9 februari 2011

Arabvärlden revolterar för demokratin
0

Medan protesterna avlöser varandra i Nordafrika och Mellanöstern, undrar omvärlden varför detta sker just nu och hur utsikterna ser ut för en mer demokratisk arabvärld med respekt för mänskliga och politiska rättigheter. Dessa frågor stod i fokus under ett välbesökt seminarium i Södra teaterns lokaler på Södermalm i Stockholm.

- Det är inte arabvärlden som genomgår en Upplysningstid, utan vi, säger Faraj Abu-iseifan, mellanösternansvarig för Socialdemokratiska ungdomsförbundets förbundsstyrelse, i en tydlig passning till västvärlden för dess okunskap om och brist på engagemang för regionen.

- Oavsett om det sker om två veckor eller om 20 år så är jag övertygad om att alla regimer i arabvärlden kommer att falla i andan av den senaste tidens händelser, fortsätter Faraj Abu-iseifan från scenen på Södra teatern. Han har bjudits in tillsammans med Mellanösternexperterna Daniel Makar och Marianne Laanatza, statsvetaren Inga Brandell och journalisten Per Björklund för att tala om utvecklingen i arabländerna.

- Låt det som hänt i arabvärlden bli en läxa för oss journalister i Sverige, säger Sveriges Radios Mikael Olsson när han för en stund stiger ur sin roll som samtalsledare. Den svenska journalistiken är ett intellektuellt haveri av Guds nåde – vi har alltför länge verkat utifrån en följa John-mentalitet, bevakat det som varit på modet och inte vågat sätta oss in ordentligt i det som sker i Mellanöstern och Nordafrika, säger han.


Mikael Olsson i ett hårt angrepp mot den svenska journalistkåren.

Faraj Abu-iseifan menar att händelserna i Tunisien, där strömmen av den senaste tidens protester föddes, är en ungdomsrevolt. Där har akademiker, på grund av bristen på jobb, blivit något av landets nya underklass. Samtidigt har de tack vare dagens kommunikationsmedel och sociala medier fått en helt annan inblick i västvärlden och därmed förståelse för hur orättvis deras situation är i jämförelse.
- Det hela kom till en punkt där skräckväldet inte längre skrämde, säger han.

Frilansjournalisten Per Björklund, som bodde i Egypten i tre år och bland annat kartlade landets opposition innan han i september 2009 svartlistades av säkerhetspolisen och utan förklaring deporterades, vill framhäva att upprördheten även bottnar i ett politiskt missnöje och inte bara, som västvärlden tenderar att tro, i ett missnöje vad gäller bristen på mat och de höga matvarupriserna.
- Även fattiga människor vill ha frihet, säger han.

Under president Gamal Abder Nasser, som skapade det moderna Egypten i samband med militärkuppen 1952, fanns en föreställning bland vanligt folk att Egyptens utveckling var för allas väl, menar Inga Brandell, docent i statsvetenskap. Men i samband med liberaliseringen under 1990-talet bröts denna föreställning och landet har blivit något av en oligarki där den offentliga sektorn har monterats ned och där endast omkring 10 procent av befolkningen drar nytta av all den ekonomiska tillväxten.
- Man har helt förlorat tron på systemet, säger hon.

Mellanösternexperten Daniel Makar säger att det har jäst ett missnöje i Egypten under flera år, men att det vid tidigare demonstrationer varit kanske 50 eller 80 personer som slutit upp. Plötsligt är ett helt folk engagerat:
- När jag nåddes av uppgifterna om Vredens dag, trodde jag att max kanske 2 000 personer skulle våga sig ut på gatorna, så det som har skett är helt fantastiskt.

Det har talats mycket i media om att arabupproren saknar både ideologisk förankring och självklara ledare, till skillnad från den pan-arabiska socialismen som under 1950- och 60-talen var med och drev igenom frigörandena från de tidigare europeiska kolonialmakterna eller som i fallet Iran där ett prästerskap lett av Ayatollah Khomeini år 1979 omvandlade den konstitutionella monarkin till en islamisk republik.

Per Björklund ser dock positivt på en utveckling som inte grundar sig på 1900-talsrevolutionernas personkult kring enskilda ledare.
- Jag hoppas att frågan om demokrati kommer att hamna i fokus istället, säger han.

- Två saker, framför allt, har uppnåtts under de senaste veckorna i Egypten och Tunisien: yttrande- och mötesfriheten, säger Inga Brandell. På ett sätt spelar det egentligen ingen roll vilka som sedan tar makten, utan det viktiga är att man hittar ett styrelseskick där dessa inryms.

Mellanösternexperten Marianne Laanatza vill också lyfta fram att det råder en intellektuell beredskap, med kvinnor och män som utbildat sig både i sina respektive länder och utomlands, som nu fått tillfälle att organisera sig i ett maktvakuum där även polisen inför de massiva proteststormarna fått ta ett steg tillbaka från sin vanligtvis mycket hårdare linje.

Inför frågestunden ombeds publiken att vara kortfattad. Men ingen ger sig på ett försök att avbryta den egyptiska kvinna som ställer sig upp och håller ett långt anförande om sin besvikelse över att både svensk media och politikerna ignorerat situationen i hennes tidigare hemland.
- Orättvisorna har pågått i många år, men det är först nu som det uppmärksammas, säger hon.

Många i både publiken, som ger henne kvällens största applåd, och expertpanelen blir tagna av den egyptiska kvinnans känsloladdade ord.

Faraj Abu-iseifan menar att västländerna länge stått och vacklat ifall arabländerna är redo för demokrati eller om det är ett för ”radikalt” steg.
- Jag hade önskat mer stake från västvärldens håll, även för en mörkhyad arabbefolkning, säger han. Tyvärr är synen på västvärlden inte speciellt positiv bland araber, och där får vi ta på oss ansvaret. Jag är övertygad om att arabfolken håller på att slå sig fria från förtrycket och att deras syn på oss kommer att förbli färgad av att vi inte fanns där för dem tidigare.


Faraj Abu-iseifan kritiserar västvärlden.

Inga Brandell vill dock betona att Europa och USA fortfarande har en gyllene chans att förbättra sitt rykte i Mellanöstern och Nordafrika. Det som hela tiden hindrat ett mer sofistikerat och utvecklat samarbete i regionen, likt det som finns inom EU, är Israel/Palestina-konflikten.
- Det måste ske något i denna konflikt för att verklig förändring ska kunna ske i hela arabvärlden. Där måste vi i västvärlden ta vårt ansvar, säger hon.

Läs mer:

Protesterna i Nordafrika och Mellanöstern



Text & foto: Kaj Ranén


1

© Amnesty Press.
Citera gärna, men ange källan.

Artiklar i Amnesty Press representerar inte nödvändigtvis Amnesty Internationals åsikter.