11 augusti 2003

Robert Fisk: ”USA sprider myter om Irak”
0

I 27 år har den brittiske utrikeskorrespondenten Robert Fisk bevakat Mellanöstern. Med Beirut som bas har han sett den israeliska ockupationspolitiken på Västbanken och i Gaza. Han har skildrat det libanesiska inbördeskrigets olika faser och hur Israel gick in i Beirut, medan Yassir Arafat tvingades i exil i Tunisien och USA och Frankrike landsteg i Libanon. Han har sett det första Gulfkriget, 1980-88, då hundratusentals unga män dog i kriget mellan Irak och Iran. Han var på plats när det andra Gulfkriget tvingade Irak att lämna det ockuperade Kuwait medan Saddam Hussein satt kvar vid makten. Robert Fisk bevakade också årets krig och har i den brittiska dagstidningen The Independent rapporterat från Bagdad när USA och Storbritannien inlände sitt anfall och han skildrade när Saddam Husseins regim föll och nu fortsätter han att rapportera från det ockuperade Irak.

The Independent var en av de brittiska tidningar som tog avstånd från planerna på ett krig. Robert Fisk trodde dock inte på krig fram till han hörde USA:s president George W Bush tala i FN:s generalförsamling förra hösten.
- Efter att ha hört Bushs tal förstod jag att det kommer att bli krig. På The Independent förberedde vi oss väl. Alla redaktörer och korrespondenter samlades för att lägga upp detaljerna i vår bevakning. Vi diskuterade till och med vem som skulle ringa de anhöriga om vi skulle förlora någon medarbetare.
När kriget närmade sig i mars hade The Independent bestämt sig för att Robert Fisk utvilad skulle åka in till Bagdad från Beirut några dagar innan krigsutbrottet.
– Andra medier hade korrespondenter som i veckor gick och väntade i Bagdad och sedan kom den brittiska regeringens uppmaning att britter i Irak skulle åka hem. The Times och Telegraph tog hem sina reportrar, vilket vi inte hade något emot, sade Robert Fisk med illa dold förtjusning.
Även i krig konkurrerar medierna med varandra och för The Independent var det viktigt att ha Robert Fisk på plats för att med egna ögon dagligen kunna skicka sina rapporter från Bagdad.


Robert Fisk ska nu skriva en ny bok efter sin tidigare bestseller om Libanon. Foto: Aurora Samuelsson

Att bevaka kriget i Irak var inte ofarligt. Nio journalister dog, varav tre på en och samma dag. Den 8 april dog spanjoren José Couso (spanska Tele 5) och ukrainaren Taras Protsyuk (Reuters) när en amerikansk stridsvagn öppnade eld mot Hotel Palestine där många journalister bodde och samma dag dödades jordaniern Tarek Ayoub (al-Jazira) när en amerikansk missil träffade den byggnad där den arabiskspråkiga TV-stationen var inhyst.
Robert Fisk anser att USA ljuger när det gäller dessa tre journalisters död. Den första versionen från USA om beskjutningen av Hotel Palestine handlade om att stridsvagnen skulle ha besvarat eld från hotellet:
- Det förekom ingen eld från hotellet. Och när det gäller al-Jazira hade de meddelat Pentagon var stationen fanns. Det kan vara värt att påminna om att stationens hus i Kabul också bombades av USA 2001.


När Robert Fisk den 7 augusti gästade Stockholm på inbjudan av Broderskapsrörelsen i samverkan med Palmecentret och ABF var intresset att höra honom mycket stort. ABF-husets största rum, Z-salen, var i det närmaste fullsatt. Robert Fisk kom direkt från Irak och gav en dyster bild av läget i det ockuperade land och anklagade USA och Storbritannien för att försköna bilden av vad som händer.
- Om det inte finns några ögonvittnen så förblir anarkin i dagens Irak orapporterad, sade han. Vid de dagliga presskonferenserna som USA håller rapporteras bara om brittiska eller amerikanska soldater blivit skadade eller dödade.
Dagliga attacker mot ockupationsmakten förekommer och enligt Robert Fisk förekommer nu talrika incidenter där civila irakier dödas och oroligheterna har också spritt sig till det brittiskkontrollerade Basra i södra Irak. Där dominerar shiamuslimerna, majoritetsbefolkningen i Irak som under Saddam Husseins styre utsattes för ett hårt förtryck.

