29 december 2009

Afghanistan ska lära fred från Nordirland
0


I Afghanistan fortsätter kriget och talibanerna och andra rebellgrupper har nått nya framgångar under året. President Hamid Karzai blev omvald efter ett val som omgärdades med oegentligheter.
”Ta in talibanerna i regeringen” förespråkas som en lösning. Och parlamentsledamöter från Afghanistan försöker nu lära av Nordirland. Amnesty Press har träffat två tidigare krigsherrar.


Med krig och politik i blodet: Mohammad Afzal Ahmadzai. Bild: Hanna Sistek

Mohammad Afzal Ahmadzai har krig och politik i blodet. Han är från Kabulprovinsen och har stridit mot såväl talibaner som ryssar. På 1980-talet tjänade hans farbror Ahmad Shah Ahmadzai som förste president i mujahedins interimsregering i pakistanska Peshawar och nu sitter han själv i parlamentet. Han var en av tio afghanska parlamentariker som åkte till Nordirland för att finna nya vägar framåt för landet.
- Det första Karzai borde göra är att inleda samtal med alla i oppositionen, inklusive talibanerna och Hekmatyar, menar han.
Krigsherren Gulbuddin Hekmatyar är ledare för den paramilitära gruppen och politiska partiet Hezb-e Islami. Hans parti var ett av de ledande exilpartierna i Pakistan under den sovjetiska ockupationen på 1980-talet. Sedan den kommunistiska Najibullah-regimen störtats av mujahedin 1992 blev Hekmatyar premiärminister. Hans styrkor anklagades för många övergrepp under det inbördeskrig som följde och lade stora delar av den afghanska huvudstaden Kabul i ruiner.

Mohammad Afzal Ahmadzai. Bild: Hanna Sistek

Mohammad Afzal Ahmadzai applåderar president Hamid Karzais föresats att öppna en fredsjirga, vilket var på tapeten efter valet. En jirga är en traditionell rådsförsamling.
Ahmadzai vill att Afghanistan tillsammans med Pakistan och Saudiarabien ska hålla en islamistisk konferens, dit talibanerna ska inbjudas för dialog.
På nationell nivå vill han hålla lokala shuror (byråd) överallt för att bena ut vilka individer som är inflytelserika ute i provinserna.
- Vilka är för respektive emot regeringen? Vilka är våra fiender? Vet man detta så blir det genast lättare att åtgärda problemen, menar han.


En rådsförsamling - en så kallad jirga - i Kabul som i december 2003 samlades för att diskutera Afghanistans framtid.

Mohammad Afzal Ahmadzai utgör ett gott exempel på den låga kunskapsnivån hos afghanska parlamentariker. Han har inte ens hört talas om Afghanistans nationella utvecklingsstrategi, den femåriga officiella vägkartan för landets väg framåt, som antogs i Paris sommaren 2008 och även syftar till att uppnå FN:s milleniemål år 2020. Han är i gott sällskap.

- Ordföranden i parlamentets överhus (Sibghatullah Mujaddidi) är väldigt gammal och ofta frånvarande. Vice ordföranden (Sayed Ahmad Gailani) har annat för sig och han leder även sin egen organisation Mahaz-i-Milli- Islami, nationella islamiska fronten.). Och om du har en ordförande som jämt är frånvarande och saknar en dagordning, vad kan du då förvänta dig av en sådan församling? Ingenting!”, säger Ahmadzai.
Ett annat problem med den svaga administrationen ligger, enligt honom, i den utbredda vänskapskorruptionen:
- Folk utser sina vänner till höga poster inom administrationen. Till regeringen, militären. Om det inte vore för närvaron av det internationella samfundet så skulle det inte ta mer än en vecka för administrationen att kollapsa.
Korruptionen florerar överallt, menar Ahmadzai. Inte minst i spåren av allt bistånd.
- Ministrars familjemedlemmar har egna NGO:er (icke-statliga organisationer) och entreprenader som får alla biståndskontrakt. Hur många procent går till ministern och hur många till släktingarna? Det internationella samfundet borde utreda vart pengarna går, säger han.


En marknad i Kabuls utkanter. Bild: Amnesty International

- Ta in en av mulla Omars män som vice president!
Det anser Mohammed Aref Sarwari som är vice ordföranden i parlamentets överhus, Han kommer från norra Afghanistan. Han tjänade som nationell säkerhetschef och hade direktkontakt med CIA under den amerikanska invasionen av Afghanistan år 2001. Då fick Norra Alliansen pengar och vapen för att hjälpa USA att krossa talibanerna. När talibanerna 1996 under ledning av mulla Omar intog Kabul behöll mujahedingrupperna, nu kallade Norra Alliansen kontrollen över en mindre del av norra Afghanistan. Medan talibanregimen bara erkändes av Pakistan, Saudiarabien och Förenade arabemiraten så hade Norra alliansen Afghanistans säte i FN.

