11 september 2008

Svåra år för de mänskliga rättigheterna
0

Sju år har gått sedan terrorattackerna mot USA den 11 september 2001. Svaret från USA blev ”kriget mot terrorismen” där fånglägret på Guantánamo är symbolen för rättslösheten i en värld där tortyr åter har accepterats och människor på lösa grunder kidnappas eller ”försvinner” in i hemliga fängelser. Vid ett välbesökt seminarium i Stockholm kom cirka 110 personer för att lyssna till vittnesmål från Ryssland, Pakistan och Guantánamo. Svenska politiker gav sin syn på arbetet mot tortyr och utomrättsliga överlämnanden.


Från Guantánamo till Naltjik och Rawalpindi

Vittnesmål om tortyr och försvinnanden

- Det har gått sju år sedan attackerna mot the Twin Towers i New York. Det har varit sju svåra år för de mänskliga rättigheterna. Många har inte förstått vidden av ”kriget mot terrorismen” och vilka enorma konsekvenser det fått, säger Thomas Hammarberg, Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter.

Thomas Hammarberg var en av talarna vid ett seminarium om tortyr som arrangerades av Svenska Helsingforskommittén, Amnesty och ABF den 9 september.

Han gick metodiskt igenom hur mänskliga rättigheter som tidigare sågs som självklara, till exempel förbudet mot tortyr, åsidosatts under ”kriget mot terrorismen”. I fånglägret på Guantánamo har hundratals personer, många helt oskyldiga, suttit fängslade månad efter månad, utan åtal och rättegång.
- Man har infört förhörsmetoder som vi betraktar som tortyr och som vi vet har godkänts på högsta nivå, i Pentagon och i Vita huset, säger Thomas Hammarberg.


"Kriget mot terrorismen" har fått konsekvenser för de mänskliga rättigheterna. Foto: Amerikanska Försvarsdepartementet

Han nämner förhörsmetoder som ”waterboarding”, där den utsatta personen är nära att drunkna, att spela på religiös känslighet, eller att försätta en person i ett vakuumtillstånd – personen får en huva över huvudet, allt ljud i rummet dämpas och personen får inte mat eller vatten under väldigt lång tid.
- Den här tortyrmetoden ger en ohygglig effekt och bryter ner själva identiteten hos en människa på mycket kort tid, säger Thomas Hammarberg.

Det är dock inte bara USA som misslyckats med att upprätthålla respekten för de mänskliga rättigheterna. I Europa har flera länder, bland annat Polen och Rumänien, anklagats för att ha medverkat i att upprätthålla hemliga fångläger och för att ha deltagit i transporter av personer till länder där de sedan utsatts för tortyr. Sverige skickade den 18 december 2001 två egyptier till tortyr i Egypten.

- Vi är sämre än USA där man nu i alla fall diskuterar vad som hänt och för fall till domstolen. Här har det bara sopats under mattan, säger Thomas Hammarberg.


Förhörsmetoder som vi betraktar som tortyr har använts i USA:s fångläger i Afghanistan, Irak och Guantánamo, säger Thomas Hammarberg, Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter.

Thomas Hammarbergs kritik mot förfallet av respekten för mänskliga rättigheter under seminariet föregicks av vittnesmål från internationella gäster, som gav seminariedeltagarna en kort inblick i den katastrofala situationen för mänskliga rättigheter på olika håll i världen.

Ekaterina Sokirianskaia från den ryska människorättsorganisationen Memorial berättade om terroristrättegångar i Kabardino-Balkarien, en rysk republik i norra Kaukasien, som ligger granne med Tjetjenien. Hon började med att konstatera att tortyr är utbrett i Ryssland.
- Tortyr är rutin i både offentliga och illegala fängelser. Sedan kriget i Tjetjenien 1999 har både tortyr och försvinnanden varit rutin, säger hon.

Hon poängterar att det är kontraproduktivt att bekämpa brott mot mänskliga rättigheter på ett sätt som i sin tur bryter mot de mänskliga rättigheterna, vilket till exempel har skett i spåren av striderna mellan säkerhetsstyrkor och rebeller i Naltjik, huvudstaden i Kabardino-Balkarien.

