24 september 2011

Åt vilket håll går Vitryssland? Tema Belarus på Bokmässan
0


Sedan presidentvalet i december förra året har den redan tidigare ökända regimen i Vitryssland tagit i med hårdhandskarna för att strypa oppositionens krav på yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Men hur förhåller sig egentligen medborgarna till situationen i landet som också går under benämningen Europas sista diktatur? Frågan diskuterades av flera vitryska författare under Bokmässan i Göteborg.

Det var en mångfacetterad bild av verkligheten i landet, där president Aleksandr Lukasjenko har suttit vid makten i 17 år, som trädde fram under diskussionerna på bokmässan. Särskilt i samtalet mellan författarkollegorna Barys Pjatrovitj, Andrej Chadanovitj, Svetlana Aleksijevitj och Artur Klinau målades såväl en mörk som en något ljusare bild upp för åhörarna under ett seminarium lett av Göteborgspostens kulturchef Gabriel Byström.
- Jag tycker att det är skrämmande att det stalinistiska maskineriet har varit så lätt att rulla igång igen, säger Svetlana Aleksijevitj, och menar att föräldrar och barn, lärare och studenter förråder varandra för att rädda sina egna skinn. Hon säger också att hon har intervjuat unga människor som har blivit fängslade efter demonstrationer och som har liknat sina upplevelser i fångenskap med de som författaren Aleksandr Solzjenitsyn beskrev i boken Gulagarkipelagen.

Belarusiska PEN:s ordförande, Andrej Chadanovitj, är av en annan åsikt:
- Jag håller inte med Svetlana om parallellen till Stalintiden. Då trodde folk på ideologin, och så är det inte idag. Idag skrattar folk åt makten och det läggs ut satiriska bilder och texter på internet. Kanske är det därför makten försöker kontrollera de social medierna så hårt. Självklart misslyckas de ändå med det, vilket i sin tur blir ännu mer löjeväckande.

Andrej Chadanovitj och Svetlana Aleksijevitj är oense om utvecklingen i Vitryssland.

Svetlana Aleksijevitj ser missnöjd ut och man får känslan av att det varken är den första eller sista gången de två möts i en debatt om sakernas tillstånd. Aleksijevitj menar att det är snudd på brottsligt att ha en så romantisk bild av verkligheten som Andrej har, och menar att ungdomarnas satiriska bilder på internet bara är som myggbett för makten.
- Vi glömmer vilken fiende vi har. Lukasjenko vann faktiskt presidentvalet, inte på ett särskilt snyggt sätt, men han vann. Om man lämnar Minsk är det ingen som ens känner till namnet på oppositionsledarna, de känner bara till Lukasjenko.

Just avståndet mellan det vanliga folket och den kulturella och oppositionella eliten är något som också författaren Svieta Kurs diskuterar tidigare under dagen. Kurs kommer från Vitryssland men arbetar som radio- och TV-reporter från den polska huvudstaden Warszawa sedan fem år tillbaka på grund av den svåra situationen i hemlandet. Trots möjligheten att kunna sända program i Vitryssland utan att begränsas av regimen, menar hon att det också är problematiskt att rapportera om sitt land från utsidan.
- Vid mitt senaste besök till min hemby långt inne i Vitryssland stod jag utanför affären när en av byns största alkoholister kom fram till mig. Han sa att han kände igen mig från vad han kallade ”den där anti-president-kanalen” och att det var kul att se mig på TV, men att han inte hade förstått ett ord av vad jag pratade om. Då förstod jag att jag hade kommit för långt ifrån folket, berättar Svieta Kurs för Amnesty Press.

Reportern och författaren Svieta Kurs arbetar från Polen för att kunna uttrycka sig fritt.

Medias roll i kontrollen över informationsspridningen i landet är något som också diskuteras då Martin Uggla, som arbetar med människorättsfrågor i Vitryssland, bjuder åhörarna kring den lilla Vitrysslandsscenen på en exposé över Alexander Lukasjenkos tid vid makten. Han menar att särskilt televisionen är väldigt hårt kontrollerad av regimen, då det är det medium som direkt påverkar folks uppfattning om läget i landet.
- Statstelevisionen sänder inslag om Lukasjenko dagarna i ända. Ofta handlar programmen till exempel om hur presidenten spelar ishockey eller ger råd om hur man ska lyckas med sin skörd på åkrarna.

Uggla menar att just Aleksandr Lukasjenkos förmåga att tala till vanligt folk ett språk som de förstår är en av förklaringarna till hur presidenten, som kommer från en enkel bakgrund utan kopplingar till politikerpamparna i Kommunistpartiet, har lyckats ta sig in i maktens korridorer och hålla sig kvar där under så pass lång tid.

