14 januari 2007

Daliternas kamp för rättvisa
0


Av Indiens drygt 1,1 miljarder invånare beräknas cirka 170 miljoner tillhöra daliterna, som under århundranden utsatts för diskriminering. I december kom Ruth Manorama till Stockholm för att motta Right Livelihood-priset. Amnestys Indiensamordnare Hans Magnusson ger här en bakgrund till daliternas kamp för rättvisa.

Jakob von Uxekull överlämnar pris till Ruth Manorama. Foto: Right Livelihood Award

Ruth Manorama boende i Bangalore, Indien, var en av fyra mottagare av 2006 års Right Livelihood Award. I juryns motivering för priset presenteras Ruth Manorama som den indiska halvöns mest effektiva organisatör och språkrör för dalitkvinnor (daliter är de före detta ”berörbara” inom kastsystemet). Juryn hedrade Ruth Manorama, som själv är dalit ”för hennes livslånga engagemang att uppnå jämlikhet för dalitkvinnor, skapa effektiva kvinnoorganisationer och arbeta för kvinnors rättigheter på nationell och internationell nivå”. Ruth Manorama har vid ett par tidigare tillfällen besökt Stockholm där hon bland annat i samverkan med Amnestys Stockholmsavdelning medverkat i olika seminarier.

De övriga pristagarna var Chico Whitaker Ferrira från Brasilien, Daniel Ellsberg från USA och Festival Internacional de Poesísa de Medellín från Colombia. Chico har hela sitt liv arbetat för social rättvisa och har hjälpt till att skapa World Social Forum. Daniel Ellsberg belönas för sina instaser att verka för fred och sanning; bland annat för att han läckte de så kallade ”Pentagon Papers”, som avslöjade amerikanska presidenternas lögner under Vietnam-kriget. Poesigruppen belönas för att de visat hur kreativitet, skönhet, yttrandefrihet och solidaritet kan blomstra, och även besegra djupt rotad rädsla och våld.

Right Livelihood-priset instiftades år 1980 av Jakob von Uxekull och tilldelas dem som visar på nya idéer och möjligheter att förändra orättfärdiga sociala system. Visionen bakom priset är att föra samman människor från olika delas av världen som arbetar för avspänning och fred, mänskliga rättigheter och social rättvisa, ekologisk balans och förnyelsebar utveckling och vetenskapliga landvinningar inriktade på mänskliga behov och innebär hjälp mot materiell och andlig fattigdom.

Några gemensamma karaktärsdrag kan lätt spåras hos pristagarna; en kunskap om vad social rättvisa är, likaså en insikt i att med solidaritet följer personligt ansvar och krav på att agera i för utsatta människor kritiska levnadsförhållanden. Det gäller rätten till liv eller right to livelihood i begreppets mest kritiska mening. Där finns också övertygelsen, målmedvetenheten i meningen ”att aldrig ge upp” och beredskapen att ta personliga risker, samt ytterligare en förmåga, den att kunna skratta utan att släppa allvaret.

Kast som samhällsordning

Kastsystemet i Indien har sin grund i händelser som ligger 3 000 år tillbaka i tiden där det efter hand utvecklades till en social struktur inom den hinduiska samhällsordningen i vilken det ingår som en bärande princip.

Ordet kast kommer från det portugisiska ordet casta, som närmast betyder börd eller härkomst genom födsel. En kast i denna betydelse består av grupper som knyts samman genom yrke och val av äktenskapspartner inom gruppen. De portugisiska bosättarna kring provinsen Goa i mitten av 1500-talet kunde iaktta att befolkningen var indelade i olika castas av skiftande rang, som upprätthölls så strikt att ingen med högre status kunde äta eller dricka med någon av lägre börd.

Termen kast har kommit att användas om de två indiska begreppen varna (färg) och jati (födelse).