På morgonen den 13 oktober 2005 anföll en beväpnad grupp på cirka 200 personer säkerhetsstyrkorna i Naltjik. Gruppen bestod av mycket unga människor och enligt Ekaterina Sokirianskaia dödades nästan hälften av dem, 92 stycken, under striderna. Dessutom dödades 35 poliser och 15 civila personer.

- Det finns två sätt att se på det som hände den 13 oktober 2005. Man kan se det som ett rebelluppror som framgångsrikt bekämpades. Men man kan också se det som resultatet av ett förtryck av muslimer som pågått i många år.


Tortyr är rutin i de ryska fängelserna, säger Ekaterina Sokirianskaia från den ryska människorättsorganisationen Memorial.

Ekaterina Sokirianskaia ger exempel på händelser som föregick detta datum, hur moskéer stängdes och hur människor greps och torterades utan att det någonsin undersöktes. Hon fortsätter med att ge exempel på hur fångar som suttit fängslade sedan upproret har torterats och dödats. Hon visar upp foton på en person med ansiktet illa tilltygat som torterats under förhör.
- Det finns även uppgifter om att ambulansen tillkallades två gånger och att patienten inte visade några tecken på liv utan låg helt orörlig på golvet.

Enligt Ekaterina Sokirianskaias uppgifter har 40 av 58 personer som sitter fängslade efter upproret spår av tortyr på sina kroppar. De 58 personerna ska alla ställas inför samma rätt och samma jury, något som Ekaterina Sokirianskaia starkt kritiserar - ”hur ska en enda jury minnas detaljerna i alla dessa personers handlingar?”.

Det är dessutom fråga om ett kollektivt åtal mot fångarna. Var och en av fångarna är anklagad under tio olika åtalspunkter, oberoende av om de dödade någon eller inte under striderna.

- Det är inte möjligt att få en rättvis rättegång utan att ta i beaktande tortyren som föregått rättegången, vem som har torterat fångarna, och vem som är ansvarig för det som hände före den 13 oktober 2005, säger Ekaterina Sokirianskaia.

Amina Masood Janjua vittnade om ”försvinnanden” i Pakistan. Hennes man är en av hundratals offer för denna praktik i Pakistan. Många av dem som saknas fängslades efter attackerna i USA 2001 och gripandena rättfärdigades i namnet av ”kriget mot terrorismen”. Metoden har sedan spritt sig till rebeller som kämpar för större etniska eller regionala rättigheter. Den pakistanska regeringen under den förre presidenten Pervez Musharraf förnekade att man utsatt någon för ”försvinnanden”, trots att det enligt Amnesty finns obestridbara bevis på motsatsen.


Amina Masood Janjua kämpar för att hitta sin man som är ett av hundratals offer för "försvinnanden" i Pakistan.

Pervez Musharraf avsatte i november 2007 de domare som undersökte fall med ”försvinnanden” i samband med att han utfärdade undantagstillstånd i landet och de har ännu inte återinstallerats, trots att landet nu har både ny regering och president.

Amina Masood Janjuas man, Masood Janjua, ”försvann” den 30 juli 2005. Han och en av hans vänner greps av pakistanska säkerhetsstyrkor på en buss då de var på väg från Rawalpindi till Peshawar i Pakistan. Sedan dess har hans fru och hans tre barn inte sett honom.
- Han var en idealisk man, så kärleksfull och omtänksam. Vi hade haft 16 lyckliga år tillsammans. Den dagen han försvann vändes mitt liv upp och ner, säger Amina Masood Janjua.


Amina Masood Janjua tillsammans med sin man Masood Janjua, som "försvann" den 30 juli 2005. Foto: Privat/AI

Hon berättar förtvivlat, men med skärpa i rösten, om hur hon sedan dess kämpat för att hitta sin man. Hon har kontaktat regeringen, premiärministern, skrivit över 200 brev till internationella organisationer och ambassader, demonstrerat och tillsammans med andra anhöriga till ”försvunna” bildat människorättsorganisationen ”Defence of human rights”.
- Mitt uppdrag i livet är att hitta min man, fadern till mina tre barn. Jag tänker inte tillåta det här, säger Amina Masood Janjua.

