30 november 2006

Rapport från ett land i förändring
0


Kalle Holmqvist
Venezuela och drömmen om ett nytt Amerika
Murbruk förlag



På söndag är det presidentval i Venezuela. Boken "Venezuela och drömmen om ett nytt Amerika" beskriver ett land i rörelse.

Bilderna från president Hugo Chávez sista massmöte för sin valkampanj visar ett rött hav av människor. Rött är färgen för president Chávez politiska rörelse, och antagligen bär många av de "chavistas" (Chávez-anhängare) som samlats tröjor eller kepsar med trycket "Venezuela - ahora es de todos" (Venezuela - nu är det för alla). Det är en av presidentens många slogans, och den syns överallt - på offentliga byggnader, som bildekal, och som grafitti. Den "bolivarianska revolutionen" har inneburit att nya grupper har rest sig och krävt sin rätt. Många av de tiotusentals som samlades i centrala Caracas förra söndagen (den 26 november) för att stödja president Chávez, hade antagligen aldrig engagerat sig politiskt om det inte vore för Chávez. Många av dem hade antagligen aldrig röstat innan han dök upp på den politiska scenen, och blev landets president 1998.

Dagen innan höll oppositionens kandidat Manuel Rosales sitt slutliga valmöte. Också han samlade tiotusentals anhängare, om än mindre färgkoordinerade. Venezuela är ett djupt polariserat land - de sociala, ekonomiska och politiska skiljelinjerna är knivskarpa.

Pratar man med någon i en av Caracas "barrios" (slumområden), är det inte omöjligt att han eller hon kallar Chávez för en frälsare. Efter en bilfärd på bara någon kilometer till de välbärgade områdena Altamira och Chacao kan du antagligen hitta någon som påstår att han är djävulen. Den som besöker Venezuela märker snart hur delat landet är, vilket jag själv upplevde under ett tremånaders besök hösten 2005.

Fram till 1998 var Venezuela ett ganska anonymt land; en relativt stabil enklav i ett Latinamerika som annars präglades av militärkupper, diktatorer och konflikter. President Hugo Chávez har onekligen placerat Venezuela på världskartan. Hans "bolivarianska revolution" har inspirerat andra latinamerikanska länder, där till exempel Bolivia fått sin första president från urbefolkningen genom Evo Morales, och där nu senast den självutnämnde Chávez-beundraren Rafael Correa tog hem segern i presidentvalet i Ecuador. Det som fått mest internationell uppmärksamhet är Chávez goda relationer till Kuba (ett rykte jag hörde gjorde gällande att han pratar med Fidél Castro i telefon varje kväll), hans starka kritik mot USA, och hans utsträckta händer till länder som Vitryssland, Libyen och Iran.

Men det finns ett annat Venezuela, en folklig rörelse bortom presidentens famösa FN-uttalanden och uppmärksammade statsbesök. Det är detta Venezuela som frilansjournalisten Kalle Holmqvist vill beskriva i sin bok "Venezuela och drömmen om ett nytt Amerika". Det är en lovvärd ambition, för den bilden har varit väldigt frånvarande i svenska medier. Kalle Holmqvists bok är, så vitt jag vet, en av de första svenska böckerna om det nya Venezuela.

Redan i förordet varnar Kalle Holmqvist för att det inte är en neutral bok. Han menar att det i västeuropeiska och nordamerikansk media nästan bara är oppositionens bild som kommer fram. Boken vill vara en motvikt till den ganska kompakta Chávez-kritiska hållning som framträder i svenska medier. Han skriver att hans utgångspunkt är att Venezuelas folk gör rätt när de försöker ta kontroll över sitt eget liv och verklighet.

Det är ett ärligt uppsåt. Kalle Holmqvists entusiasm lyser igenom, och hans text är lättläst och engagerande. Men ibland blir det för mycket av en hyllningskör. Invändningar mot det rådande styret sopas bort i en bisats. Om ambitionen är att nyansera och balansera den rådande mediala bilden av Venezuela, faller Holmqvist ibland i samma fälla som de han kritiserar. Det blir tendensiöst och Holmqvist målar med svepande penseldrag.