Samhällsordningen började ta form under den vediska perioden 1200 – 500 f. Kr. Då lades grunden för den hierarkiska rangordningen av människor i de fyra varna som genom århundradena getts en religiös legitimering.

Enligt legenden i Veda skrifterna, RgVeda 10.90, (Purushasukta, the Hymn of Man) skapade gudarna universum inklusive samhällets fyra klasser (varnas) genom att offra och söndra Purusha, urmänniskan. De skapade en Brahmán (präst, lärare) ur hans mun, Kshatriya (krigare, aristokrat) ur hans båda armar och Vaishyas (köpmän, handelsmän) ur hans lår. De utgjorde de två gånger födda (twice born, den biologiska och den rituella). En fjärde varna, Shudra (med uppgift att tjäna de högre varna) skapades ur hans fötter.

Panchamas, en femte grupp, de ”berörbara”, de som utför de ”orena” arbetsuppgifterna och därmed uppfattas och behandlas som ”orena” i religiös och rituell mening, kom att få sin plats under och utanför de fyra varna. De står utanför varna-systemet men de har en kasttillhörighet genom att ingå i en jati.

Jati är ett uttryck för födelse, härkomst och sammanhållningen eller gemenskapen i en grupp, en släktskapsorganisation, där medlemmarna traditionellt utövar ett eller ett par näraliggande yrken. Läderarbetare, krukmakare, tvättare, boskapsuppfödare och lantarbetare i ett område till exempel utgör var för sig olika jati. Denna gemenskap brukar också begränsa området för val av äktenskapspartner. Alla individer tillhör därmed en jati. Det är dessa företeelser som kan sägas definiera begreppet kast. Det finns flera tusen olika jatis och antalet medlemmar i en särskild jati kan variera från några tusen till flera miljoner människor.

De olika jatis kom efter hand att kopplas samman med det på religiösa grunder hierarkiskt arrangerade varna systemet. Så får jatis som tillhör de högre varna högre status än de jatis som räknas till shudras eller de ”oberörbara”. Dessa föreställningar länkade samman respektive åtskilde de olika jatis i alla tänkbara relationer. Det kan gälla val av äktenskapspartner, yrkesval kopplat till det material man använder, med vilka man äter och dricker. De oberörbara ingick i sådana jatis, som med hänvisning till deras yrkesutövande, uppfattades som det mest ”orena” och var därmed fysiskt uteslutna från så gott som alla sociala relationer, aktiviteter och platser.

Ordet ”dalit”

Av Indiens 1,1 miljarder invånare finns en samhällsgrupp om cirka 170 miljoner människor, som nu kallar sig daliter och som har definierats och behandlats som ”oberörbara” inom kastsystemet. Ordet dalit betyder ordagrant krossad eller bruten i bitar men innebär i ett socialt sammanhang att vara förtryckt och underordnad. Deras historia har under århundraden varit präglad av social, ekonomisk och politisk diskriminering och utanförskap i ordets ursprungliga betydelse.

Begreppet har emellertid i takt med att daliterna väckts till medvetande om de sociala villkoren och aktivt från 1920-talet tagit upp kampen för ett fullvärdigt medborgarskap själva anammat ordet och gett det en annan innebörd.
Eleanor Zelliot menar i sin bok ”From Untouchables To Dalit” (1992) att ordet dalit under senare delen av 1900-talet kommit att användas i en helt ny kulturell kontext för att representera ”… a new level of pride, militancy and sophisticated creativity” … “and an inherent denial of pollution, karma, and justified caste hierarchy”.
(“ … en ny nivå av stolthet och sofistikerad kreativitet” och … ”ett naturligt förnekande av orenhet, karma och kasthierarkins rättfärdigande”)