Hon berättar att en läkare gav ett skriftligt uttalande till den högsta domstolen i Pakistan om att han hade sett hennes man olagligt frihetsberövad, endast tre kilometer från platsen där Amina Masood Janjua bor. Straffet för detta lät inte vänta på sig.
- Han torterades så att han inte kunde sova på 14-15 nätter, säger Amina Masood Janjua.


Familjer vars anhöriga har "försvunnit" protesterar framför parlamentet i Pakistans huvudstad Islamabad i september 2006. Foto: AI

Hon berättar också om hur en man som hade ”försvunnit” hittades i en sophög av en förbipasserande. Mannen vägde då 18 kilo.
- Han hade krympt till en sexårig pojke och han kunde inte känna igen sin familj. Efter fem långa år kunde hans barn inte få hans kärlek. Han dog efter 20 dagar.

Amina Masood Janjua är just nu ute på en resa, sponsrad av Amnesty, för att vädja till västvärldens ledare om att reagera på vad som händer i Pakistan. Hon har besökt Storbritannien och Norge, och efter Sverige står Genève, USA och Tyskland i tur.

- Det kan snart vara för sent. Folk torteras så att bara skelettet återstår, säger Amina Masood Janjua, och uppmanar västvärlden att gå i spetsen för kampen för de mänskliga rättigheterna.


Amina Masood Janjua deltar i en Amnestydemonstration mot "försvinnanden" i Pakistan utanför Pakistan High Commission i London den 30 augusti 2008. Foto: AI

Även Adil Hakim söker stöd i väst, närmare bestämt i Sverige, dock utan framgång. Han är uigur, kommer från regionen Xinjiang i Kina, och har suttit oskyldigt fängslad i Guantánamo under många år. Nu är han i behov av asyl.

Bakgrunden är att han år 1999 ansåg sig vara tvungen att fly för sitt liv. Han hade flera gånger blivit fängslad efter att ha deltagit i en demonstration mot de kinesiska myndigheterna. Hans fru och hans tre små barn blev kvar i Xinjiang.

I försöken att ta sig till ett säkert land hamnade han i Afghanistan. Under USA:s bombningar av Afghanistan 2001 flydde han upp i bergen och tog sig efter en månad över gränsen till Pakistan. Där mötte han och hans uiguriska vänner några personer som lovade att hjälpa dem. Det som sedan skedde var att de blev sålda till de amerikanska myndigheterna för 5 000 dollar per person.
- Vi var väldigt rädda för att erkänna att vi var uigurer från Kina, eftersom Pakistan har bra kontakter till Kina. Därför ljög vi och sa att vi var från Afghanistan, berättar Adil Hakim.

Efter att först ha suttit fängslad i Afghanistan överfördes han till Guantánamo.
- Under flera förhör sade man att man visste att det skett ett misstag och man lovade att vi skulle friges, berättar Adil Hakim.

Trots detta satt han fängslad till 2005. Efter att en amerikansk militärdomstol hade beslutat att han och fyra andra uigurer var oskyldiga sändes de till Albanien. Han berättar att 17 andra uigurer i samma situation som han själv fortfarande sitter fängslade på Guantánamo. För ett år sedan kom Adil Hakim till Sverige, där hans syster bor, för att söka om asyl.


Adil Hakim, uigur från Xinjiang i Kina, satt i flera år oskyldigt fängslad på Guantánamo. Han har sökt asyl i Sverige, men fått avslag.

- Jag drömde om att komma till ett demokratiskt land, men jag får inte stanna här. Jag är fri, men jag kan inte träffa min fru och mina barn, som jag inte har sett på åtta år. Jag drömmer om att få leva tillsammans med dem.

Thomas Hammarberg anser det vara mycket märkligt att Adil Hakim inte får stanna i Sverige. Han menar att Albanien inte kan ses som första asylland. USA försökte utan framgång få andra länder i Europa att ta emot de fem uigurerna. Det enda landet som gick med på att ta emot dem var Albanien som är beroende av amerikanskt ekonomiskt stöd.
- I praktiken dumpades han i Albanien av den amerikanska regeringen som har hållit honom olagligt fängslad.

