28 juni 2007

Minnet av Pela lever
0

Det finns två världar i Sverige; en där svenska barn växer upp och en där många invandrarbarn lever i. 19-åriga Pela Atroshi ville inte isoleras, utan leva samma liv som sina svenska kompisar. För detta straffades hon 1999 med ett skott i huvudet under ett besök i faderns hemstad i irakiska Kurdistan. Två av hennes farbröder dömdes till livstidsfängelse för mord, men hennes fader är fortfarande fri.

På åttaårsdagen för mordet på Pela Atroshi hölls ett fullsatt seminarium i Riksdagen, arrangerat av Riksföreningen Glöm aldrig Pela och Fadime (GAPF) och nätverket Felira. Under seminariet diskuterades hedersförtrycket i Sverige i dag och hur det kan förebyggas.

För många flickor med utlandsfödda föräldrar börjar sommaren med ångest och oro för att bli ivägskickade till sitt gamla hemland och bli bortgift. Enligt kriminalinspektör Kickis Åhré Älgamo, som från och med augusti kommer att vara projektledare för Stockholms stads arbete mot hedersförtryck, finns det fyra stycken svenska flickor som sedan förra året är kvar i sitt gamla hemland mot sin vilja.

En anonym kvinna berättade under seminariet om sitt livsöde. Det liv som de fyra flickorna lever hade även kunnat vara hennes. När hennes fader hade hittat en, enligt honom, lämplig ung man, flydde hon och hennes moder. Sedan dess har hon levt med skyddad identitet. Kvinnan berättar att den ständiga rädslan och ångesten för att bli mördad är oerhört påfrestande, men att sekretesskyddet måste omprövas varje år är ännu värre.
- Att varje år vara orolig för att skyddet ska upphöra är fruktansvärt. Min högsta dröm är att ha ett livslångt sekretesskydd och slippa bevisa varje år att hotet finns kvar. För hotet kvarstår fram tills att en av parterna dör. Och ingen som verkligen inte behöver skyddet kommer att vilja leva med det, eftersom det stänger så många dörrar. Jag kan till exempel inte ha internet och jag får inte ta banklån eller krediter.

I nya rapporter från doktoranderna Sara Högdin och Mariet Ghadimi, kommer det fram att hedersförtrycket är betydligt mer utbrett än vad man tidigare trott. 59 procent av de flickor med utlandsfödda föräldrar svarade att de inte får ha någon pojkvän och 45 procent instämmer med att föräldrarnas åsikt är att de måste vara oskuld när de gifter sig.

I rapporten ”Utbildning på (o)lika villkor” skriven av Sara Högdin, svarade 27 procent av de utlandsfödda högstadieflickorna att de inte får delta i ett eller flera skolämnen. De ämnen som flickorna förbjuds av sina föräldrar att gå på var till exempel religionsundervisning, musik och sexualundervisning. 8 procent av flickorna får heller inte gå på disko och 4 procent måste gå direkt hem efter att skolan slutat.

De skolor som Sara Högdin granskade hanterade föräldrarnas krav mycket olika. Reaktionerna varierade från att direkt acceptera föräldrarnas begäran till att konfrontera och motsätta sig dem. Det vanligaste var att skolan försökte att kompromissa och hitta en lösning, till exempel att låta en förälder följa med på studiebesöket eller klassresan. På de skolor där ledningen valde den hårda linjen, bytte många föräldrar till en annan skola. Enligt Sara Högdin är skollagen alltför luddigt formulerad i dag och blir ett stort hinder för skolledningens val.
- Skollagen sätter käppar i hjulen, eftersom många skolor inte vet hur mycket de har rätt att gå emot föräldrarnas krav. Föräldrarna kan inte kräva att deras barn inte får gå på vissa lektioner, men det är inte så tydligt i skollagen.



Birgitta Ohlsson i samtal med en åhörare.

Under seminariet sade riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson (fp), ordförande för nätverket Felira, att hon som politiker skäms för att frågan om hedersförtrycket inte har debatterats och uppmärksammats mer.
- Politiker har ignorerat frågan alltför länge. Alla i Sverige ska ha rätt att få bestämma vem man ska gifta sig med och vilka kläder man ska ha på sig. Tusentals flickor lever i psykiska fängelser då de inte får gå i skolan som svenska flickor och hålls tillbaka av massa förbud och restriktioner.

Både Kickis Åhré Älgamo och socialborgarrådet Ulf Kristersson (m), som också höll tal under seminariet, var även de mycket kritiska till hur svenska politiker agerat kring hedersvåld. De menade att politiken vilset trevat fram kring hedersproblematiken och saknat någon riktig genomtänkt strategi eller några tydliga mål.