Zelliot refererar vidare till Gangadhar Pantawane, språkprofessor och grundare av Asmitadarsh (Mirror of Identity), som hon menar gett den tydligaste definitionen av innebörden av begreppet dalit så som daliterna ser sig själva idag. Det står för ett radikalt avståndstagande från den religiöst betingade legitimiteten av förtrycket. Pantawane säger:
“To me, Dalit is not a caste. He is a man exploited by the social and economic traditions of this country. He does not believe in God, Rebirth, Soul, Holy Books teaching separatism, Fate and Heaven because they have made him a slave. He does believe in humanism. Dalit is a symbol of change and revolution.”
“För mig är dalit ingen kast. Det är människor som exploaterats av de sociala och ekonomiska traditioner som råder i detta land. De tror inte på Gud, på Återfödelse, Själar, Heliga Böcker som predikar separatism, Ödet eller Himmelen, för allt detta är företeelser som gjort dem till slavar. De tror på mänsklighet. Ordet ´dalit´ är en symbol för förändring och revolution”.

Denna aktivistiska innebörd av begreppet har också den rörelse som bildades under 1970-talet, Dalit Panthers, starkt bidraget till. De hämtade sin inspiration från de svartas frigörelsekamp i USA under 1970-talet; Black Panthers i USA fick sin motsvarighet i Dalit Panthers i Indien, i första hand i delstaten Maharashtra i västra Indien. Ordet dalit omvandlades från att referera till de förtryckta i passiv mening till att associeras med aktivism, självrespekt och motstånd.

Dalitkvinnor

Ruth Manorama betonar att dalitkvinnornas villkor i Indien särskilt måste uppmärksammas. De är till antalet en av de största socialt segregerade grupperna i världen och utgör drygt 16 procent av det totala antalet kvinnor i landet. Dalit kvinnor är trefaldigt diskriminerade efter klass, genus och kast: de är fattiga, de är kvinnor och de är daliter. De är diskriminerade inte bara av de högkastiga utan också inom den egna samhällsgruppen, där männen dominerar. Kvinnor är aktiva i dalitrörelsen men har få ledande positioner.
Ruth Manorama menar att den indiska regeringen har en skyldighet att leva upp till de lagar och FN-konventioner man antagit för att främja kvinnors fri- och rättigheter i allmänhet och dalitkvinnors i synnerhet. Det gäller rätten till liv, frihet från tortyr eller omänsklig behandling, rätt till likhet inför lagen, till ett privat skyddat liv, rätten att ingå äktenskap av fri vilja, och rätten att vara fullt delaktig i offentliga angelägenheter. Hon pekar också på barnens utsatthet.

I Indien är 46 procent av barnen inte registrerade vid födseln, inte heller finns ett fungerande system för registrering av äktenskap. Detta försvårar möjligheten att skydda dalitflickor från sexuell exploatering och trafficking, barnarbete och påtvingade tidiga äktenskap. De lagar som finns till skydd för kvinnor iakttas i påfallande begränsad utsträckning. Likaså brister regeringen och delstatsregeringarna i att förverkliga en acceptabel levnadsstandard för den fattiga delen av invånarna, där majoriteten av daliterna ingår. Det gäller bostad, utbildning, hälsovård, arbetsmöjligheter och säkerhet i arbetsmiljön.

Dalitkvinnor är utsatta för olika former av våld, som ofta får passera utan påföljd för förövaren. Det kan gälla verbalt nedvärderande ofta sexuella tillmälen, att bli tvingad paradera naken eller att dricka urin eller mord efter anklagelse om häxeri, hot om eller verkliga våldtäkter. Tempelprostitution, Devadasi, förekommer trots förbud i lag sedan många år. Huvuddelen av våldet mot kvinnor registreras ofta inte och även när så sker visar polisen och rättssystemet begränsat intresse att fullgöra sina åtaganden enligt lag. Straffriheten är utbredd och avgörande för svårigheten att förbättra förhållandena.