Thomas Hammarberg menar att det måste vara något fel på lagstiftningen eller tillämpningen av lagstiftningen i Sverige då Adil Hakim inte kan få asyl här.

-Det är märkligt att detta land inte kan ta emot Adil Hakim som har suttit fängslad, behandlats illa, blivit dumpad i ett land där han hela tiden är bevakad och fått en terroriststämpel fast han är bevisat oskyldig. Det är inget vanligt fall, det är ett unikt fall. Har vi inte möjlighet att ta emot honom?

Text & bild: Johanna Smulter

Läs mer:

Rapport från Amnesty om "försvinnanden" i Pakistan (23 juli 2008)

Låt Adil Hakim Stanna (ledare i Amnesty Press 5/2007)



Sveriges medverkan i ”kriget mot terrorismen”

Avvisningen av egyptierna på Bromma 2001, terroriststämplingen av somaliasvenskarna och Säpos förhör av fångar i Etiopien. Det var några av ämnena när politiker från fem av de sju riksdagspartierna diskuterade under seminariet ”Tortyr - för säkerhets skull?”.

Den 18 december 2001 var en svart dag när det gäller Sveriges respekt för mänskliga rättigheter. Då fördes de två egyptierna Ahmed Agiza och Mohammed Al Zery av svensk polis till Bromma flygplats sedan regeringen samma dag hade fattat beslut om att de skulle avvisas. Egypten var ett land som enligt samstämmiga rapporter både från regeringar (till exempel de svenska och amerikanska) använde tortyr flitigt. Därför hade den svenska regeringen skaffat sig diplomatiska försäkringar från Egypten om att just dessa två män inte skulle torteras. Försäkringarna visade sig vara värdelösa.
Strax före klockan 21 landade ett amerikanskt flygplan på Bromma flygplats. Chefs-JO Mats Melin beskriver i sin utredning från 22 mars 2005 överlämnandet:

”Säkerhetspolismannen Y mötte vid flygplanstrappan. Ombord på planet fanns, förutom flygplansbesättningen, sju eller åtta personer som utgjorde bevakningspersonal, bland dem en läkare och två egyptiska tjänstemän. Säkerhetspolismannen Y informerade de amerikanska tjänstemännen om att A. och E.Z. väntade i fordonen framför polisstationen, varefter amerikanarna transporterades dit.

Bevakningspersonalen, som samtliga var maskerade med huvor, gick därefter fram till fordonen där A. och E.Z. satt. Först fördes den ene av männen in på polisstationen av bevakningspersonalen. Därinne, i ett litet omklädningsrum, utförde de amerikanska tjänstemännen den s.k. säkerhetskontrollen. Enligt uppgift var läkaren närvarande i omklädningsrummet. När kontrollen var slutförd hämtades den andre mannen och samma procedur upprepades.

Genom utredningen har kommit fram att säkerhetskontrollen bestod av i vart fall följande moment. A. och E.Z. kroppsvisiterades, deras kläder klipptes upp och lades i påsar, deras hår genomsöktes liksom munhålor och öron. Vidare belades de med hand- och fotfängsel och kläddes på var sin overall samt fotograferades. Slutligen träddes löst sittande huvor utan hål för ögonen över deras huvuden. A. och E.Z. fördes därefter barfota ut från polisstationen och transporterades vidare till flygplanet. ”
Klockan 03.00 den 19 december 2001 landade CIA-planet på Kairos flygplats. De båda egyptierna fördes bort. Från svensk sida konstaterades att uppdraget var avslutat.


Ahmed Agiza utvisades från Sverige till
Egypten där han utsattes för tortyr. Foto: Privat/AI

Mats Melin drog följande slutsats om Sveriges agerande vid avvisningen:
”Jag har också framhållit att A. och E.Z. kom att behandlas inhumant. Jag vill understryka att en sådan behandling är främmande för svenskt polisarbete och inte kan tolereras.