Flera talare nämnde även problematiken med att ställa krav och därmed riskera att bli kallad främlingsfientlig.
- Att vara emot och vilja bekämpa hedersrelaterade brott betyder inte att man är rasist och vi ska inte acceptera att vissa ser det som ett tecken på rasism och att vi som engagerar oss har kulturell fobi. Det är ett internationellt problem som finns i hela världen, sade Maria Hagberg upprört.
Hon har arbetat mycket med skyddat boende och är en av initiativtagarna till Nätverket mot hedersrelaterat våld.

Religiösa skolors vara eller inte vara följde som en röd tråd genom hela seminariet. Julie Jacobsson, statsvetare och styrelseledamot i Barnen först och Humanisterna i Stockholm, var en av dem som gick i bräschen för ett förbud mot religiösa skolor.
- För att kunna stoppa hedersförtrycket måste vi stänga de religiösa skolorna. Vi måste gå till källan, det vill säga religionen, där hedersutövarna produceras, för att kunna komma åt problemet. Skolan ska vara en frizon för barnen isolerat från religionen, sade Julie Jacobsson.
Sara Mohammad, ordförande för GAPF, var av samma åsikt:
- Jag ber de ideella organisationerna att lämna krav till politikerna att stänga alla religiösa skolor. De är könsförtyckets källa.
Sara Mohammad krävde också ett förbud mot slöjor och att arrangerade äktenskap måste kriminaliseras.


Sara Mohammad, ordförande för Glöm aldrig
Pela och Fadime.

Socialborgarrådet Ulf Kristersson och Kickis Åhré Älgamo tänker nu ta krafttag för att stoppa hedersförtrycket i Stockholm. I augusti går startskottet. I framtiden kommer då kanske alla flickor i Sverige att glädjas åt sommarlovet och som den anonyma kvinnan på seminariet sade:
- Jag har också en dröm. Att få leva mitt liv som jag vill. Att få köpa ett hus som jag kan kalla hem och att få bilda familj.

Text och bild: Emelie Ring




Vi hedrar Pela”

I ett kylslaget Stockholm inleddes lugnet inför midsommaren den 21 juni. Vid 18.30-tiden den 21 juni avslutades en manifestation på Mynttorget i Gamla stan och de cirka 50 deltagarna gick fram mot vattnet och kastade ner blommor i vattnet. Några ropade ”Vi hedrar Pela”. Blommorna flöt i vattnet, den krånglande högtalaranläggningen monterades ned och porträtten på de hedersmördade plockades ihop.

Åtta år efter att Pela Atroshi, en 19-årig tjej från Farsta, mördades i de kurdiska delarna i norra Irak fortsätter hon att tillsammans med Fadime Sahindal vara den viktigaste symbolen för arbetet mot hedersförtryck.
- Hon mördades av fadern och farbröderna för att hon ville leva som en vanlig tjej, sade Sara Mohammad, ordförande i ”Riksföreningen Glöm aldrig Pela och Fadime”, GAPF, när hon inledde manifestationen.


Manifestation på Mynttorget i Gamla Stan.

Varje år mördas enligt FN:s siffror minst 5 000 flickor, kvinnor och pojkar runt om i världen av hedersskäl.
- Det är toppen av ett isberg, sade Sara Mohammad. Regering och riksdag måste se till friskolorna stängs, att Sverige följer Frankrike och Turkiet och förbjuder slöjor på barn och låter små pojkar slippa bli omskurna.
Sara Mohammad undrade hur länge svenska politiker, frivilligorganisationer och myndigheter ska acceptera könsapartheid och ”offra människor på mångkulturalismens altare”:
- Medeltiden lever i de mångkultuella ghettona.
Hon påminde också om andra uppmärksammade hedersmord i Europa, däribland 19-åriga Ghazala Khan som den 23 september 2005 sköts ihjäl av sin bror utanför Slagelse station i Danmark. Hennes make, Emal Khan, skottskadades men överlevde. I juni 2006 dömdes nio personer, åtta män och en kvinna, till långa fängelsestraff för att kollektivt ha deltagit i mordet och mordförsöket och det var det största antal personer som någonsin har dömts för ett hedersbrott.

