6 april 2009

Plundrat land och våldtagna kvinnor- Hur stoppas katastrofen Kongo?
0


Konflikten i Demokratiska Republiken Kongo, som skördat över fem miljoner liv, anses vara den blodigaste i världen sedan andra världskriget. Demokratin är bräcklig och freden osäker. Utländska rebellgrupper härjar och det sexuella våldet fortskrider. Vid ett seminarium i Stockholm försökte man analysera orsakerna till konflikten och vad det internationella samfundet kan göra för att hjälpa Kongo och de utsatta kvinnorna. Konfliktens komplexitet var dock uppenbar och när kvällen avslutades lyste svaren med sin frånvaro.

Den första april anordnades på ABF-huset i Stockholm ett seminarium om konflikten i Demokratiska Republiken Kongo. Syftet var att reda ut vad som orsakat den våldsamma situationen och vad som kan göras för att minska den humanitära katastrofen. Gästerna i den första av två paneler som bestod av Lena Sundh från utrikesdepartementet, Stina Högbladh, forskare i freds-och konfliktkunskap på Uppsala universitet samt Muela Nkongolo från det kongolesiska partiet Union pour la démocratie et le progrès social (Unionen för demokrati och sociala framsteg), UDPS, försökte ge en bakgrundsbild av konflikten. Moderator var Gunnar Lassinantti från Olof Palme-centret, som tillsammans med Afrosvenskarnas riksförbund, UDPS och ABF Stockholm arrangerade kvällen.


Den första panelen försökte ge en bakgrundsbild av konflikten i Kongo.

Lena Sundh lade mycket fokus på Kongos koloniala arv, och menade att koloniseringen varit grym och utsugande och slagit sönder strukturerna i landet.
- Innan Belgien koloniserade landet bestod Kongo av ett antal kungadömen som hade ungefär samma standard som vi hade i Sverige på den tiden. Det är viktigt att komma ihåg att det var så. När landet sedan blev självständigt 1960 fanns det inga strukturer att basera självstyret på, med resultatet att landet fick ett av världens mest korrupta system med en hög grad av klientelism som frodats sedan 1965 då Mobutu tog makten.

Kongo led väldigt hårt under det krig som började 1998 och som har kallats ”Afrikas första världskrig” där landet plundrades av utländska arméer från sju olika afrikanska länder. Bland annat Rwanda och Uganda stödde olika stridande parter som kämpade inbördes i speciellt östra Kongo och det sexuella våldet har beskrivits som något av det värsta i världen. Motsättningarna mellan den kongolesiska regeringen och olika rebellgrupper utgjorde en stor del av konflikten som beräknas ha skördat uppemot fem miljoner liv.

Lena Sundh, ambassadör och särskild rådgivare för Stora sjö-regionen på utrikesdepartementet, förklarade hur Kongos koloniala arv påverkat landets utveckling. Till höger, Muela Nkongolo.

- Det är helt otroligt vilken katastrof det är, sade Stina Högbladh. Även om de flesta människorna inte dör av våldet utan av brist på sjukvård och liknande, så hör majoriteten av de som dött som en konsekvens av direkt våld till civilbefolkningen. I många fall attackeras de av rebellgrupper just för att de är civila.

I början av 2000-talet inleddes den så kallade ”interkongolesiska dialogen” med avsikt att skapa fred i landet och 2002 fick man slutligen till stånd ett fredsavtal som godkändes av de flesta parterna.

Avtalet handlade mycket om maktdelning även om Lena Sundh poängterade att makten egentligen fördelades i institutioner som faktiskt i hög mån var maktlösa.
- Maktfördelningen som skedde efter detta avtal gav dock en synlighet och öppenhet i processen som Kongo inte haft tidigare, sade hon. Man kunde ju i alla fall hålla val 2006, som man försökte få så fria och rättvisa som möjligt.
Hon framhöll dock att ett val inte löser alla problem.
- Det finns fortfarande en enorm utmaning. Fred, upprättande av statsmakten, säkerhet och välfärd kvarstår. I nuläget är inte ens freden säkrad, vilket är en stor besvikelse eftersom det är freden som lägger grunden för allt det andra. Detta är Kongos största utmaning. Utan fred kan landet inte utvecklas eftersom all energi går åt att hantera problemen i öster. Grannsämja mellan Rwanda och Kongo är oerhört viktigt.

