20 januari 2005

"Jag vill bevaka platser ingen annan bryr sig om"
0


Frilansjournalisten och fotografen Martin Adler har rapporterat från konflikter och katastrofområden över hela världen.
- Ibland känns det som om människor vill skrika "Hallå, vi dör här, och du bara står och plåtar!". Då är det svårt att motivera sitt yrkesval. Men sådana som jag behövs. Det finns fortfarande stora svarta hål på jorden som folk inte bryr sig om, och de hålen vill jag in i.

I mina ögon verkar det som om Martin Adler är överallt, hela tiden. Är det krig, så är han där. Var det någon som sa något om en stor humanitär katastrof? Då är han där. Pågår ett folkmord, så är han där. Han skulle kunna vara helt galen. Känslokall, egoistisk och totalt orädd. Men egentligen är han bara nyfiken. Och väldigt intresserad av andra människor och kulturer.

- Man måste nog ha vissa egenskaper för att över huvud taget fundera på att ha ett sådant jobb som jag har.



När jag planerade intervjun hade jag egentligen bara en fråga jag ville ha svar på. Jag ville veta varför vissa människor, Martin Adler inberäknad, hela tiden väljer att utsätta sig för det värsta som världen har att erbjuda. Men istället för att svara på min fråga vänder Martin den helt upp och ner.

- För mig handlar det mycket om det bästa som världen har att erbjuda. Jag har träffat människor i Kashmir, Sri Lanka och Tjetjenien som har blivit mina närmaste vänner. Det är människor som har helt andra mänskliga värderingar; hederlighet och gästfrihet, sådant som många av oss förlorat för länge sen. Jag kan lägga mitt liv i dessa människors händer.

Så kanske är det något annat än spänning och äventyr som driver människor som Martin Adler? Men på en rak fråga om vilken hans drivkraft är, svarar Martin ”möjligheten att påverka”.
- För mig är det otroligt viktigt, jag hatar att känna maktlöshet. Jag vill inte sitta hemma i tv-soffan och känna att jag inte kan påverka.

Men du påverkas väl även själv? Hur klarar du det?

- Det gäller att lära sig att hantera känslorna, ungefär som en läkare måste göra. Men man kan inte sluta att låta sig påverkas, om det någon gång inträffar kan jag lika gärna sluta arbeta för då har jag blivit en robot.

Jag och Martin växte upp och bor i samma stad, Västerås. Vi träffas på ett fik vid Apotekarbron, ett område som andas sömnig 1600-talsstad där invånarna inte behöver oroa sig för något mer än morgondagen och sin närmaste omgivning. Sneda trähus i olika färger, kullerstenar och den ömsom stilla, ömsom forsande Svartån skapar ett lugn som är så långt ifrån Martin Adlers arbete man kan komma.

Vi inleder intervjun med en stormig diskussion om vårt gemensamma intresseområde, Kaukasus. Martin, som är en av få journalister som intervjuat den tjetjenske rebelledaren Sjamil Basajev, har besökt området flera gånger medan jag bara kan drömma om att göra en sådan resa. Förmodligen skulle min mamma stoppa mig, och förmodligen skulle jag vara glad över att hon gjorde det. Men Martin verkar inte bli skrämd av den instabila situationen och den ständiga livsfaran. När vi träffas är han mitt uppe i planeringen av en reportageresa. Och det blir antingen Nigeria eller Kaukasus.

- Egentligen känns Irak som det mest naturliga stället att åka till, det är världens centrum rent nyhetsmässigt just nu. Men jag föredrar att hålla mig borta från journalistdrevet och åka till mindre välbevakade platser. Dessutom har jag lovat min familj att inte åka till Irak på ett tag, situationen för journalister är för osäker där.
Familjen består av en fru och två döttrar, åtta och tio år gamla.

Går det verkligen att kombinera ditt jobb med rollen som småbarnspappa?
- Jag pratade med min dotter Isabella för ett par dagar sedan. Hon sa att hon ibland
tycker att det är jobbigt att jag är borta så långa perioder, men att hon har vant sig. Och det är klart att det är extra svårt att konfronteras med så mycket lidande, speciellt när det rör barn. Då tänker jag på mina egna barn där hemma.

Fast nu menade jag närmast det faktum att du kan dö när som helst.

- Jaså, du menar så. Men dö kan man ju göra var som helst. Genom att bete sig på rätt sätt kan man eliminera 90 procent av riskerna. Man måste vara påläst och hålla låg profil, veta man gör, lita på sin intuition och helst ha ett nära samarbete med lokala medarbetare som har lokalkännedom, som kan kulturen och området. Men det viktigaste är att hela tiden vara medveten om att man aldrig är säker.

Men erkänn att du är rädd ibland.