- Bush var jättenöjd och skickade tackkort efter hösten 2001, minns Mohammed Aref Sarwari.
När fienden väl var undanröjd så valdes Hamid Karzai till ledare och makten hamnade i pashtunska händer, anser Sarwari. Norra Alliansen, som han tillhörde, utgjordes främst av de etniska minoritetsfolken uzbeker och tajiker. Och han ställer sig frågande till huruvida Karzai är redo att dela på makten.
En sak Sarwari lärde sig under vårens studiebesök till Nordirland, anordnat av State University of New York, var att fredsprocessen tog fart fick vingar först när bägge sidor i den irländska konflikten verkligen var redo för fred. Men att det även krävde stark medling, där USA:s president Bill Clinton spelade en viktig roll. Irländarna poängterade även att samtliga aktörer i konflikten behövde vara representerade i parlamentet, även de riktigt små, annars fungerade det inte.
- Om vi ska dra lärdom från Irland så måste Karzai öppna upp någon del av parlamentet till fienden, men hur? säger Sarwari.
Ett sätt, menar han, vore att ta in en av talibanledaren mulla Omars män som vicepresident. Till exempel Wakil Ahmad Muttawakil, talibanernas siste utrikesminister, eller Abdul Salam Zaeef, talibanernas ambassadör i Pakistan.
- Om ledarskiktet tas in kommer andra kommer att följa efter,, menar Sarwari.
Han skulle gärna se turkisk eller amerikansk medling.


Mohammed Aref Sarwari. Bild: Hanna Sistek

En annan viktig ändring vore att låta guvernörer på distrikts- och provinsiell nivå väljas på demokratisk väg. Idag utses de av regeringen, vilket bäddar för korruption. Det vore också bra om talibaner blev ledare även på lokal nivå, menar Sarwari:
- Då skulle de bli tvungna att sluta fred.
Men det gäller att ha realistiska målsättningar.
Han menar att allt började bra direkt efter talibanregimens fall 2001.
- Vi började att så sakteliga bygga upp parlamentet, polisen och så vidare. Vi hade bra kontakt med talibaner på höga positioner. Men USA ville ha hundraprocentig reform”.

Sarwari menar att målen för Afghanistans utveckling, uttryckta i Afghanistans Nationella Utvecklingsstrategi (ANDS) är för högt satta:
- Hundra procent fel, säger han. USA tror att Afghanistan är som Bosnien. Men det är vi inte . Det här är Asien. Bosnierna var högt utbildade. Men vi har haft minst fem miljoner flyktingar under de här åren.
Sarwari tycker att regeringen borde använda sig av äldre lokala ledare och utnyttja sig av deras erfarenhet för att leda landet.
- Men regeringen vill utbilda unga människor, konstaterar han. Fast det kommer att ta trettio-fyrtio år, om situationen är så här.



Gata i Kabul. Bild: Amnesty International

Martine van Bijlert vid Afghanistan Analysts Network säger att det har pratats om förhandlingar i flera år nu.
- Men man kan inte starta förhandlingar genom att ta in någon i regeringen, det ligger längre fram i tiden, påpekar hon.
Hon säger att det finns två scenarier; dels att folk lämnar talibanerna och går med i regeringen eller att de börjar förhandla som representanter för talibanerna.
- I Afghanistan är människor alltid intresserade att prata, av att veta vilka kort som finns på bordet. Jag tror det finns utrymme för förhandlingar, men däremot är talibanerna inte intresserade av stora eftergifter just nu, tror Martine van Bijlert .
Hon menar att problemet snarare ligger i att det måste finnas någon att prata om:
- Och det är fortfarande oklart om detta är en försoningsprocess eller om det handlar om upprorsbekämpning”.
En konkret agenda behövs. Plus tillit. Idag är regeringens trovärdighet låg hos talibanerna, vilket inte hjälper, menar hon.

Hanna Sistek
Kabul, Afghanistan

FAKTA Nordirländska projektet
Som ett led i försoningsprocessen mellan de olika krigsherrefraktionerna i afghanska parlamentet (vilka utgör minst hälften av ledamöterna) så tog New York State University en grupp av dessa till Irland i maj. Där träffade de toppolitiker från båda läger - Sinn Fein och Democratic Unionist Party, DUP. Sinn Fein brukade kallas för IRA:s politiska gren och är det största av nationalistpartierna bland den katolska befolkningen. DUP har sitt stöd bland lojalisterna i den protestantiska befolkningen och hade tidigare motsatt sig alla kompromisser.
Idag delar de tidigare motståndarna kontor. Förutom politiker så träffade afghanerna även civila organisationer samt organisationer för före detta krigsfångar. Organisationerna engagerar de före detta fångarna i samhällsfrågor för att behålla dem i fredsprocessen.
Båda sidor har vetorätt på alla beslut i parlamentet, för att undvika dominans.

Nästa steg i projektet är att flyga över två nordirländska toppministrar i början av 2010, för att hålla workshops i konflikthantering för 60 afghanska parlamentariker under en vecka.
Det handlar om Peter Robinson, ledare för DUP och sedan 2008 försteminister i den självstyrande regeringen i Nordirland, och hans ställföreträdare Martin McGuiness, tidigare IRA-man.



1

© Amnesty Press.
Citera gärna, men ange källan.

Artiklar i Amnesty Press representerar inte nödvändigtvis Amnesty Internationals åsikter.