4 juli 2011

Heder och religion - heta ämnen i Almedalen
0

Där hamnen slutar i norr och strandpromenaden tar vid, där ligger parken Almedalen i Visby. Denna vecka samlas återigen politiker, organisationer och den samhällsintresserade allmänheten för det gigantiska utbudet av seminarier och debatter. Amnesty Press är på plats för att bevaka några av de 1 472 programpunkter som på måndagen var anmälda. På måndagen, Almedalsveckans andra dag, startade veckan på allvar. Det blev heta känslor på seminariet ”Gud, kultur och mänskliga rättigheter ”. Ungefär samtidigt diskuterades hedersvåld i Sverige under rubriken ”Vi vill ha rätten till våra liv tillbaka”.

Hederns hjältinnor är inte offer

Kvinnor i tonåren som rymmer för att slippa gifta sig mot sina viljor, som flyr sina familjer för att slippa bli slagna. Män som inte vill övervaka sina systrar och låta dem själva välja sin egen maka eller make och vill slippa kontrollera deras rörelser och val av vänner. Kvinnor och män som vägrar låta sig styras av traditionella hedersrelaterade värderingar. De är inga passiva offer, lyder budskapet från detta seminarium. De är starka, handlingskraftiga personer. De är Sharaf (hederns) hjältar och hjältinnor.


Panelen från vänster: Astrid Schlyter, Nadin Fakhro, Zubeyde Demirörs, Viktoria Mrsic och Anfal Makdi (saknas på bilden gör Alán Ali, moderator).

År 2002 fick Sverige upp ögonen för några, dittills, ganska okända begrepp men vanliga företeelser. Mordet på Fadime Sahindal satte slutligen hedersvåld på kartan. Hon hade offentligt försökt förklara hur hennes liv såg ut och vädjat till det svenska samhället. Hennes livsval och sättet att gå ut offentligt ansågs ha dragit vanära över familjen och det enda sättet att återställa hedern var att ta bort henne. Efter mordet inleddes en högljudd debatt och begravning av Fadime Sahindal i Uppsala domkyrka samlade mängder med människor och blev en nationell svensk angelägenhet.
– Med Fadime fick begreppen ett ansikte, säger Zubeyde Demirörs, projektledare för Sharaf hjältinnor i Stockholm.

Zubeyde Demirörs är en av paneldeltagarna på detta seminarium om hedersvåld och förtryck som Fryshuset arrangerar på måndagen. Med rubriken Vi vill ha rätten till våra liv tillbaka diskuteras under en timmes tid arbetet med att lyfta kvinnorna inom den så kallade hederskulturen.
– Det handlar om förståelse, säger Astrid Schlyter, docent i rättssociologi vid Lunds Universitet.
I 15 års tid har hon studerat hedersfrågor i en svensk kontext. Mordet på tonåriga Sara i Umeå 1996, där brodern och kusinen var gärningsmännen, var det som gjorde att hon fick upp ögonen för problematiken. Astrid Schlyter berättar vidare att dessa kvinnors och flickors livssituation skiljer sig från ”vanliga” svenska flickors och att förståelsen har ökat.

Men ändå, trots större kunskap och insikt, har inte mycket förändrats. Nadin Fakhro berättar kort sin historia. Hon är 27 år och har en son på 12 år och en dotter på 10 år. Hon kom till Sverige från inbördeskriget i Libanon som femåring och var så lycklig över att få vara här. Leka utomhus utan att vara rädd:.
– Jag fick vara barn.
Sedan blev hon bortgift. Skolan i Malmö som visste om hennes situation gjorde ingenting. Med allvarlig röst säger hon:
– Det handlar om mänskliga rättigheter.
Trots att FN:s Barnkonvention slår fast att barnäktenskap är förbjudet arrangeras ändå tvångsäktenskap i Sverige.
– Jag har frigjort mig själv men jag har fått betala ett högt pris. Mina barn har fått betala ett högt pris. Det är inte lätt att prata om det här. Detta sker nu, år 2011. Vi ligger kvar på samma nivå trots att flera år passerat, säger hon.