Ett annat exempel på att Lukasjenko tycks ha lyckats med sin strategi om att kontrollera medierna till sin fördel kommer från Svetlana Aleksijevitj. Hon menar att det enligt en nyligen utförd oberoende opinionsundersökning framkom att 80 procent av befolkningen visserligen anser att den ekonomiska situationen i landet har försämrats och att det är regeringen som är ansvarig för detta, men när folk får frågan om vad de tycker att man borde göra åt saken svarar de bara att de tänker vänta på att saker ska bli bättre, för det har presidenten sagt.
- I det läget hjälper inga roliga bilder på internet, vad vi behöver är starka ledare och nya idéer, hävdar Svetlana Aleksijevitj.

Om kontroll är ett av de mest förekommande orden under diskussionerna, är rädsla det andra.
- Visst försöker man skrämma kritikerna till tystnad, men Vitryssland är heller inget terrorvälde där folk går omkring och är rädda hela dagarna, säger Martin Uggla.

Martin Uggla pratar istället om ett vardagsförtryck där folk vet att de riskerar att slängas ut från universiteten eller förlora sina jobb om de vågar sticka ut hakan och utmana regimen:
- Regimen tar i precis så mycket som behövs för att behålla kontrollen över landet. Just vardagsförtrycket är väldigt effektivt eftersom man på det sättet slipper använda sig av lika mycket massfängslanden som tidigare.

Barys Pjatrovitj är inne på samma linje:
– Staten är den största arbetsgivaren. Det är som livegenskap, och leder till att varken arbetare eller tjänstemän och kulturarbetare våga sätta sig upp mot regimen. Personer som till exempel har deltagit i tysta aktioner blir avskedade och kan inte få nya jobb. Regimen vill statuera ett exempel, och det fungerar för folk blir rädda.

Artur Klianua fyller i:
- Självklart händer det inte varje dag men varje medborgare ses som en potentiell brottsling av regimen. Och om staten väl har pekat ut dig, då händer saker snabbt.

En man som nyligen fick känna på hur det är att vara utpekad av Lukasjenkos regering är människorättsförsvararen Ales Bialiatski som greps den 4 augusti i år, anklagad för ett skattebrott som kan leda till upp till sju års fängelse. Martin Uggla berättar om hur Bialiatskis organisation Vjasna sprider den information som regimen så hårt försöker kontrollera, samt stöttar familjerna till fängslade dissidenter både ekonomiskt och moraliskt.

- Det är ju demokratirörelsens uppgift att minska regimens kontroll och dämpa folks rädsla, och det har Vjasna lyckats med. Organisationen har varit en nagel i ögat på regimen.


Martin Uggla stödjer den gripne människorätts-
aktivisten Ales Bialiatski.

Hur ser då framtiden ut för oppositionella i Vitryssland? Martin Uggla menar att man antingen kan tolka den senaste tidens åtstramningar av yttrandefriheten i landet som ytterligare en upptrappning av förtrycket, eller som en desperat handling från en regim som känner att den håller på att tappa greppet om situationen.

Svieta Kurs är pessimistisk och menar att hon inte ser några tecken till en förbättring av situationen i landet inom den närmaste framtiden. Hon menar att rädslan i landet är så stor att folk inte vågar protestera. Bristen på pengar för folk i allmänhet anser hon också vara en bidragande faktor till att Lukasjenko fortfarande sitter kvar vid makten:
- Folk har inte tid att sitta i fängelse, de måste jobba så att de kan försörja sig.

Själv menar Svetlana Aleksijevitj att hon aldrig har känt sig direkt hotad av regimen.
- Nej då, jag har bara varit fängslad en gång i tre dagar, säger Svieta Kurs till Amnesty Press, utan minsta spår av ironi i rösten.


Text: Vera Häggblom
Bild: Vera Häggblom & Josefine Nilsman



Läs mer

Krav från Amnesty - släpp Bialiatski nu!

Valspecial: Vitryssland 2006


Vitryssland: MR-rörelsen samlas i ett hus i skogen (Amnesty Press nummer 1/2004)



Läs mer: Amnesty Press på bokmässan


Traditionellt boklotteri får återkommande besökare (24 september)


Krigets vardag (24 september)



Nobelpristagare deltar i svart minnesdag för Dawit Isaak (23 september)



Revolter för värdighet (22 september)


När dödsorsaken är könet (22 september)

1

© Amnesty Press.
Citera gärna, men ange källan.

Artiklar i Amnesty Press representerar inte nödvändigtvis Amnesty Internationals åsikter.