- Det måste man vara hela tiden. Eller kanske inte direkt rädd, men man får inte vara orädd och dumdristig. Det är livsfarligt att sänka garden och tillåta sig att vaggas in i en känsla av trygghet och säkerhet.

Och Martin Adler vet vad han pratar om. På kvällen den 26 november 2001 kände han sig helt trygg och säker. Då kom smällen. Platsen var Taloqan i norra Afghanistan, och något så banalt som en olåst dörr skulle bli skillnaden mellan liv och död.

- Den belägrade staden Kunduz hade precis fallit, striderna var över och alla medier skulle åka hem dagen efter. Allt var så tyst och vi kände oss helt säkra, men paradoxalt nog skulle det visa sig att fronten, och inte ett lerhus med en mur runtom, var ett säkrare ställe att befinna sig på.

Tillsammans med Bo Lidén bevakade Martin striderna i norra Afghanistan för Aftonbladets räkning. Ytterligare två svenska journalister fanns på plats, TV4:s Rolf Porseryd och Ulf Strömberg. De fyra männen hade delat husrum, färdmedel och mat i flera veckor, de hade följt och dokumenterat krig, svält och död på mycket nära håll, och de var väldigt, väldigt trötta. Men nu var allt över. En natt till bara, sen skulle de få åka hem till Sverige, till sina familjer och arbetsgivare.

Natten kom. Ovetande om att maskerade män med kalasjnikovs och dolkar väntade ute i mörkret, och ovetande om att dessa män skulle lyckas klättra över den låsta yttergrinden och den tre meter höga muren som omgav huset, för att sedan ta sig in i byggnaden som innanför alla säkerhetsanordningar stod olåst, gick de fyra journalisterna och lade sig för att sova på golvet.

- Bara vi hade låst dörren, det var en sådan banal detalj. Det är så lätt att vidta åtgärder, rigga en fälla så att det låter när någon kommer in genom dörren till exempel. Så att man åtminstone är förberedd. Nu var vi inte det, vi låg och sov. Vi hade inte en chans att ta oss ut, det var galler för fönstren och genom gallerspringorna stack det fram en kalasjnikov som sakta rörde sig fram och tillbaka.
I dörren stod tre maskerade män beväpnade med rövardolkar och gevär. Jag plockade upp plånboken och lämnade över två hundra dollar men då började en av männen vifta med sin dolk i ansiktet på mig. Tolken förklarade att jag måste ge dem alla mina pengar och all min utrustning om jag ville komma ur situationen levande. Strax efter att jag blivit rånad hördes ett skott. Vi gick ut i rummet intill och såg Ulf ligga på golvet. Han måste ha dödats omedelbart, det var en ren avrättning.

Men då började du väl ändå fundera på vad du egentligen sysslar med?

- Det är klart att jag började tänka efter, rejält. Bo Lidén har inte varit på någon reportageresa sedan dess, men jag tror att det är ungefär samma sak som när man varit med om en biloycka. Det gäller att sätta sig i en bil igen så snart som möjligt. Min första resa efter mordet gick till Somalia och Mogadishu.

Och så var allt som vanligt igen?

- Inte direkt, jag agerade väldigt annorlunda då, mycket mer försiktigt. Jag var noga med att aldrig vaggas in i en känsla av falsk trygghet.

Martin ser tuff ut, fast jeansen, den grovstickade polon och den svarta skinnjackan fungerar nog lika bra bland spetsdukar och tekoppar på fiket vi sitter på, som i krigets Tjetjenien eller Afghanistan. Han ser ut som en sådan person som kan sätta sig i respekt hos vilken rebelledare som helst, för att i nästa stund gulla med ett litet barn.

Martin föddes i Stockholm och växte upp i Västerås med en engelsk mamma och en svensk pappa. Han gick i grundskola i Sverige, motsvarande gymnasium i England och läste sedan antropologi på ett universitet i London. Efter examen ville han ut och upptäcka allt det han hade läst om på universitetet, och resorna finansierade han med att skriva och sälja reportage. Han både skriver, fotar och filmar och är i dag en väl anlitad frilansjournalist med kunder över hela världen, främst i Sverige och England. Men sin bas har han kvar i lilla trygga, fredliga Västerås.

- När man jobbar på det sättet jag gör spelar de egentligen ingen roll var man befinner sig. Med dagens teknologi behöver man inte sitta i händelsernas centrum i New York. I dag har minsta gerillagrupp med självaktning en egen hemsida, så det går att hitta information om vad som helst på ett par minuter.

Under sin karriär har Martin Adler besökt 25 länder i Afrika och tillbringat mycket tid i Ryssland, Kaukasus och övriga Asien. Och så förstås Mellanöstern, Irak, Afghanistan, Peru, Guatemala...