Kvinnor har samtidigt varit aktiva deltagare i olika för Indien viktiga händelser, till exempel i anti-kast rörelsen under 1920-talet och i frihetsrörelsen mot det brittiska kolonialväldet. De är likaså ofta bärare av kampen för daliters rättigheter, till exempel för rätten till landrättigheter i tusentals byar och intar många platser i byråden, Panchayati Raj, efter reformen som kvoterar en tredjedel av platserna till kvinnor. Faktum är ändå att detta inte förhindrar det strukturellt betingade våldet och diskrimineringen av dem. Våld i kombination med straffrihet fortsätter att hålla dem kvar i en andra rangens plats.

Sedan 1980-talet har dalitkvinnor därför sett behovet av en egen plattform, skapad och kontrollerad av dem själva, genom vilken de kan föra fram de fri- och rättigheter, som gäller just ”Dalit women”. Initiativtagarna till en sådan plattform betonar att detta inte ska ses som en splittring. De försäkrar istället att de klart ser behovet att bygga en stark allians mellan den samlade dalitrörelsen, kvinnorörelsen och den rörelse dalitkvinnorna formerat.

Ruth Manorama har varit med som initiativtagare till alla dessa tre rörelser, National Alliance for Women (1995), National Federation of Dalit Women (1995) och National Campaign for Dalit Human Rights (1998).


Ruth Manorama menar att även om förändring av daliternas villkor är en prioriterad fråga kan detta inte förverkligas om man inte kan nå ömsesidig respekt mellan människor från olika samhällsgrupper. Förbättrade villkor för en samhällsgrupp får inte ske på bekostnad av en annan. Förståelse, tolerans och samexistens är återkommande tema i hennes tal och praktiska gärning på fältet.

Berättelser om förtryck och kamp för befrielse

Daliternas historia är berättelser om förtryck och kamp för befrielse. En väg till bättre förståelse av hur kastsystemet fungerar är att lyssna till daliternas egna berättelser, Dalit Sahitya. I år har flera berättelser av daliter uttryckta i poesi, litteratur, bildkonst och aktivism av en lycklig tillfällighet flutit samman till att kunna presenteras i ett sammanhang.

På bokmässan i Göteborg i september förra året introducerades två böcker, ”Berättelsen på min rygg – Indiens daliter i uppror mot kastsystemet” (Ordfront) och ”Detta Land som aldrig var vår Moder” (Tranan) med dikter av indiska dalitpoeter och bilder av dalitkonstnären Savi Sawarkar.
Redaktörer för båda böckerna är Eva-Maria Hardtmann och Vimal Thorat i samråd med Tomas Löfström och Birgitta Wallin, Indiska Biblioteket. Och så i höstas utsågs Ruth Manorama från Bangalore, Indien till en av fyra mottagare av Right Livelihood Award 2006 för sitt livslånga engagemang för daliternas frihet. Det är lätt att räkna in också aktivism som en form av konst, åtminstone på det sätt som den förverkligas av Ruth Manorama.

Böckerna ger inblick i hur kastsystemet upplevs av daliterna själva och vilka konsekvenser det har för dem. De visar hur ord, bild och aktivism kan samverka för att skapa självmedvetande, självkänsla och värdighet hos en tidigare utstött och förtryckt samhällsgrupp. Ord och bild blir en länk till att minnas historien men ger också uttryck för en förändrad innebörd av ordet dalit från att innebära förnekelse av mänsklig värdighet till att stå för ett egenvärde där förnekelse byts till självrespekt och en tro på att kampen för mänskliga rättigheter ska leda fram till ett värdigt liv. Dalit Sahitya och Savi Sawarkars bilder ger röst åt dem utan egen röst men lägger också grunden för dem att långsamt samla insikten och kraften att stå upp och hävda sin rätt.

Boken Berättelsen på min rygg – Indiens daliter i uppror mot kastsystemet är en antologi i tre delar, som hålls samman genom det gemensamma temat om daliter. I den första delen återger åtta Dalit författare i novellens form sina egna och sina föräldrars upplevelser av kastsystemet. Den andra delen tar upp den historiskt spännande konflikten mellan B. R. Ambedkar (1891 – 1956) och M. K. Gandhi (1869 – 1948) under 1930-talets förberedelser för ett självständigt demokratiskt Indien. Bokens tredje del innehåller tolv texter från samtida dalitaktivister.