Att Kongo är så rikt på naturresurser, som exempelvis mineralet cobalt som används i mobiltelefoner, har också sin del i problemet.
- Kongo måste få kontroll över sina naturresurser, menade Lena Sundh. Konflikter startar ofta på grund av naturtillgångar och möjliggör att de kan fortlöpa. Mycket handlar om ”good governance”, att det inte bara är en inhemsk elit som gynnas utan att resurserna kan användas för att främja landets ekonomiska utveckling. I så fall blir inte resurserna till en förbannelse.

Stina Högbladh ansåg också att FDLR, en milis med rötter i det rwandiska folkmordet som har sin bas i östra Kongo, är en stor grund till att våldet aldrig upphör. I januari tillät Kongo Rwanda att gå in med trupper för att lösa FDLR-problemet med militära medel, men hon tror inte att det gav några positiva resultat. Lena Sundh var av liknande uppfattning;
- Visst har det skakats om inom FDLR, men operationen åsamkade inte särskilt stor skada.

Stina Högbladh menade att situationen till och med kan ha förvärrats för civilbefolkningen.
- När FDLR försvagas kan de inte längre slåss med militären, så för att hämnas på regeringen ger de sig på civila istället. Jag är skeptiskt till att det går att besegra FDLR, eller att man kan försvaga dem såpass mycket att de inte längre utgör ett hot mot civilbefolkningen, sade hon.

Bland åhörarna fanns också ett antal kongoleser och rwandier som engagerade sig i debatten och Muela Nkongolo hade starka åsikter i frågan. Han höll med om att FDLR var en stor orsak till konflikten och uppmanade det internationella samfundet att agera.
- De konflikter som pågår i Kongo kan inte lösas utan det internationella samfundets inblandning! Rwanda måste demokratiseras för att vi ska kunna hantera FDLR och det måste komma påtryckningar på diktaturen i Uganda så att även de ugandiska rebellgrupperna i Kongo försvinner. Men han höll med Lena Sundh om att den misslyckade självständighetsprocessen lagt grunden för kriget.
- Hade detta hanterats bättre hade vi aldrig erfarit dessa svårigheter. Kolonialmakten var motvilliga att ge Kongo sin självständighet och det upprättades inte ett enda universitet dessförinnan, vilket lämnade oss dåligt rustade att leda oss själva.


Muela Nkongolo från den svenska sektionen av det kongolesiska partiet UDPS uppmanade det internationella samfundet att hjälpa Kongo.

Panel nummer två som bestod av Anna Roxvall, frilansjournalist som skrivit om det sexuella våldet i Kongo och Beatrice Kindembe från Afrosvenskarnas riksförbund försökte med samtalsledare Carina Hägg (S) sätta ett genusperspektiv på konflikten. Anna Roxvall inledde med att diskutera innebörden av att använda våldtäkt som vapen.
- Våldtäkt fungerar alldeles utmärkt om man vill ta över någons territorium; folk flyr om de vet att de blir våldtagna om de stannar. Det används också som skrämseltaktik på de som anses ha fel sympatier. Dessutom leder våldtäkterna till barn som påminner om konflikten och övergreppen, kvinnorna förskjuts och kan inte försörja sina barn.

Hon påpekade att FN:s säkerhetsråd i somras antog resolution 1820 som erkänner våldtäkt som vapen och menar att våldtäkter får mycket allvarligare konsekvenser än plundring, något som det ofta jämförs med.
- Våldtäkter som vapen slår sönder samhället inifrån, menade hon. Och det är inte isolerat till Kongo, strukturellt sexuellt våld finns dokumenterat i 51 olika länder. Det sker överallt hela tiden! Hon framhöll att man inte bara kan konstatera att det är hemskt, man måste också analysera varför det händer.
- I vilken annan fråga skulle vi nöja oss med ”nej, vi vet inte riktigt”? frågade hon sig, men erkände att inte heller hon funnit något svar. Hon trodde dock att en viktig pusselbit för att förstå fenomenet är att tala med förövarna, våldtäktsmännen.
- Nu har forskare börjat intervjua soldater i den kongolesiska armén, det är ett första steg. Det har framkommit att få betraktar våldtäkt som något normalt. Soldaterna tycker att det är fel men säger att frustrationen över krigssituationen leder till att man ger sig på de svagare. Bristen på disciplin i armén är också en stor faktor. Soldaterna straffas inte för övergreppen, de snarare belönas.