Hederskulturen stärks bland annat av viljan att bevara sin identitet i ett nytt hemland. Alán Ali jämför med svenskarna som emigrerade till USA. Där frodas i dag en svensk kultur med traditionellt midsommarfirande.
– När jag brukar fråga publiken hur många som äger en folkdräkt svarar kanske någon enstaka att ”min mormor har en” .
Astrid Schlyter förklarar att kvinnans utsatthet ligger i hennes sexualitet. Det är männen som anses föra släkten vidare och då är det viktigt att man vet vem som är far till barnen. Därav att kvinnan ska vara oskuld när hon gifter sig.
- Traditionellt sett är äktenskapet är sätt att kontrollera kvinnan.
Hon förklarar vidare att kvinnlig frigörelse är beroende av att kvinnan får rätt till sin egen kropp och till sin egen ekonomi. Två avgörande rättigheter många inom hederskulturen förvägras. Astrid Schlyter har hört om 12-13,-åringar som ber någon stoppa deras ålder.
– Kroppen blir deras fiende, berättar hon.

Ett av huvudbudskapen denna timma är att de kvinnor och män som vågar gå emot sina familjer inte är offer, vilket de ofta framställs som. Detta epitet gör automatiskt att kvinnorna och männen passiviseras. De fråntas också rätten att definiera sig själva.
– Vi är inte offer! Vi tar fajten varje dag i vårt vardagliga liv, i våra nätverk och familjer. Det är inte synd om mig, det är synd om dem som är kvar, säger Nadin Fakhro.
Zubeyde Demirörs instämmer:
– Det är starkt att kunna hantera två världar med två olika normsystem.

Med i panelen är även Viktoria Mrsic och Anfal Mahdi. Varken Viktoria Mrsic och Anfal Mahdi har egen direkt erfarenhet av hedersvåld men de har sett hur deras vänner och drivs av en vilja att förändra. De är båda aktiva i Fryshusets projekt Sharaf hjältinnor. Denna verksamhet började som Sharaf hjältar – ett arbete för att försöka förändra attityder kring hedersrelaterat våld bland män. När tankarna på att starta ett dito för kvinnor, berättar Alán Ali, föll Fryshuset i samma fälla av att se flickorna som offer. De började direkt tänka ”vi kan inte garantera tjejernas säkerhet”, vilket i och för sig är jätteviktigt påpekar Alán Ali, men de tänkte inte så med killarna.

I dag är Sharaf hjältinnor den största verksamheten inom Elektra, Fryshusets övergripande arbete mot hedersvåld och förtryck. Alán Ali berättar att killarna också blir påhoppade men att där hade inte tankarna på att de inte skulle kunna skydda sig själva funnits.

Det är viktigt att lyfta fram att även männen förtrycks i hederskulturer anser bland andra Zubeyde Demirörs (bilden). Männen förnekas också rätten att välja partner. Då hederskulturen är väldigt heteronormativ är också homo-, bi-, och transsexuella (hbt) personer en ännu mer utsatt grupp inom gruppen.
- Hbt och heder är lika med döden, säger Astrid Schlyter.

Ibland poppar argumentet upp att, trots att ämnet är viktigt och händelserna givetvis är fruktansvärda, drabbas ändå bara ett fåtal personer av hedersvåldet. Astrid Schlyter bemöter det argumentet genom att citera Håkan Juholt (S) som för ett tag sedan sade att antalet personer som drabbas av förtrycket inom hederskulturen kan jämföras med hela Haninge kommun, det vill säga 76 000 personer. Det är dock ett fåtal fall där förtrycket eskalerat till mord men vardagsförtrycket där pojkar redan i fyraårsåldern får lära sig att bevaka sina systrar (inte sällan utan att förstå varför) och flickor begränsas på annat sätt berör väldigt många människor. Alán Ali lägger till att det bara ses som att vara toppen av isberget. Mörkertalet anses vara mycket större.

Då detta var tänkt som ett positivt seminarium där planen var att blicka framåt väcks frågan om vad som behöver och kan göras i framtiden. Viktoria Mrsic tar snabbt mikrofonen och berättar om det alla kan göra i sin vardag. Att våga vara mer öppna:
– Var inte rädd för utländska mammor som lämnar sina barn i samma förskola där dina barn går. En liten men praktiskt viktig sak.
Alán Ali skjuter in:
– Det är en liten sak men av stor betydelse för integrationen.

Alán Ali berättar att hederskulturen med dess förtryck inte är unikt för Sverige. Samma problem finns i Norge och i våra andra grannländer.