Utländska tjänstemän som biträder svensk polis här i landet är i princip inte berättigade att utöva våld och får inte använda tvångsmedel. Om utländska tjänstemän likväl vidtar sådana åtgärder eller, som i förevarande fall, går så långt som till att handla på ett sätt som inte är godtagbart enligt vår rättsuppfattning skall den svenska polisen omedelbart se till att åtgärderna avbryts. Jag anser att Säkerhetspolisen i detta fall således borde ha avbrutit förfarandet. Verkställigheten hade i så fall bort kunna genomföras med det flygplan som var berett till avfärd påföljande dags morgon.”

Händelserna i december 2001 finns fortfarande som ett öppet sår i varje svensk debatt kring frågor om tortyrens återkomst efter terrorattackerna mot USA den 11 september 2001. Mängder av övergrepp mot mänskliga rättigheter har begåtts i ”kriget mot terrorismen”, som USA:s president George W Bush inledde 2001. Många av övergreppen är idag väl kartlagda och offentligt kända. Men det är få länder som har vidtagit några åtgärder.

Ett av undantagen är Kanada där den kanadensiske medborgaren Maher Arar i januari 2007 fick motsvarande 60 miljoner kronor i skadestånd och en offentlig ursäkt från landets premiärminister. Chefer inom den kanadensiska poliskåren tvingades avgå för att Kanada medverkat när Arar greps vid en mellanlandning i USA och sedan hösten 2002 transporterades till Syrien där han satt fängslad i nästan ett år och utsattes för tortyr.

Både Europaparlamentet och Europarådet har genomfört utredningar av europeisk inblandning i USA:s kidnappningar, hemliga fängelsesystem och renditions, olagliga överlämnanden, till länder där de utsätts för tortyr. Den 24 juni publicerade Amnesty en ny rapport där europeisk ovilja att göra upp med övergreppen granskades och utsattes för hård kritik. I alla rapporter om det som har hänt sedan 2001 finns Sverige med. En av anledningarna är att den svenska regeringen gjorde sitt bästa för att dölja sanningen om vad som hade hänt på Bromma och vad som sedan hände med Ahmed Agiza och Mohammed Al Zery i Egypten. CIA:s medverkan blev känd först i maj 2004 efter avslöjandet av TV4-programmet Kalla fakta.


Ett Gulfstream-plan som använts av CIA vid renditions. N829MG fick senare beteckningen N259SK. Foto: Sam Chui

Genom FN-konventioner och Europakonventionen för mänskliga rättigheter, som inkorporerades i svensk lagstiftning 1995, är Sverige förbundet att respektera det absoluta tortyrförbudet.
- Det är sorgligt att vi ska behöva sitta här och diskutera tortyr 60 år efter att FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter antogs, sade Birgitta Ohlsson från folkpartiet.

Alla riksdagspartier utom moderaterna och kristdemokraterna hade skickat representanter till samtalet under seminariet för att frågas ut av Maja Åberg från Amnesty och Robert Hårdh från Svenska Helsingforskommittén med vissa inhopp av Carl Tham från ABF.
Birgitta Ohlsson pekade på att tortyr är vanligt i länder som inte står i fokus för omvärldens uppmärksamhet och nämnde Burma, Iran, Nordkorea och Kina. Hon menade dock att västvärldens demokratier har ett speciellt ansvar då det får följder över hela världen när demokratiska länder sviktar.
- Vi har sett hur klimatet i länder som Storbritannien och Italien har förskjutits, sade Birgitta Ohlsson. Våra syskonpartier i Italien, Radicali Italiani, och liberaldemokraterna i Storbritanien, vittnar om att hur svårt det är att få de stora partierna att diskutera frågor om tortyr och diplomatiska försäkringar. Och i Sverige finns det de som nu kallar FRA-lagen för en anti-terroristlag.