För den som redan har kunskaper om den politiska situationen i Venezuela och om landet politiska historia, har boken lite att komma med. Men som en introduktion till den aktuella situationen fungerar den ganska bra. Historia, politiskt system och ekonomi beskrivs på ett lättfattligt vis. Boken visar på bredden i det bolivarianska rörelsen: rättighetsfrågor, bostadsprojekt, sjukvård, medielagstiftning, fackföreningar och mycket annat tas upp i en rasande fart. Han skriver också om det gamla samhället som lever kvar parallellt med det nya, även om det är tydligt var Kalle Holmqvists egna sympatier ligger. För den utan tidigare kunskap kan det bli en välbehövlig aha-upplevelse, men söker man djupare förståelse räcker inte denna bok. Boken hoppar också över vissa svåra frågor - det låga valdeltagandet (i parlamentsvalet december 2005 var det endast runt 25 procent, och många partier bojkottade valet) och problemen med korruption, populism och opportunism, för att nämna några.

Men det jag saknade mest i Kalle Holmqvist bok är människorna. Holmqvist har besökt Venezuela, även om det är oklart när, var och hur länge. Och man förstår att han har pratat med många människor. Men dessa är väldigt osynliga i texten. Är det något jag märkte i Venezuela, så var det folks villighet att prata om det som hände i landet, bara man frågade dem. Om Holmqvists ambition är att lyfta fram just de människor som så länge varit osynliga i Venezuela (och som fortsätter att vara det i den västerländska medierapporteringen) är det märkligt att de inte får större plats i texten. Vid några tillfällen skymtar personer förbi - några poliser som frågar Kalle Holmqvist om han "är med Chávez" (det är uppenbarligen inte de) och en affärsinnehavare som inte längre är trevlig och artig den dag som Holmqvist har på sig en keps med en Chávez-slogan. Men i övrigt är det ont om människor i texten. Jag vill veta vem Kalle Holmqvist har pratat med. Hur har han arbetat? Vilka ställen har han besökt?

Att beskriva och förstå Venezuela är inget lätt projekt, särskilt när man kommer från ett ljummet politiskt klimat som det svenska. I Venezuela fick jag berättat för mig hur gamla nära vänner eller familjemedlemmar slutat prata med varandra sedan de hamnat på olika sidor om den politiska skiljelinjen, något som är ganska främmande för oss i Sverige. Kalle Holmqvists bok är, trots sina brister, en engagerad berättelse om något som är osynligt i svenska medier. Att den dessutom är tunn och lättläst får mig att hoppas på att den ska väcka intresse och uppmuntra till vidare läsning. En fördel med boken är att den innehåller siffror från valen sedan 1998, samt tips på vidare läsning och länkar.

På söndag är det presidentval, och det mesta pekar på att Chávez kommer att ta hem segern. Hur det än går kommer livet att fortsätta att förändras för människorna i barrio Jose Felix Ribas, ett av Caracas slumområden där de fattigaste inte ens har avlopp och elektricitet, likaväl som i Prados del Este, där de stora villorna omges av murar och amerikanska stadsjeepar står på garageuppfarten. Om det i framtiden blir minskade klyftor, eller mer polarisering, det återstår att se. Kalle Holmqvist har all anledning att återvända till Venezuela.


En barrio (slumområde) i Caracas. Husen klättrar på de branta bergssluttningarna, och många saknar el och vatten.
FOTO: Jenny Sjöö Saers


Frihetshjälten Simón Bolívar (1783-1830) är ständigt närvarande i Venezuela. Här på en affisch tillsammans med ett USA-kritiskt citat som han yttrade 1829.
FOTO: Jenny Sjöö Saers

Jenny Sjöö Saers
1

November
2006

Fler bokrecensioner


© Amnesty Press. Citera gärna, men ange källan.
Artiklar i Amnesty Press representerar inte nödvändigtvis Amnesty Internationals åsikter.