Astrid Schlyter berättar om läget i dag.
- FN tog ställning 2004 och har en bra definition av heder.
På nationell nivå finns också uttalat att Sverige ska arbeta mot hedersvåld men att det ännu inte fungerar ner på myndighetsnivå. Hon berättar att vissa myndigheter utgör ett undantag. Ungdomsstyrelsen till exempel har en handlingsplan. Även Socialstyrelsen har alldeles nyligen släppt ett handlingsprogram men där har man tagit bort allt med heder.
- Det finns en brist på handling, sammanfattar hon.

Nadin Fakhro tar upp vikten av föregångare, personer som tagit sig igenom samma sak.
– Någon att byta livserfarenheter och råd med.
Nadin Fakhro sökte själv hjälp hos sociala myndigheter men berättar att det fanns ingen där som förstod henne. Genom en slump läste hon en artikel med Zubeyde Demirörs och fick genom henne stöd av Fryshuset.

Zubeyde Demirörs anser att vi måste byta perspektiv. I stället för att prata om skillnader behöver det pratas om likheter.
– Gå tillbaka i historien. Synen på kvinnor i Sverige innan industrialiseringen, förstår ni?, säger hon korthugget mån om att hålla sitt inlägg kort då seminarietiden går mot sitt slut.
Publiken nickar jakande.
En sista sak vill hon också hinna med att påpeka. Hon berättar att det för några år sedan fanns en lag i Sverige som stipulerade att ingen under 18 år fick gifta sig, såvida man inte hade annan etnisk bakgrund än svensk. Lagstiftarnas rädsla för att vara rasistisk gjorde att man lyckades vara precis det anser Zubeyde Demirörs.
- Att göra skillnad på människor och människor – det är rasistiskt.

Astrid Schlyter kommer också med ett verkligt konkret förslag:
- Om socialtjänsten lärde sig att säga ”Ingen får slå dig!” skulle det få stora konsekvenser.
Hennes uttalande får en kvinna i publiken att reagera. Som lärare känner hon nämligen att hon inte kan säga en sådan sak eftersom hon inte kan lova att det löftet kan hållas. Hon berättar om en verklighet där hon tvingas skriva frånvaro på vissa elever på särskilda lektioner eftersom föräldrarna inte vill att de ska få till exempel sexualundervisning. Närvaropapperen skickas nämligen hem till föräldrarna varje vecka. Hon får dem att gå till lektionerna men tvingas skriva frånvaro för att skydda dem.

Zubeyde Demirörs förstår hennes dilemma och menar att detta är svårt för en enskild lärare. Hon anser att detta borde hela skolan gå samman för att arbeta med. Det handlar om följa skollagen. Många familjer skickar sina barn till skolan just på grund av skollagen. De vet att om deras barn inte närvarar påbörjas en utredning och rädslan för denna gör att de hellre skickar sina barn.
– Skolan är den viktigaste arenan. Det är en frihetszon för dessa flickor, säger Zubeyde Demirörs.

Text och foto: Emilie Holmstrand


Läs mer om hedersvåld


Robert Fisks uppmärksammade artikelserie i The Independent 2010


Minnet av Pela lever (Amnesty Press 28 juni 2007)


Fördomar i skrattspegeln (Amnesty Press 2007)


Amnesty om hedersmord



Känsligt om åsiktsfrihet

Religionsfrihet är inte automatiskt en rätt att skyddas från att bli kränkt genom sin religiösa övertygelse. Det menade professor Per Bauhn från Linnéuniversitetet när han ledde ett seminarium om Gud, kultur och mänskliga rättigheter måndag morgon, som anordnades av Linnéuniversitetet.

Att ämnet väcker starka känslor rådde det inget tvivel om när märkbart irriterade deltagare ställde kritiska frågor efter Per Bauhns anförande. Lars Vilks teckningar och slöjförbud fick stämningen att kallna till i lokalen.
– Multikulturalismen har gett upphov till en skillnadens politik. Kulturella minoriteter ska garanteras skydd genom speciella rättigheter, säger Per Bauhn.
Som exempel nämner han handskakningsdomen. En muslimsk man fick sin ersättning indragen av arbetsförmedlingen efter att han vägrat skaka hand med en kvinnlig chef – det var mot hans religiösa övertygelse att skaka hand med en kvinna.
Diskrimineringsombudsmannen, DO, drev ärendet och Stockholms tingsrätt dömde Arbetsförmedlingen att betala ett skadestånd till mannen på 60 000 kronor då de ansåg inte tagit tillräckligt mycket hänsyn till mannens religiösa övertygelse hade tagits.
– Diskrimineringsombudsmannen ansåg att det var omöjligt för mannen att skaka kvinnans hand som att han inte hade haft några händer. Varför är detta en skillnadens politik? Tänk er att mannen hade hävdat att han inte kan skaka hand med fula människor. Ingen domstol i världen hade släppt igenom den typen anspråk, säger Per Bauhn.