Vänsterpartiets ledare Lars Ohly var upprörd över att socialdemokraterna Thomas Bodström och Barbro Holmberg så sent som 2005 försvarade användandet av diplomatiska försäkringar.
- Och fortfarande har ingen åtalats för det som hände på Bromma 2001, sade Lars Ohly.
Han pekade också på hur Ryssland direkt efter 11 september 2001 försökte hävda att kriget i Tjetjenien var en del av kriget mot terrorismen och att ”varje skurkstat” i världen nu kan använda USA:s agerande som ursäkt för sina egna övergrepp. Även EU har bidragit till urholkningen av mänskliga rätttigheter, menade Lars Ohly, och efterlyste politisk resning och moral.
- 1999, när det andra Tjetjenienkriget startade, var mitt parti ensamt om att kräva att det militära samarbetet med Ryssland skulle avbrytas, framhöll Lars Ohly.
Robert Hårdh från Helsingforskommittén, som 2006 polisanmälde den ryske generallöjtnanten Vjatjeslav Sucharev för folkrättsbrott när han deltog i Operation Snöflingan, en rysk-svensk militärövning, påpekade att Sverige talade om en övning för fredsbevarande uppdrag med ryssarna ansåg att det handlade om en antiterroristövning.


270 personer sitter fortfarande i fånglägret på Guantánamo sju år efter att kriget mot terrorismen inleddes. Foto: Amerikanska Försvarsdepartementet

Adil Hakim tillhör de människor som har drabbats av kriget mot terrorismen. 2005 övertalades Albanien att ta emot honom och fyra andra uigurer som hade suttit i USA:s fångläger på Guantánamobasen. Nu söker han asyl i Sverige men har fått avslag av migrationsverket. Det rådde olika uppfattningar bland politikerna om det är lämpligt att engagera sig i enskilda asylfall. I Guantánamolägret finns ytterligare ett stort antal fångar, cirka 60 av de drygt 270 fångarna, som har ”friats” av de amerikanska myndigheterna. USA vägrar dock att släppa in dessa fångar i USA och samtidigt vill inte USA skicka tillbaka dem till deras hemländer då de riskerar dödssstraff och tortyr i dessa länder. Detta har resulterat att de har hamnat i ett limbo.

USA försökte övertala olika europeiska länder att ta emot Adil Hakim och fyra andra uigurer men fick nobben av alla länder utom Albanien som mot betalning från USA till sist tog emot dem. Den officiella europeiska linjen har varit att det är USA:s ansvar att ta hand de problem landet har skapat. Det har dock antytts att hänsyn till förbindelserna med Kina kan ha varit en orsak till att länder som Sverige inte har velat ta emot uigurer. Även en kamp med fredliga medel för ett självständigt Östturkestan betraktas i Kina som terrorism. Radioprogrammet Konflikt har i ett antal program granskat uigurernas öde.
Även en algerier, en egyptier och en uzbek har flugits från Guantánamo till en fristad i Albanien.

- Vi har i en riksdagsmotion med undertecknare från nästan alla partier krävt att uigurerna som skickats till Albanien ska få en fristad i Sverige, men det blev avslag, sade Bodil Ceballos (mp).

- I Europaparlamentet tog federationen för mänskliga rättigheter, FIDH, initiativ till en namninsamling till stöd för kravet att EU ska ta emot de ”oskyldiga” fångarna på Guantánamo, berättade Lars Ohly. Vi har också samlat in namn bland svenska riksdagsledamöter. För mig är det självklart att Sverige ska ställa upp här.


Sammanlagt har 759 personer vid något tillfälle
förts till Guantánamo. Foto: Amerikanska Försvarsdepartementet

Carina Hägg från socialdemokraterna, som också är ledamot av Europarådets parlamentariska församling, menade att tortyrförbudet är absolut och att det aldrig kan accepteras att tortyr används. Hon medgav dock att politiker, däribland i Sverige, varit för naiva under åren efter 2001 och inte förstått vilka krafter som släppts loss under kriget mot terrorismen.
- Vi har inte kunnat hålla emot när det gäller till exempel diplomatiska försäkringar, sade hon.
Carina Hägg varnade för att systemet med hemliga transporter av kidnappade personer nu används i nya områden som Afrikas horn. Där har Kenya och Etiopien bistått USA med att utan rättsliga processer föra somalier till etiopisk fångenskap. Och svenska Säpo har i Etiopien förhört tillfångatagna svenskar med somaliskt ursprung.
- Denna utveckling måste vi bromsa, sade Carina Hägg. Det finns en uppenbar risk att svensk polis kan börja använda information som bygger på att personer har torterats i andra länder.