Inger Stark, vänsterpartistisk kommunpolitiker, satt 1999 i stadsdelsnämnden i Farsta. Hon berömde det polisarbete som till sist gjorde att farbröderna kunde dömas till livstids fängelse för mordet på Pela. Men hon var kritisk mot socialnämnden som inte hade tagit Pelas nödrop på allvar och efterlyste bättre förmåga att skilja på hedershot och vanliga tonårsproblem.
Inger Stark gav sitt stöd till den kartläggning av hedersvåld och hot som ska göras i Stockholm.
Kartläggningar av våld i hederns namn har dock väckt kritik. I tidningen City den 11 juni 2007 angrep riksdagsledamoten Esabelle Reshdouni, som också är jämställdhetspolitisk talesperson för miljöpartiet, kartläggningarna som hon ansåg förenklade mäns våld mot kvinnor till att ”handla om kulturellt ursprung”.

- I stället för allt prat om ”hedersvåld” bör vi direkt hjälpa alla kvinnor som är utsatta för våld i Sverige, skrev Esabelle Reshdouni. Varför kartlägga mer när vi vet vad som behöver göras?

Inger Stark var i sitt tal besviken på kvinnorörelsen:
- Jag har varit feminist sedan 1970-talet. Det är med stor sorg jag ser hur stora delar av kvinnorörelsen, som slogs för kvinnors rätt till sin egen kropp och sitt eget liv, nu sviker. De säger att det är ingen skillnad på hedersvåld och mäns våld mot kvinnor.
Men enligt Inger Stark finns det skillnader:
- När det gäller partnervåld finns det bra lagar, lagar som vi länge har arbetat för. Detta våld är inte accepterat av samhället, släktingar och vänner. När det gäller hedersvåldet står släkten helt bakom. Släkten accepterar att hedern återupprättas genom att man tar livet av den unga flickan, sade Inger Stark.

Birgitta Ohlsson pratade om hur en 19-årig Farstatjej på sommarlovet 1999 slutar sina dagar mördad av sina egna släktingar:
- Nu ligger Pela i en namnlös grav i Dahouk i den kurdiska delen av Irak så att ingen ska minnas henne.
Hon uppmanade svenska politiker att sluta vara fega och i stället stå upp för universella värden och talade om det ofattbara mod som Pelas lillasyster visat genom att våga vittna mot sina egna släktingar. Lillasystern lever idag under jorden för att undgå släktens hämnd.
- Detta handlar inte om en konflikt mellan öst eller väst. Inte heller handlar det om en konflikt mellan religioner. Det handlar om lika rättigheter för alla människor i Sverige.


Marie Androv från Amnestys kvinnorättsgrupp påminde om att 40 000 flickor och kvinnor runt om i världen har mördats sedan Pela Atroshi sköts ihjäl i juni 1999.
- Amnestys arbete mot hedersmord började i Pakistan på 1990-talet. Enbart i Pakistan rapporteras 1 000 hedersmord varje år och det är ett av många länder som ger strafflindring för män som räddar familjens heder, sade Marie Androv.


Från vänster: Marie Androv, Amnesty och
Sara Mohammad, GAPF.

I norra Irak har dock den kurdiska regionala regeringen avskaffat strafflindringen för brott med hedersmotiv och nu vill Amnesty ha besked från regeringen hur många som har dömts sedan dess.
Amnesty har också krävt en utredning av mordet på Dua Khalil Aswad, den 17-åriga flicka som stenades till döds i norra Irak den 7 april i år, och att de skyldiga ställs inför rätta.
Även i Sverige lever tusentals unga flickor under hedersrelaterat förtryck, sade Marie Androv:
- Genom att uppmärksamma att tusentals flickor och kvinnor i Sverige lever under ständig skräck för att utsättas för våld av sina nära manliga släktingar hoppas Amnesty förhindra att fler flickor och kvinnor blir mördade för att de påstås ha dragit skam över familjen.

Manifestationen den 21 juni hade arrangerats av GAPF och Felira med Humanisterna, Nätverket mot Hedersrelaterat våld, Amnesty-kvinnorättsgruppen, Irakiska Kvinnoföreningen, Barnen Först, Kvinnoforum, Fryshuset-Sharaf hjältar, Vänsterpartiet-Stockholmsdistriktet och Alma Europa som medarrangörer.

Text: Ulf B Andersson Bild: Emelie Ring

Läs mer:
Debattinlägg av Maria Hagberg i Ordfront Magasin (nr 6/2007)

Fryshusets projekt Elektra

Glöm aldrig Pela och Fadime

Inger Stark m fl i debattinlägg i City

Svenska Amnestys kvinnorättssidor

1

© Amnesty Press.
Citera gärna, men ange källan.

Artiklar i Amnesty Press representerar inte nödvändigtvis Amnesty Internationals åsikter.