Dr. B. R. Ambedkar, själv dalit, var daliternas ledare under första hälften av 1900-talet. Han var också ordförande i den kommitté som författade förslaget till Indiens konstitution. I sitt tal till den konstituerande församlingen i november 1949 pekade han på den motsägelse, som fanns inbyggd i det indiska samhället. Med den nya konstitutionen, menade han, fick Indien politisk demokrati men saknade alltjämt social demokrati i betydelsen frihet, jämlikhet och broderskap. Ambedkar avslutade sitt tal med denna varning:
“We must remove this contradiction at the earliest possible moment or else those who suffer from inequality will blow up the structure of political democracy which this Assembly has so laboriously built up.”

”Vi måste avlägsna denna motsättning på det snaraste, för annars kommer de som lider av ojämlikhet att spränga sönder den politiska demokratins struktur som denna lagstiftande församling så mödosamt byggt upp”.
Den varningen är befogad också idag; och den får extra relevans i och med att så många förtryckta människor har väckts till insikt om förhållandena och frustrerat och förgäves väntar på den politiskt utlovade förändringen.

Ruth Manorama har i praktiken följt Ambedkars uppmaning att utbilda, agitera och organisera för att nå resultat:
“… to get education as much as possible for gaining knowledge and wisdom;
to organize themselves for being a strong force to reckon with;
to agitate for achieving the constitutional rights as well as human rights;
to endeavour for the establishment of a society based on freedom, equality and fraternity”
(Ambedkar, Code of Conduct)

(… att skaffa sig så mycket utbildning som möjligt för att vinna kunskap och visdom;
… att organisera sig själva för att bli en stark kraft att räkna med;
… att agitera för att säkra de konstitutionella och mänskliga rättigheterna;
… att sträva efter att upprätta ett samhälle grundat på frihet, jämlikhet och broderskap
(Ambedkar, Code of Conduct))

Dalitrörelsen

Diskriminering baserad på kast (arbete och härkomst) förekommer även i andra länder i Sydasien; Nepal, Sri Lanka, Pakistan och Bangladesh. Företeelsen förkommer även i Japan och flera afrikanska länder. Sammantaget berörs cirka 250 millioner människor.

Dalitrörelsen i den form som National Campaign for Dalit Human Rights (NCDHR) i Indien och motsvarande organisationer i andra länder utgör har genom den internationella rörelsen för solidaritet med Daliter (International Dalit Solidarity Network, IDSN) sedan ett tiotal år organiserat sig nationellt och internationellt, vilket fört frågan om kastbaserad diskriminering (discrimination based on work and descent) till både FN och EU.
Det internationella lobbyarbetet har utan tvekan haft framgångar. Exempel på detta är beslutet av FNs kommission för mänskliga rättigheter (nuvarande Rådet för Mänskliga Rättigheter) i april 2005 att utse två speciella rapportörer med uppgift att utreda frågans omfattning och orsaker och lämna rekommendationer till kommissionen för hur denna typ av kränkningar ska undanröjas.

Ett annat aktuellt exempel är att the Committee on Development of the European Parliament den 19 december 2006 efter en hearing i frågan antog en resolution i vilken Europeiska rådet, EU-kommissionen och EU:s medlemmar uppmanas att ta upp frågan om kastbaserad diskriminering i samband med toppmötena mellan EU och Indien liksom i andra sammanhang, där frågor rörande politiskt samarbete, mänskliga rättigheter, utveckling och handel diskuteras. Resolutionen kommer att tas upp i Europaparlamentet i januari 2007.