Carl Tham, som tidigare var svensk ambassadör i Berlin, bröt in i samtalet och hävdade att ingen ledande socialdemokrat någonsin tagit avstånd från USA:s metoder i kriget mot terrorismen. Inte heller skulle enligt Carl Tham kritik ha förts fram vid bilaterala samtal.
Carina Hägg menade att Carl Thams påstående inte stämde med hennes minnesbild.
Birgitta Ohlsson sade att hon och Alf Svensson (kd) uppmanat statsminister Fredrik Reinfeldt att ta upp dessa frågor i samband med sitt besök i Vita huset 2007. Huruvida Reinfeldt hade gjort det visste hon dock inte.

Den 3 september beslöt EG-domstolen att rikta hård kritik mot att den svenske medborgaren Ahmed Yusuf inte fått reda på varför han 2002 satts upp på en terrorlista och varför det inte fanns någon instans där han kunde överklaga beslutet. Tillsammans med två andra svenska medborgare av somaliskt ursprung fanns Yusuf på en lista upprättad av FN:s säkerhetsråd som också följdes av EU. De tre terroriststämplade somaliasvenskarna fick sina tillgångar frysta och männen förhindrades att resa och arbeta på grund av sitt samröre med det somaliska banksystemet al-Barakat. Först efter förhandlingar med USA ströks männens namn från sanktionslistan. Beslut från FN:s säkerhetsråd är bindande för FN:s medlemsstater men politikerna vid tisdagens seminarium menade att det måste finnas ett sätt att undvika att individer blir rättslösa. Frågetecken restes också om hur terroristlistorna egentligen kommer till.
Abir Al-Sahlani från centerpartiet pekade dock på att det internationella samfundet måste ha möjlighet att motverka terroristorganisationer:
- Jag har själv förlorat släktingar som dött i bilbombstattentat i Bagdad.


En fånge på Guantánamo förs till fängelsesjukhuset. Fotot är taget den 27 december 2007. Foto: Amerikanska Försvarsdepartementet

Abir Al-Sahlani kunde själv vittna om närståendes erfarenheter av tortyr och förföljelse. Nätverket al-Qaida har stöd av wahabbiter, den gren av islam som har en stark position bland Saudiarabiens sunnimuslimer. Enligt dessa är shiamuslimer fiender som förtjänar att dö. Abir Al-Sahlanis far tillbringade tolv år i Abu Ghraib under Saddam Husseins tid vid makten.
USA:s godtycke under kriget mot terrorismen har drabbat en annan släkting till henne.
- Jag har en kusin, shiamuslim, som 2001 försökte fly från Irak. Han hade tänkt ta sig till Sverige via Iran, Afghanistan och Ryssland. Men han greps i Afghanistan och skickades till Guantánamo. Där har han nu suttit i över sex år. Vi har förgäves försökt få honom frigiven, berättade Abir Al-Sahlani.

Många av de 759 personer som av USA förts till Guantánamo hade aldrig deltagit i några strider och ett fåtal har anklagats för att ha varit inblandade i terroristdåd. Genom att införa det nya begreppet ”fientliga kombatanter”, som saknas i folkrätten har USA godtyckligt kunnat trotsa både de civila rättsregler som gäller på USA:s fastland och de regler för krigsfångar som Genévekonventionerna anvisar. 270 personer sitter fortfarande i USA:s fångläger sju år efter att kriget mot terrorismen inleddes.

Text: Ulf B Andersson

Läs mer:


Fången som Tyskland ville glömma (intervju med Murat Kurnaz i Amnesty Press nr 1/2008)

Utlämnad - en film som skakar om (Amnesty Press 8 februari 2008)

Nästan alla vill stänga Guantánamo (Amnesty Press 15 januari 2008)

Europa inblandat i CIA:s kidnappningar (Annesty Press 29 september 2007)

När tortyren är på entreprenad (Amnesty Press 13 juli 2007)

Stort stöd för Amnestys ”valkrav” (Amnesty Press 16 juli 2006)

Ur Amnestys kampanjarkiv (Tortyr gör ingen säker - försvara mänskliga rättigheter i "kriget mot terrorismen")

1

© Amnesty Press.
Citera gärna, men ange källan.

Artiklar i Amnesty Press representerar inte nödvändigtvis Amnesty Internationals åsikter.