4 juli 2009

Är vissa mänskliga rättigheter mer värda än andra?
0


Är ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter mindre viktiga än exempelvis medborgerliga och politiska rättigheter? Under torsdagsförmiddagen höll Amnesty ett seminarium om tilläggsprotokollet; ett protokoll som ska se till att stater ställs till svars för kränkningar av dessa rättigheter, något som inte tidigare har funnits inom ESK-konventionen.

Amnesty arrangerade därför ett samtal mellan politiker och organisationsrepresentanter om synen på de mänskliga rättigheterna och utkrävbarheten i dessa. De medverkande var Annika Beijbom (FP), Bodil Ceballos, riksdagsledamot (MP), Lena Klevenås, ordförande FIAN. Moderator var Maja Åberg, Amnesty.

Konventionen för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, ESK-konventionen, har inte en uppföljningsmekanism som till exempel konventionen för medborgerliga och politiska rättigheter har. ESK-konventionen rör frågor kring exempelvis rätten till bostad, arbete och utbildning. Genom tilläggsprotokollet kommer människor att ha möjlighet att vända sig till FN om deras rättigheter kränks i dessa frågor.

10 länder måste ratificera protokollet för att det ska träda i kraft, och frågan är om Sverige kommer vara ett av de länderna som skriver under – i nuläget ser det inte ut så då utrikesminister Carl Bildt deklarerat att Sverige inte har för avsikt att skriva under protokollet.


Maja Åberg, Amnesty, ledde panelsamtalet. Från vänster till höger: Bodil Ceballos (MP), Annika Beijbom (FP), Lena Klevenås, ordförande FIAN.

Annika Beijbom uttrycker sin förvåning över att Carl Bildt inte tycker att Sverige ska ratificera tilläggsprotokollet:
- Vad ska då artikulera enskilda individers kränkningar i FN?

Bodil Ceballos inflikar att alla partier enhälligt säger att de mänskliga rättigheterna är odelbara och universella, men trots detta är Europakonventionen den enda konvention som införlivats i svensk lagstiftning. Hon anser att det är märkligt att det inte finns några mekanismer för att konventionerna kommer in i lagstiftningen:
- Sverige vill framstå som ett föregångsland men införlivar inte konventionerna i egen lagstiftning.
I debatter har hon upplevt att oppositionen har haft svårt att förklara varför man inte vill ratificera tilläggsprotokollet. ”För dyrt” är ett vanligt argument. Men det står klart och tydligt att konventionens förpliktelser ska uppfyllas gradvis i takt med att konventionens parter har skaffat sig de resurser som krävs för att införliva den fullt ut, säger hon och tillägger:
- Sverige var ett av de länder som arbetade mot skapandet av tilläggsprotokollet.

Lena Klevenås säger att hon tror att svenska politiker missuppfattat vad det handlar om:
- Det handlar om förhållande mellan ett lands regering och befolkning; att de ska skydda, respektera och förse medborgare med mat, utbildning och bostad med mera.
Hon tillägger att det finns i nuläget inte finns någon uppföljningsmekanism i hungerfrågor:
- När man frågat kvinnor i fattiga länder vad det värsta med att vara fattig är svarar de flesta: att inte ha mat till barnen. I och med tilläggsprotokollet läggs ansvaret där det hör hemma – hos ländernas egna regeringar.


Annika Beijbom poängerade tvärpolitiska nätverk som en möjlig väg att gå för att få Sverige att skriva under tilläggsprotokollet.

Bodil Cebellos tror att mycket i problematiken med att ratificera protokollet rör ideologi. Det går en skiljelinje kring vad som ska prioriteras: demokrati eller basala rättigheter som mat för att kunna kräva sin rätt, säger hon och Lena Klevenås tillägger kärnfullt:
- Hellre mat än prat!

Annika Beijbom tror på att mobilisera tvärpolitiska nätverk för att få Sverige att skriva under protokollet medan Bodil Ceballos poängterar civilsamhällets makt och ansvar att visa på vad man tycker är rätt och viktigt. Lena Klevenås är bekymrad över att tilläggsprotokollet blivit osynligt i mediadebatten; att människor inte får information om Sveriges officiella hållning i den här frågan.

Alla i panelen är överens om att de mänskliga rättigheterna är odelbara och universella, men att politiker indirekt genom motviljan till att ratificera tilläggsprotokollet rangordnar mänskliga rättigheter där de medborgerliga och politiska rättigheterna går före de ekonomiska, sociala och kulturella.

Text: Anna Wehlin
Bild: Louise Petersson

Läs mer:
Amnesty om FN:s beslut om tilläggsprotokollet (19 november 2008)


EU närmar sig en gemensam asylpolitik

Under det svenska EU-ordförandeskapet ska det förhandlas om hur unionens gemensamma asylpolitik ska se ut, något som ska resultera i det så kallade Stockholmsprogramet. På torsdagen arrangerade Amnesty och Röda Korset en debatt under Almedalsveckan där migrationsminister Tobias Billström och ECRE:s generalsekreterare Bjarte Vandvik diskuterade vikten av en gemensam asylpolitik.

Asylpolitiken skiljer sig mellan EU:s medlemsländer och för att underlätta för dem som flyr undan förtryck och förföljelse ska unionens asyl- och flyktingpolitik omformuleras och gemensamma riktlinjer tas fram. Under EU-ordförandeskapet är det Sveriges uppgift att få medlemsstaterna att enas om det nya Stockholmsprogrammet, som ska gälla för åren 2010-2014.

