenrosen och Pär Trehörning talade om hot mot journalister i Sverige.
Bild: Kristina Lindquist

Christoph Anderssons berättelse börjar år 2005 på Nyköpings Bros rastplats, där en stor grupp uniformerade högerextremister samlats för att ta sig vidare till ett möte på hemlig ort. Sveriges Radio ska rapportera och han hittar i folksamlingen Klaus Menzel från det tyska högerextrema partiet NPD, som är på plats för att ”lära upp” sina svenska meningsfränder. Menzel svarar på Christoph Andersson frågor och de lyckas faktiskt föra ett samtal när en ung man avbryter vänd mot Christoph: ”Vad skulle du tycka om att vi avrättade dig här på rastplatsen?”. Efter denna upplevelse har hoten mot honom varit mer ”subtila”, med folk som stått och väntat i trapphuset, punkterade däck på bilen och bilder på internet.

- Men vi måste gilla läget. De högerextrema kommer smygande - efter nästa val sitter Sverigedemokraterna i riksdagen - och detta måste skildras, säger Christoph Andersson.

Vissa hot mot journalister är nu inte särskilt subtila. När Matti Stenrosen 2005 publicerade sin kartläggning av nazirörelsen i Kristianstad fick han följande dag veta att han skulle dö med orden ”Du står överst på listan”. Under hela det år som hoten pågick hade Matti Stenrosen ett stort stöd från sin redaktion på Kristianstadsbladet och menar att man måste ha ett medieförtag i ryggen vid känsliga publiceringar. Pär Trehörning berättar att en journalist som skriver om obekväma ämnen kan få meddelanden av typen ”Idag hade din dotter en blå jacka på sig” vilket självklart kan leda till självcensur.

- Redaktionen måste resonera så att när en enskild journalist hotas, oavsett om man är frilans eller anställd, så hotas hela tidningen. Och det ska man tala om för alla, säger Pär Trehörning.

Text: Kristina Lindquist

Fotnot: Dagen inleddes med bildvisning ur boken ”Colombia – Bilder för pressfrihet” som nyligen getts ut av Reportrar utan gränser och den colombianska organisationen FLiP (Fundación para la Libertad de Prensa). Bilder varvades med samtal om pressfriheten i Colombia mellan Carlos Cortez från FLiP, fotografen Julian Lineros samt Johan Schmit från svenska Reportrar utan gränser. Bilderna ställs ut på Galleri Kontrast, Hornsgatan 8 i Stockholm, fram till 2 november.


En internflykting bär en spegel på ryggen i Armenia, Quindío.
Bild: Marcelo Salinas


Unga soldater i högermilisen AUC kryper under taggtråden på läger i Dariéns djungel.
Bild: Marcelo Salinas.


Diro César Gonzales, journalist på tidningen La Tarde i staden Barrancabermeja.
Bild: Julian Lineros.

1

© Amnesty Press.
Citera gärna, men ange källan.

Artiklar i Amnesty Press representerar inte nödvändigtvis Amnesty Internationals åsikter.