Frilansjournalisten Anna Roxwall berättade hur våldtäkt använts som vapen i Kongo.

Jämställdhetsproblem och dåliga relationer mellan könen spelar också in i bilden.
- I en sådan här konflikt får folk svårt att försörja sig och kvinnor tvingas använda sex som valuta. Detta skapar naturligtvis en dålig kvinnosyn hos männen vilket till slut spiller över, förklarade Anna Roxvall. Även soldater från FN:s Kongostyrka, Monuc, har begått övergrepp.

Beatrice Kindembe sade också att den här kvinnosynen inte finns traditionellt i samhället, så man kan inte bortförklara fenomenet med att tänka på kongolesiska män som ”de där borta”.
- Både pojkar och flickor går i skolan där könsfördelningen är ganska jämn. Även om det finns flickskolor är utbildningen densamma, det är inte så att flickorna enbart lär sig att sy eller något i den stilen. På universitet går män och kvinnor tillsammans. I Kongos konstitution står det också väl skrivet hur kvinnor ska skyddas i konflikter, men tyvärr är verkligheten en annan.

Hon var vidare skeptisk till maktfördelningen i landet.
- Ur kvinnosynpunkt är det inte önskvärt att ge makt till de som skapat problemen, det vill säga politiska ledare och rebellgrupperna. Vad skickar det för signaler till samhället? Vi måste ställa krav, de som orsakat våldet kan inte belönas med makt. Om vi inte straffar dem förvärrar vi kvinnornas situation. De lever i rädsla, att ens förövare helt plötligt blir ens ledare gör att man blir väldigt svag.


Beatrice Kindembe från Afrosvenskarnas riksförbund var kritisk till att gamla rebelledare tilldelats makt i Kongo. Till vänster, Carina Hägg (S).

Lena Sundh flikade dock in att man inte har något val.
- Om man inte använder de här ledarna för att sluta fred, vem ska man då använda?
Men Beatrice Kindembe ifrågasatte att rebelledare sätts till makten utan prövning och var kritisk till hur FN:s medlemsländer agerade.
- Intresset att hjälpa oss verkade svalt, de höjde inte sin röst, ansåg hon.

Carina Hägg försökte dock sätta en positiv ton på samtalet och avrundade diskussionen med att konstatera att situationen är komplicerad.
- Men tillsammans kan vi hitta instrument som hjälper, sade hon. Förhoppningsvis kan vi efter den här kvällen se vad vi kan göra för att förändra situationen i Kongo.

Joakim Mukuasa från UDPS avslutade kvällen med bildvisning från Kongo, samtidigt som han framförde sina synpunkter på konflikten och sin skepsis gentemot Frankrike och omvärldens syn på Kongo.
- Bilden som ges av Kongo i internationella sammanhang är felaktig. Det är inget inbördeskrig i Kongo och det finns inga stammar som krigar mot varandra. EU har blivit lurat angående Kongo och den franske presidenten Nicolas Sarkozy säger att Kongo ska dela med sig av sina naturtillgångar till Rwanda. Men han är ju inte afrikan! Utländska länder styr Kongo som med fjärrkontroll men det enda folk ser är afrikaner som krigar. Kongos president är en marionett och stora multinationella företag exploaterar våra naturtillgångar. Och hur kan man gå till val med en president som också är general? Han har kanske bytt uniformen till kostym och slips men det är fortfarande samme man. Man kan inte ha demokratiska val med militärer!

Att konflikten i Kongo är något som upprör var tydligt efter kvällens diskussioner. Med strukturella problem som korrupta makthavare och svaga institutioner å ena sidan och grannländer och internationella aktörer som exploaterar landets tillgångar och en degraderad kvinnosyn å den andra står det internationella samfundet inför en stor utmaning när det gäller att hjälpa Kongo på fötter igen. Förhoppningsvis kan ökad kännedom om landets bakgrund och framtida konfliktforskning bidra till detta.

Text och foto: Louise Sundström

1

© Amnesty Press.
Citera gärna, men ange källan.

Artiklar i Amnesty Press representerar inte nödvändigtvis Amnesty Internationals åsikter.