På det säkerhetspolitiska sommartorget i Almedalen ledde journalisten Alice Petrén torsdagens debatt som gick under rubriken ”Vägen till Europa – om migranters och flyktingars rättigheter”. Det måste öppnas fler dörrar till Europa för dem som utsatts för brott mot mänskliga rättigheter och för dem som flyr hemlandet av ekonomiska skäl i hopp om en bättre framtid. Att alla medlemsländerna måste ta sitt ansvar för att skydda flyktingar oberoende av flyktingskäl var Tobias Billström, migrationsminister, och Bjarte Vandvik, generalsekreterare för European Council on Refugees and Exiles, ECRE, överens om.
- Det måste finnas tillgång till Europa och asylsystemet måste harmoniseras, sade Bjarte Vandvik.
Tobias Billström hoppas att kunna leverera ett program med framåtblickande perspektiv och att Stockholmsprogrammet präglas av en ny, mångdimensionell asylpolitik.
- Det är viktigt att saker inträffar nu under ordförandeskapet, sade han.


Under ledning av journalisten Alice Petrén diskuterade Bjarte Vandvik och Tobias Billström EU:s gemensamma asylpolitik.

Bjarte Vandvik tryckte på att den irregulära migrationen måste bekämpas och att det måste bli enklare att ta sig till Europa lagligt. Många afrikaners färd över Medelhavet för att fly undan fattigdom slutar i katastrof, men trots detta är de villiga att riskera sina liv.
Alla som lämnar sina hemländer är inte i behov av skydd, och Tobias Billström sade att utmaningen blir att hantera bägge – både flyktingar och ekonomiska migranter:
- En reglerad invandring är ett sätt att underlätta migrationen. Vi måste satsa på ett bättre system och Stockholmsprogrammet kommer att innebära fler vägar att komma hit, sade migrationsministern.

En annan aspekt av dagens asylpolitik som togs upp under debatten var Dublinkonventionen (Dublinförordningen), alltså principen om att den som blir nekad asyl i det första EU-landet personen kommer till inte kan ansöka om asyl i något annat EU-land.
- Dublinkonventionen har fått oförtjänad kritik och jag är skeptisk till att slå av den, sade Tobias Billström. Jag vill inte se flyktingar i omloppsbana återinfört i EU.
Bjarte Vandvik menar att det finns grundläggande dåliga premisser gällande asylsökande eftersom det är olika förutsättningar att få asyl i olika länder, och att man givetvis då söker sig till det land där det är störst chans att få asyl:
- Hade det funnits gemensamma regler hade det varit enklare.

En av de viktigaste prioriteringar gällande Stockholmsprogrammet är etablerandet av ett gemensamt asylkontor, European Asylum Support Office, EASO. Medlemsländerna gör olika bedömningar i asylärenden och en av anledningarna tros vara att länderna har olika tekniska och administrativa tillvägagångssätt. Målet med asylkontoret är att skapa lika förutsättningar för asylsökande i alla EU-länder. Även detta ska ske under Sveriges ledning.
- Asylkontoret är en plattform som inte funnits tidigare som jag tror starkt på, sade Tobias Billström. Det är ett problem att tjänstemän i olika länder har olika erfarenheter, asylkontoret blir en bra knutpunkt för att skapa gemensamma riktlinjer så att alla prövas lika.
Bjarte Vandvik menar att praktiskt samarbete är viktigt men att ett effektivt asylsystem är ännu viktigare.
- Asylkontoret kan bli så som beskrivs, men det kan också bli något helt annat. Det är en fara att det bara blir att man ”fick ett fint kontor”, utan att man för den sakens skull driver frågan.


Både Bjarte Vandvik och Tobias Billström har stora förväntningar på Stockholmsprogrammet och vill se ett harmoniserat asylsystem.

Förhandlingar handlar alltid om att ge och ta, och när det gäller att förhandla om en gemensam asylpolitik i EU ska 27 länder komma överens. Frågan om vad Sverige måste kompromissa på vad gäller vår nuvarande lagstiftning lämnades obesvarad.
- Vi ska se till att utvecklingen fortsätter, sade Tobias Billström. Vår högsta prioritet är att inte slå av på takten när vi slår ihop asylsystemen.

Bjarte Vandvik har stora förväntningar på vad Sverige kommer att göra under ordförandeskapet i frågan om asylpolitiken. Han vill se ett harmoniserat asylsystem där man inte deporteras om man får avslag och menar att vidarebosättning är mycket viktigt.
- Vi i Europa har ett gemensamt ansvar att ge flyktingar skydd. Jag är glad över att ett så progressivt land gällande dessa frågor driver detta under ordförandeskapet.

Text: Louise Petersson
Bild: Anna Wehlin


Amnesty Press på Almedalsveckan

Diskrimineringsdirektivet ska förverkligas genom samarbete ,Vad händer i Almedalen? ,Har den humanitära rätten urholkats? ,
Delade uppfattningar om Sverige ska ta emot fångar från Guantánamo (2 juli)


Företagen måste ta större ansvar för mänskliga rättigheter (30 juni)


Politiken för global utveckling måste upp på agendan (30 juni)



1

© Amnesty Press.
Citera gärna, men ange källan.

Artiklar i Amnesty Press representerar inte nödvändigtvis Amnesty Internationals åsikter.