10 november 2011

Ett mord i Larnaca
0





Azar Mahloujian
Möter dig i Larnaca
Atlas

Azar Mahloujian berättar en gripande historia om saknaden efter en familjemedlem som mördas av den iranska regimen. ”Möter dig i Larnaca” blir dock en alltför splittrad bok med tre olika delar.

Iran 1989. Tio år har gått sedan den iranska revolution som skulle frigöra befolkningen från shahens förtryck och skapa en ny framtid. Istället följde ett åtta år långt blodigt krig med grannlandet Irak och ett förtryck ersattes av ett annat när den islamistiska regimen slog sina klor i befolkningen. Hundratusentals människor flydde från Iran och många oppositionella mördades.

Hamid i ”Möter dig i Larnaca” är en av dem. Som en högljudd motståndare mot såväl shahens som mullornas Iran är han en given måltavla. Han går i exil i Sverige och först åtta år senare har det blivit möjligt för hans mor att återse honom. Det är för farligt att mötas i Iran, likaså i Sverige, så det efterlängtade mötet bestäms till Cypern, ett av få länder dit iranier kan få visum. Hamids mor Khorshid Khanum reser dit i sällskap av systersonen och inväntar otåligt sonens ankomst. Men det lyckliga återseendet tar en oväntad vändning när Hamid mördas på öppen gata.

20 år senare börjar hans dotter Rosa gräva i sanningen om mordet på sin far. Boken tar oss med på en resa tillbaka till de ödesdigra dagarna på Cypern och vidare till dagens Iran. Lika mycket som en berättelse om det klimat som rådde i Iran efter revolutionen och det som sker där idag, är det en historia om identitetssökande, ansvar och skuld.

Azar Mahlouhjian har skrivit en bok som lämnar mig kluven. Kanske just för att den känns kluven i tre delar, där första halvan av boken inte förmår hålla engagemanget för berättelsen uppe i vad som blir en alltför lång startsträcka. Uppbyggnaden inför det mord som läsaren genom både prolog och baksidestext vet stundar, känns väl lång för en bok som inte omfattar mer än 240 sidor. Inte förrän runt 100 sidor in i boken tar berättelsen fart.

Bitvis blir det till en gripande historia där särskilt de känslomässiga mötena är skildrade på ett mycket fint och engagerande sätt. Det gör berättelsen allmängiltig även för den vars upplevelser inte kommer i närheten av den grymma historia som beskrivs. Den universella längtan efter en saknad familjemedlem och ångesten över att inte veta vad som har hänt någon som står en nära, beskrivs så träffande att det går rakt in i hjärtat. Vetskapen om att det finns många familjer runtom i världen, även i Sverige, som varit med om otaliga variationer av det som beskrivs, gör upplevelsen av boken starkare.


Azar Mahloujian. Foto: Atlas

När vi sedan förflyttas till nutidens Iran i den tredje delen, byter berättelsen skepnad igen. Nu förvandlas den till en dagsaktuell beskrivning av stämningarna och livet i Teheran strax efter de omstridda valen 2009. Med Hamids dotter Rosas svenska ögon och nyfikna blick följer vi alltifrån demonstrationer i Teherans tunnelbana till iranska sedvänjor som ständigt tedrickande.

Men mitt i allt detta finns det något som stör. De tre delarna känns alltför skilda i sitt syfte. Som om Azar Mahloujian inte riktigt kunnat bestämma sig för vilken historia hon vill berätta. Det intrycket förstärks av att språket å ena sidan är vackert, ibland medryckande och å andra sidan distanserat, ibland med en undervisande underton. Berättelsen är så uppenbart skriven med en svensk, om Iran okunnig, publik i åtanke. Resultatet blir ojämnt. Ibland förhöjer det en miljöbeskrivning eller ger en bättre bild av hur någon av karaktärerna återkallar ett minne, men för det mesta känns det tyvärr bara forcerat. När det är som sämst känns det som Mahloujian på ett dåligt maskerat vis vill passa på att ge alla svenskar en ordentlig genomgång av iransk kultur och vanor i allt från matlagning till tilltal av äldre.

Trots sin ojämnhet är boken intressant att läsa mot bakgrund av händelserna under den arabiska våren 2011. I ett avsnitt får vi förstå att den svenska regeringen på grund av nationella intressen inte ville stöta sig med den nya regimen i Iran efter revolutionen och därför inte gjorde tillräckligt när exiliranier bosatta i Sverige hotades, förföljdes och ibland till och med mördades.

När arabisk vår nu har övergått till höst tjänar boken därför som en påminnelse om vikten av att nogsamt följa utvecklingen i dessa länder. Bilden av det Iran som växte fram efter revolutionen understryker att glädjen över störtade diktaturer inte får leda till blindhet inför de övergrepp mot mänskliga rättigheter som de nya regimerna eventuellt gör sig skyldiga till. Det är en angelägenhet också för oss i Sverige att se till att de människor som bor i Nordafrikas och Mellanösterns nyfödda länder inte går Irans, och Hamids, öde till mötes.

Hannah Laustiola
1

November
2011

Fler bokrecensioner


© Amnesty Press. Citera gärna, men ange källan.
Artiklar i Amnesty Press representerar inte nödvändigtvis Amnesty Internationals åsikter.