- Om man sitter hemma i tv-soffan och kollar på nyheterna känner man sig maktlös eftersom man inte ser sammanhangen. Är man istället i händelsernas centrum är det lättare att förstå hur allt hänger ihop.

Men är det verkligen möjligt för en journalist att sätta sig in en konflikt och göra en balanserad analys?

- Man får ofta bättre information när man befinner sig på plats, men det är
klart att det är svårt att veta om någon har dunkla motiv. Det gäller att undvika officiella språkrör, de är egentligen helt ointressanta. Då kan man lika gärna gå ut på internet och kolla upp informationen på deras hemsidor. Den man ska prata med är den lilla människan, för hon har oftast ingen anledning att ljuga. Sanningshalten ökar ju lägre ner i hierarkin man kommer.

Känner du det någonsin som att du utnyttjar andra människors misär?

- Visst, ibland kan det verka som att jag och mina kolleger frossar i elände, men så är det inte. Det är klart att det ser cyniskt ut när en västerländsk fotograf trycker upp sin dyra kamerautrustning i ansiktet på ett barn som håller på att dö av svält, men just den bilden kan skapa opinion och leda till en verklig förändring.

Men du tjänar trots allt pengar på det.

- Ja, fast där ser jag ingen större skillnad mellan mig och människor som jobbar inom sjukvården. Jag tror inte att allt de gör beror på att de vill hjälpa mänskligheten. De vill också tjäna pengar, ha en trygghet, mat och någonstans att bo. Om man tänker så kan man dra alla över en kam. Tjänar poliser pengar på brottslighet, till exempel?

En artikelserie om kvinnor i Bangladesh som attackerats med syra ligger högst upp på Martins "jobb som har lett till förändring"-lista. Artiklarna, som publicerades i Aftonbladet, skapade så starka reaktioner hos läsarna att de började skicka in pengar som gav kvinnorna möjlighet att genomgå plastikkirurgi. Men trots många konkreta bevis som Martin fått på att hans arbete kan leda till en förbättring i en individs liv, har han även upplevt frustrationen i att stånga huvudet mot väggen.



- Jag besökte Rwanda strax före folkmordet 1994, bland annat var jag som en av få journalister tillsammans med tutsiernas gerillarörelse, RPF. Jag hade länge varit intresserad av konflikten mellan hutuer och tutsier som hade en lång och komplicerad historisk bakgrund. Men ingen annan verkade vara intresserad. Det enda jag lyckades sälja var ett reportage om "De dimhöljda bergens gerillor", en ordlek på Diane Fosseys "De dimhöljda bergens gorillor".

Några månader senare stod det klart att Rwanda genomlevt det som skulle gå till historien som ett av mänsklighetens största massmord. På 100 dagar mördades drygt 800 000 tutsier, medan omvärlden med oförstående ögon såg på. Efteråt, när RPF-gerillan intagit huvudstaden Kigali, flydde hutuerna som deltagit i folkmordet till grannländerna. I de hutuläger som upprättades bredde snart en stor koleraepidemi ut sig. Tusentals och åter tusentals människor dog. Och omvärlden, som tidigare inte gjort något för att skydda tutsierna, började sända hjälp till hutuerna.

- Det berodde förmodligen på att koleraepidemin fick ett mycket större genomslag i medierna. Och vad berodde det på? Jo, att journalisterna - så länge de åt sin egen mat - tryggt kunde rapportera från lägren, säger Martin och drar paralleller till Israel-Palestinakonflikten, den konflikt som får i särklass mest uppmärksamhet av all världens medier.

- En av anledningarna till att Mellanöstern är så välbevakat är att journalisterna kan sitta och äta en schysst hotellfrukost på Jerusalem Hilton innan de åker ut och gör reportage under välordnade former. För att bevaka Darfur måste du istället vara beredd att ge dig ut på expedition. Du är helt beroende av ett enda flygplan som släpper av dig mitt ute i ingenstans och sedan hämtar upp dig en vecka senare. Du måste ha med dig vatten och mat, du sover i tält eller i lerhydda, det finns mygg, du kan bli sjuk... Det är en starkt bidragande orsak till varför områden som Sudan och östra Kongo är så obevakade. De är svarta hål på nyhetskartan. Och det är därför jag vill åka dit.

Text: Sara H Ångström

Fotnot: Denna intervju gjordes före naturkatastrofen i Sydostasien. Martin Adler befinner sig just nu i Aceh-provinsen i Indonesien, det område som har drabbats värst av flodvågorna.

1

© Amnesty Press.
Citera gärna, men ange källan.

Artiklar i Amnesty Press representerar inte nödvändigtvis Amnesty Internationals åsikter.