Fisk menade att beskrivningarna av USA:s framgångar efter krigen i Afghanistan och Irak är en vanföreställning.
– I Afghanistan har talibanerna störtats, men narkoterroristerna i Norra alliansen är nu tillbaka vid makten och Afghanistan är åter världens största producent av opium.
Ockupationsstyret, som officiellt syftar till att införa demokrati i Irak, för enligt Fisk en tveksam politik. Den irakiska press som har uppstått efter Saddam Husseins fall utsätts för censur och det är nu förbjudet att ”uppvigla till hat”. Fisk menar att detta är en ytterst tveksam metod, även om det i den irakiska pressen sprids uppenbara lögner, som att amerikanska soldater distribuerar vykort med sexmotiv till skolflickor.

Även om de beryktade massförstörelsevapen hittills inte återfunnits i form av vare sig vapen eller program för framställning menar Robert Fisk att massgravarna och tortyrrummen som nu öppnas är verklighet och visar hur fruktansvärd Saddam Husseins regim var,”låt oss inte vara romantiska om den regimen”, påpekade han. Men han pekade också på hur USA under det första Gulfkriget samarbetade med Irak.
- Jag tror att USA nu håller Tariq Aziz (utrikesansvarig under Saddam Husein) fängslad för att han vet för mycket om samarbetet med USA och därför måste förhindras från att tala, sade Fisk.
Enligt Fisk försöker USA sprida myter, däribland om befrielsen av Irak i april 2003, liksom om det andra Gulfkriget. Fisk menade att han under sina resor i Irak funnit tillräckliga bevis för att krigföringen 1991, då bland annat utarmat uran användes som pansarbrytande vapen av USA och Storbritannien, orsakat en kraftig ökning av antalet cancerfall i Irak. ”Bomba nu – dö senare”, konstaterade Fisk och visade bilder på cancerpatienter han träffat under sina resor i Saddam Husseins Irak.

Samma dag som Fisk talade på ABF-huset exploderade en bilbomb i Bagdad utanför Jordaniens ambassad och elva personer dödades. Den 23 oktober 1983 ställdes överlägsen amerikansk eldstyrka mot en självmordsbombare vars tro på Gud fick honom att styra sin lastbil fylld med sprängämnnen mot den amerikanska militärbasen i Beirut. 241 amerikanska soldater dog och den attacken ledde till att Ronald Reagan beslöt att ta hem USA:s soldater från Libanon.
Robert Fisk menar att USA mycket väl kan gå emot ett militärt nederlag i Irak. Och han visade avsnitt från en film han gjorde för tio år sedan där han försökte varna för den vrede som fanns i den muslimska världen mot det som då hände i bland annat Palestina och Bosnien, där hundratusentals muslimer fördrevs från sina hem. Och han menade att det den 12 september 2001 var nödvändigt att försöka besvara frågan ”Varför” utan att försvara vad Fisk kallade de ”brott mot mänskligheten” som begicks den 11 september.

Vid seminariet i Stockholm medverkade också Andreas Zumach, korrespondent i Genève för Tageszeitung i Berlin. Zumach har länge bevakat FN och internationella organisationer och han menade att det nu är viktigt att FN:s generalförsamling i höst antar en resolution som förklarar att kriget mot Irak var ett klart brott mot FN-stadgan.
- Detta är en mycket viktig fråga för att undvika nya krig, sade Zumach. Dessutom är det viktigt att FN:s säkerhetsråd nu antar en resolution som gör att FN övertar styret av Irak.
Zumach menade att ett FN-styre bör stödjas under tre förutsättningar:
1) att FN kontrollerar den politiska processen fram till val kan hållas i Irak.
2) att FN har sina egna säkerhetsstyrkor.
3) att FN har kontrollen över Iraks ekonomiska resurser, inklusive oljan.
Oljan har ju utpekats som en av anledningarna till anfallet mot Irak och Zumach påminde om att Saddam Hussein hade övergått från dollar till euro i oljehandeln, vilket sågs som ett hot i USA.

När det gäller frågan om övergrepp i Irak kan bli föremål för åtal i ICC, internationella brottmålsdomstolen i Haag, gav Zumach ett entydigt svar:
- Varken Irak eller USA har skrivit under ICC:s stadgar så det kan inte bli aktuellt. Däremot har Storbritannien anslutit sig till ICC och britter kan därför i teorin hamna inför ICC.


Ulf B Andersson

1

© Amnesty Press.
Citera gärna, men ange källan.

Artiklar i Amnesty Press representerar inte nödvändigtvis Amnesty Internationals åsikter.