Det internationella nätverket för solidaritet med Daliter, IDSN, har sin bas i de nationell dalitorganisationerna i Sydasien. I IDSN ingår också de nationella nätverk, som bildats i sju europeiska länder (Danmark, Tyskland, Holland, Storbritannien, Sverige, Frankrike och Norge) samt USA. Det svenska nätverket består av enskilda medlemmar samt med Rädda Barnen, Amnesty International, Caritas och Bonded Labour Liberation Frond som associerade medlemmar.
(Mer information om nätverket och dess arbete kan fås genom Hans Magnusson, hansm@comhem.se. )

Dalitaktivisterna har deltagit i det årliga World Social Forum, WSF, sedan starten 2001. År 2004 organiserades WSF i Mumbai med ett avsevärt deltagande av daliter och blev då genom massmedias bevakning mer kända över världen. Daliterna har blivit en del av den globala rättviserörelsen med vidare identifiering och solidaritet med förtryckta grupper världen över. Det ger förutsättningar för en gemensam analys av och kamp mot förtryckande sociopolitiska och ekonomiska strukturer.


Ruth Manorama talar. Foto: Hanna Svanberg


Demonstration mot kastbaserat våld

Våldet mot daliter är en av vår tids mest allvarliga och obevekliga människorättsfrågor. Det har stora likheter med det tidigare apartheidsystemet i Sydafrika. Då den frågan var aktuell tog så gott som alla demokratiska stater avstånd från detta system. Så intog bland annat Indien en starkt kritisk hållning. Likaså deltog alla organisationer för mänskliga rättigheter i kritiken mot systemet och människor demonstrerade öppet och krävde en ändring. Detta är inte fallet idag när det gäller kastbaserat våld. Både stater och betydande människorättsorganisationer är pinsamt tysta. Även om man inte helt kan likställa diskriminering genom rasism med kastbaserad diskriminering så är uttrycken för diskrimineringen desamma och lika allvarliga.

Dock, en första demonstration på Stockholms gator ägde rum den 1 december i år. Initiativet till demonstrationen togs av fyra indiska studenter vid Stockholms Universitet och genomfördes med stöd av det svenska nätverket för solidaritet med daliter. 27 demonstranter samlades på Sergels torg och vandrade till indiska ambassaden där ett upprop överlämnades riktat till den indiska regeringen att agera för att få slut på våldet mot daliter.


Demonstration i Stockholm. Foto: Sheha Dicholkar

Det som fick studenterna att agera var en händelse i byn Khairlanji i delstaten Maharashtra i september i år, där en hel dalitfamilj massakrerades av personer av högre kast. Upprinnelsen till händelsen var en tvist om landrättigheter, eller snarare att högkastiga krävde att dalitfamiljen skulle avstå från en bit av sin landlott, vilket man vägrade. Det slutade med att modern och en dotter tvingades att paradera nakna varefter de våldtogs och slogs till döds. De två sönerna hackades till döds med cykelkedjor, yxor och spadar. Fadern klarade sig därför att han inte var hemma vid tillfället.


Hård kritik mot hinduismen vid demonstrationen i Stockholm.
Foto: Sheha Dicholkar

Denna händelse är inte den första och den är inte heller den sista. Enligt officiell brottsstatistik för perioden 2001 – 2005 kan följande noteras:
* 27 övergrepp mot daliter varje dag
* 13 daliter mördade varje vecka
* 5 daliters hem nedbrända varje vecka
* 6 daliter kidnappade eller bortförda varje vecka
* 3 dalit kvinnor våldtagna varje dag
* 11 daliter misshandlade varje dag
* Någon form av brott förövat mot en dalit var 18:e minut.

Text: Hans Magnusson
Samordnare för Indien, svenska sektionen av Amnesty International
Samordnare, Dalit Solidarity Network – Sweden




1

© Amnesty Press.
Citera gärna, men ange källan.

Artiklar i Amnesty Press representerar inte nödvändigtvis Amnesty Internationals åsikter.