ettan

2011-02-21


Efter Mubarak – ska militären införa demokrati?


Jubel på Tahrir-torget i Kairo den 11 februari 2011: Hosni Mubarak har
gått! Foto: Emilio Morenatti/AP Photo/Amnesty


– Det här är Kairo. Klockan på Fuad-universitetet har just slagit 7.30. Här är nyheterna.
Med de orden hälsade nyhetsuppläsaren Fahmi Omar de egyptiska radiolyssnarna på morgonen den 23 juli 1952. Bredvid sig hade han en nervös och upphetsad arméofficer med ett färdigskrivet uttalande i handen. Utan att presentera sig själv med namn förklarade Anwar al-Sadat att armén letts av »inkompetenta dårar och förrädare«, men nu var i händerna »på män vars kompetens, integritet och patriotism ni kan ha fullt förtroende för«.

Den korta uttalandet lämnade folket i ovisshet om vilka som egentligen gripit makten och vad som var deras mål. Men efter år av strejker och demonstrationer mot den korrupta monarkin och kolonialmakten Storbritannien hälsades kuppmakarna som befriare – antingen från den utländska ockupationen, som varat sedan 1882, eller från de senaste årens tilltagande politiska kaos.
Den nya regimens löften att bekämpa korruptionen och därefter snabbt återställa demokratin infriades dock aldrig. Istället trappades förtrycket gradvis upp: politiska partier förbjöds, studentkårerna upplöstes och censuren skärptes. Undan för undan lades grunden till den regim som den förre flygvapenchefen Hosni Mubarak styrde från oktober 1981 fram till den 11 februari 2011.

När Hosni Mubarak till slut gav efter för folkets krav visste glädjen på Egyptens gator inga gränser. Men segerruset hade knappt hunnit lägga sig innan varnande röster höjdes för att den egyptiska ungdomens demokratiska revolution kan kapas av militären, precis som den antikoloniala kampen i juli 1952. Nu liksom då vilar landets framtid i händerna på en handfull höga militärer, som utlovat fria val och politiska reformer. Går deras löften att lita på den här gången?
Troligtvis, är det försiktiga svaret från den egyptiske statsvetaren Nael Shama. Han menar att dagens situation trots allt skiljer sig från sommaren 1952 på en viktig punkt.
– Den gången var det en kupp som i efterhand beskrevs som en revolution, eftersom den nya regimen genomförde politiska och ekonomiska åtgärder som förändrade det egyptiska samhället. Den här gången var det folket som startade revolutionen och bad armén gripa in för att tvinga bort Mubarak, eftersom det inte finns någon annan modern och disciplinerad institution som kan styra landet tills en ny konstitution tagits fram och nya parlamentsval hållits, säger han.
Nael Shama menar att den egyptiska militären, bortsett från kuppen 1952, inte har någon tradition av att spela en aktiv politisk roll.
– Till skillnad från till exempel Turkiet har vi inte en historia av att militären lägger sig i politiken och störtar regeringar. Till och med under den senaste krisen drog den sig in i det sista för att bli direkt inblandad, och arméns vägran att använda våld mot demonstranterna gör också att de flesta litar på den nu, säger han.


Salil Shetty, generalsekreterare i Amnesty International, talar på Trafalgar
Square i London, den 12 februari i samband med en global aktionsdag för
mänskliga rättigheter i Nordafrika och Mellanöstern. Foto: Reuben Steains/
Amnesty UK

Militärens direkta politiska inflytande i Egypten nådde sin höjdpunkt på 1960-talet. Då intog officerare ledande poster på civila myndigheter, statliga företag och inom det enda tilllåtna partiet – Arabiska socialistunionen. Men sedan 1970-talet har regimens parti gradvis omvandlats till en klubb för rika affärsmän och antalet militärer på politiska poster har minskat kraftigt, även om det fortfarande är vanligt att höga officerare utses till ministrar eller guvernörer i viktiga provinser.
I gengäld har militärens ekonomiska makt ökat avsevärt. Den egyptiska försvarsindustrin sysselsätter över 100 000 personer och omsätter en halv miljard dollar årligen. Förutom militär utrustning tillverkas allt från kylskåp till kläder, och intäkterna är undantagna från såväl beskattning som parlamentarisk kontroll. För de översta skikten inom militären finns därmed stora möjligheter till extra inkomster i form av mutor i samband med försvarskontrakt, och före detta officerare rekryteras ofta till välbetalda jobb inom den privata sektorn på grund av sina kontakter.

– Militären kontrollerar ett enormt ekonomiskt imperium som de har ett starkt intresse av att bevara. Men även om de skulle uppleva en demokratisering som ett hot mot sina ekonomiska intressen tror jag inte att de skulle kunna stå emot kraften i den här folkliga revolutionen, säger Nael Shama.

Vilka steg kan man förvänta sig av militären om den menar allvar med talet om en övergång till demokrati?
–För det första måste man upplösa parlamentet och bilda en övergångsregering bestående av personer som inte är befläckade av korruption eller knutna till existerande politiska rörelser. För det andra behövs en kommitté av juridiska experter och respekterade politiker med uppgift att ta fram en ny konstitution. För det tredje måste undantagslagarna hävas. Men allra viktigast är att man presenterar en tydlig tidsplan för hela processen. Det finns så mycket förväntningar nu, och folkets tålamod varar inte hur länge som helst.



Ett par tusen personer samlades på Amnestys möte i London den 12
februari. Foto: Reuben Steains/Amnesty UK


Även en folkvald regering måste dock till en början hålla sig inom vissa röda linjer för att accepteras av militären, tror Nael Shama.
– Relationen till USA är en sådan, eftersom militären vill behålla det militära biståndet på 1,3 miljarder dollar varje år. Fredsavtalet med Israel är en annan röd linje eftersom man absolut inte vill tvingas in i någon slags militär konfrontation med Israel. Men i praktiken kommer inte det här att vara aktuellt eftersom nästa regering kommer att vara fokuserad på interna problem oavsett vem som sitter i den, säger han.

Den våg av strejker och andra protester kring ekonomiska och sociala frågor som svept över Egypten sedan revolutionens början kommer att sätta hård press på Mubaraks efterträdare att snabbt ta itu med fattigdom och korruption. Även om Muslimska brödraskapet eller någon annan radikal kraft skulle ta över så har de varken intresse av eller råd med att gå i krig med Israel eller inleda en öppen konfrontation med USA, tror Nael Shama. Men det betyder inte att utrikespolitiken inte kommer att förändras.
– Mubarak behandlade i praktiken Israel som en nära allierad. Man har sålt gas och slutit olika ekonomiska avtal med den israeliska staten och inte minst hjälpt till att upprätthålla blockaden av Gaza. Den här politiken kommer nog att överges eftersom den är extremt impopulär, säger han.

Text: Per Björklund

Fotnot: I april kommer Per Björklunds bok »Arvet efter Mubarak. Egyptens kamp för frihet« på Verbal förlag.


Alla reportage


© Amnesty Press.

Citera gärna, men ange källan.

Artiklar i Amnesty Press representerar inte nödvändigtvis
Amnesty Internationals åsikter.