21 februari 2003

Sima Samar:
Glöm inte Afghanistan

0


I skuggan av förberedelserna för den stora Irakdemonstrationen på lördagsförmiddagen den 15 februari hölls seminariet ”Afghanistan idag” i Stockholm.
Det var Föreningen Afghanistansolidaritet som tillsammans med Svenska Afghanistankommittén och Kvinnor för fred bjudit in några av de mest kunniga på området att tala om vad som händer i Afghanistan idag.

Föreläsarna beskrev ett land på gränsen mellan hopp och förtvivlan. I decennier har Afghanistan och dess befolkning varit slagpåse för olika politiska, religiösa och ekonomiska intressen. Nu finns för första gången en liten chans att fred och demokrati tillåts råda.

Nästa år planeras de första demokratiska valen och återuppbyggnaden av landet har satt igång. Men Afghanistan har inte ännu gjort upp med sitt förflutna och deras framtid avgörs inte bara av dem själva.

- Klart är att de största vinnarna hittills är krigsherrarna, sade Iqbal Khattak, representant för Reportrar utan gränser i Pakistan.

Khattak menade att USA har hjälpt till att skapa ett laglöst land genom att bomba sönder infrastrukturen och stödja krigsherrarna. Trygghet och säkerhet är en stor bristvara för den civila befolkningen, berättade Khattak och efterlyste ett större ansvar från USA:s sida att hjälpa till att bygga upp landet.

- Vem ska hjälpa Afghanistan? Hamid Karzai är den svagaste regenten i Afghanistans historia, och eftersom USA styr bakom honom blir det i längden ohållbart.


Iqbal Khattak, Reportrar utan gränser, från Pakistan.

Anders Fänge, FN-tjänsteman och chef för Svenska Afghanistankommitténs kontor i Pakistan, ville måla upp en ljusare bild av den demokratiska processen.

- Efter 23 års krig har det för första gången blivit fred i landet, en fred som hittills hållit i 15 månader.

Fänge menade att man trots allt lyckats skapa en interrimregering där Hamid Karzai valdes med 80 procents majoritet, vilket gör den till den mest representativa församlingen i Afghanistans historia. Men han höll med om att den politiska fragmenteringen försvårar för demokratin.

Fänge berättade även om hur uppbyggnaden av infrastrukturen håller på att ta fart. Vilket i sin tur innebär att det bildas jobbtillfällen som gör att flyktingar kan återvända.

Sima Samar ärordförande för Afghanistans kommission för mänskliga rättigheter. Hon har varit kvinnominister i Hamid Karzais regering och har de senaste 20 åren arbetat som läkare och kämpat för kvinnors rättigheter.

- Nu behöver vi bygga upp skolor, sjukhus och människors hem, sade Samar och poängterade att inför återuppbyggnaden behövs inte bara utbildning, hälsovård och lagar som inkluderar de mänskliga rättigheterna. Man måste också arbeta aktivt för demokrati, rättvisa och för att minska motsättningarna mellan de etniska grupperna i landet.

-Vi måste bygga upp landet och skapa jobbtillfällen, även för kvinnor.


Sverker Åström, f.d kabinettssekreterare i samtal med Anders Fänge.

Samar belyste hur situationen ser ut för kvinnor i dagens Afghanistan.
-Nu kan man gå ut utan att bli slagen, det finns ingen lag på att bära burka och några kvinnor har jobb. Men det återstår en hel del problem. Det händer fortfarande att kvinnor inte betraktas som fullvärdiga varelser.

Eftersom kvinnors rättigheter ännu så länge är ömtåliga, menade Samar, är det viktigt att de byggs in i lagen tillsammans med de mänskliga rättigheterna.

-Och kvinnor måste involveras i uppbyggandet av den nya demokratin.

Att kvinnorna måste få större möjligheter att tala och påverka menade även Elisabeth Eide, författare och journalist från Norge.
Eide belyste hur kvinnorna använts som symboler av både Bush och talibanregimen för att legitimera sin ståndpunkt i kriget, men hur man på samma gång ignorerade dem.

-I vilken grad har de afghanska kvinnornas röster blivit hörda, frågade sig Eide. Visst är många kvinnor tacksamma för talibanstyrets fall, men det finns andra krav.

Eide menade att media ofta skildrar en ensidig bild av den afghanska kvinnan som offer.

- Den kritik som ett flertal afghanska kvinnoorganisationer riktat mot USA och krigsherrarna har inte fått någon plats i media - däremot har man gärna visat upp den talibanförtryckta kvinnan. Alla alternativa åsikter marginaliseras, menade Eide.


Elisabeth Eide och Marc Herold.

”Accountability”, att var och en ansvarar för sina handlingar, är det viktigaste, enligt Thomas Hammarberg, ordförande för Olof Palmes internationella centrum.

-Så länge som straffrihet råder i Afghanistan kommer det inte att vara ett tryggt land. Eftersom brotten inte uppmärksammas internationellt och får rättsliga följder blir det svårt att få det afghanska folket att förstå och respektera de internationella reglerna.

Dokumentärfilmaren Jamie Doran, visade en bit ur sin film, ”Massakern i Mazar” som avslöjar USA:s grymma behandling av flera tusen talibaner som överlämnat sig vid Kunduz 2001, en händelse som USA förnekar. Doran menade att USA:s skuld är överbevisad och att de ansvariga borde ställas till svars.

Marc Herold, professor i ekonomi och kvinnostudier vid New Hampshireuniversitetet i USA, har studerat USA:s bombningar av Afghanistan. Herold menade att utvecklandet av ”smartbombs” har ökat antalet civila döda. Under USA:s tre senaste krig har dödandet av civila ökat med 60 procent.


Sima Samar med landsmän.

-Det cyniska med "smartbombs" är att de inte har utvecklats för att spara människoliv, utan för att det blir billigare med dem. Man behöver inte släppa lika många bomber för att träffa målet och det är säkrare för piloterna som inte tvingas flyga så lågt.

Att Afghanistans framtid är oviss stod klart under seminariet. Både svagt hoppfulla utsikter och skräckscenarion förutspåddes. Vikten av att landet inte glöms bort, betonades av flera.

-Vi måste vara självkritiska, sade Thomas Hammarberg, det vi har gjort hittills räcker inte. Vad Afghanistan behöver idag är en stark röst, för folket.

-Nu har dörren till friheten öppnats på glänt, sade Sima Samar, men innan vi kan gå igenom den dörren krävs det en hel del arbete.

Text och bild: Katrin Kasström




1

© Amnesty Press.
Citera gärna, men ange källan.

Artiklar i Amnesty Press representerar inte nödvändigtvis Amnesty Internationals åsikter.