Även omskärelse av små pojkar är en del av en skillnadens politik enligt Per Bauhn. Ett par föräldrar hade inte fått skära örsnibben av ett litet barn av estetiska eller religiösa skäl, trots att ingreppet inte skulle påverka barnet nämnbart.
– Ett av argumenten mot likabehandlingsprincipen är att en och samma uppsättning regler påverkar olika människor olika. Men detta kan vara en bra sak och det finns ingen lag som inte påverkar människor på olika sätt. Om lagen är sakligt motiverad så ska den tillämpas lika för alla, menar Per Bauhn.

Per Bauhn ställer frågan varför det är mer värt att bli sårad genom sin religion än till exempel estetik, som att bli kallad för ful. Vem som helst kan ju bli sårad av vad som helst.
– Problemet är att en kränkning är så subjektiv. Som exempel lider en person som blir förtalad på nätet reell skada. Skadan är helt oberoende av vad den förtalade har för religiös, politisk eller filosofisk övertygelse. En person som blir kränkt av Lars Vilks verk lider en upplevd skada på grund på hans religiösa övertygelse. Dessa olika skador går inte att jämställa i lag, säger Per Bauhn.
Enligt Per Bauhn skulle det i praktiken upphäva den medborgerliga rätten till frihet när du inte får göra vad jag som troende inte vill att du ska göra.

Per Bauhn från Linnéuniversitetet menar att det inte finns någon rättighet som skyddar individer från att bli sårade och kränkta.

– Om religiösa fundamentalister hade haft möjlighet till självreflexivitet hade de förstått att de själva är precis lika skyddade som vi är av åsiktsfriheten. Ingen äger det offentliga rummet. Man får finna sig i att ifrågasättas, säger Per Bauhn.
I den sekulära demokratin är man antingen för tolerans och då är man också för att man kan ifrågasättas själv, eller så är man mot tolerans och då kommer man oundvikligen att bli upprörd enligt Per Bauhn. Vi bör respektera människors rätt att utöva sin religion men vi har också rätt att ifrågasätta innehållet.
– Här fungerar ingen platt republik som säger att alla ska med. Man kan inte kompromissa med fundamentalister. En demokrati har ingenting att erbjuda dem och i detta samhälle kommer de att känna sig marginaliserade – det bör de göra.

En representant från Sveriges unga muslimer menar att yttrandefriheten inte är absolut i världen och att det behövs ett historiskt perspektiv när man försvarar till exempel Lars Vilks.
– Det finns ett mål hos västerländska demokratier att undanröja hinder i yttrandefriheten, svarar Per Bauhn.
Per Bauhn förklarar att den franska filosofen Voltaire menade att satir behövs för att göra religioner anständiga. De förändringar kyrkan har gjort de senaste hundra åren har inte skett för att kyrkorna själva har velat ha förändringarna, utan för att folket krävt dem.

En kvinna i publiken förklarar att hon såg upprördheten i hennes muslimska mans ansikte och ledsenheten hos hennes svärmor när bilderna publicerades.
– Det var också kontexten som upprörde, att alla automatiskt ställde sig på Lars Vilks sida mot muslimerna, förklarar hon.
– Upprörda kommer vi att bli. Hela tiden kommer politiker och individer säga och göra saker som är fundamentalt fel för oss men vi har ingen rättighet att inte bli upprörda, säger Per Bauhn.

Text och foto: Yvette Lindholm




Almedalen

Vad gör Amnesty i Almedalen?

Fryshuset
Fryshusets Elektra-projekt

1

© Amnesty Press.
Citera gärna, men ange källan.

Artiklar i Amnesty Press representerar inte nödvändigtvis Amnesty Internationals åsikter.