ettan

2006-09-27


Colombia och paramilitären:
Fortsatt hård kritik mot demobiliseringen


Efter att Colombias president Álvaro Uribe Vélez i maj blev omvald har han fått fyra år till på sig att arbeta vidare med demobiliseringen av paramilitärerna. Våldsnivåerna har gått ner avsevärt, men på landsbygden är kritiken hård mot att paramilitären nu legaliseras.

President Uribe fick en stor majoritet i presidentvalet och har stöd av omkring 70 procent av kongressledamöterna. Under Uribes första fyra år vid makten har antalet mord minskat med mellan 10 och 20 procent och kidnappningarna har nästan halverats mellan 2004 och 2005. Men hans politiska motståndare menar att omvalet av Uribe är en tillbakagång för landet.


Carlos Gaviria, presidentkandidat på vänsterkanten, är mycket kritisk
mot demobiliseringsprogrammet.

– Under valkampanjen sade jag att Uribes politiska förslag betyder att om han blir omvald så är det som att gå tillbaka till 1700-talet. Vi måste än en gång kämpa för rättigheter som yttrandefrihet och pressfrihet. Och vi måste arbeta mot strömmarna av internflyktingar. Detta trots att vi egentligen skulle behöva befästa de sociala och kulturella rättigheterna.

Det säger Carlos Gaviria, presidentkandidat och ledare för vänsteralternativet Polo Democrático Alternativo, som fick 22 procent av rösterna i valet i maj.

Gaviria är kritisk till genomförandet av demobiliseringsprocessen med paramilitärerna i landet:
– Demobiliseringarna har genomförts på ett sätt som varit mycket lite transparent, till den grad att man inte visste vilka som ingick i programmet, hur många som demobiliserats och vilka brott de var anklagade för.
Sedan fredsförhandlingar påbörjades 2002 har omkring 32 000 soldater avväpnats, men processen har fått hård kritik från det internationella samfundet och organisationer som Amnesty.

Chocó, en provins med 400 000 invånare i den västra delen av landet, är ett av Colombias fattigaste områden och en av de platser som har drabbats hårdast av konflikten. Här har Uribes »demokratiska säkerhet« inte lett till någon minskning av de stora strömmarna av internflyktingar. Under förra året befann sig omkring 15 000 personer från Chocó på flykt antingen inom provinsen eller i någon av landets stora städer. FN:s flyktingorgan UNHCR menar att arméns försök att kontrollera de områden som tidigare varit i gerillans händer har inneburit en större osäkerhet för befolkningen. Detta leder till en förvärrad humanitär kris i ett redan fattigt område.

Omkring 95 procent av befolkningen i Chocó tillhör etniska minoriteter. De flesta är afrocolombianer, men det är ursprungsfolken som kanske drabbats hårdast av konflikten. På ursprungsfolkens paraplyorganisation Onic är omdömet om demobiliseringsprocessen skoningslöst.


Rodolfo Correa drömmer, som så många unga latinamerikaner,
om att få jobba i Europa.

– En lögn, säger ordföranden Luis Evelis Andrade. Processen är ett sätt att legalisera de paramilitära strukturerna samtidigt som statens och arméns ansvar för övergrepp genomförda under konflikten sopas under mattan.

– Vilken demobilisering? Det här handlar om en mobilisering, säger fader Albeiro, som arbetar i det katolska stift i Chocós provinshuvudstad Quibdó som nyligen fick ett nationellt fredspris för sitt arbete med humanitära frågor och mänskliga rättigheter.

– Det handlar om en konsolidering och legalisering av paramilitarismen. Det är mycket allvarligt. Tidigare kunde människor anmäla paramilitärerna, då dessa var beväpnade. Nu handlar det om en territoriell och social kontroll, förklarar fader Albeiro.

Över 30 000 medlemmar i den paramilitära milisen har låtit sig avväpnas, men bara runt 2 000 kommer att ställas inför rätta under den nya »lagen för rättvisa och fred«. Internationella organisationer har under många år utpekat paramilitären som ansvarig för merparten av grova övergrepp mot civila.

– Av dem som ställs inför rätta kommer kanske 500 att förklara sig skyldiga. Hur många kommer att dömas? frågar fader Albeiro.
Att tidigare paramilitärer nu vaktar vägar tillsammans med regeringssoldater ger felaktiga signaler, menar han. Även återintegreringsprojekten för paramilitärerna med utbildning, hälsovård och lön under minst sex månader sticker i ögonen på många.

– Jag har alltid sagt till de unga i mitt stift att de ska hålla sig utanför kriget. Men nu ser de hur paramilitärerna får allt detta stöd. Och de säger till mig att de ska starta egna beväpnade grupper för att regeringen ska sätta sig ner med dem och förhandla, säger fader Albeiro.

Rodolfo Correa är en av dem som killarna i Chocó är avundsjuka på. Han sitter i ett regnigt Medellín i lokalerna för projektet för återintegrering. Det här är ett mer ambitöst program än det som regeringen erbjuder de demobiliserade och det visas ofta upp som ett gott exempel. Rodolfo är snart klar med sitt treåriga program. Efter att ha varit paramilitär från 14 års ålder så är han idag, 27 år gammal, utbildad kock.


Det säkraste sättet att ta sig in till samhällena i de inre delarna av Chocó är via floden. Vägarna är ofta blockerade av militären för att svälta ut gerillan.

– Det har varit en jättebra upplevelse med allt stöd vi har fått. Livet som soldat innebar så mycket oro. När som helst kunde vi bli tvungna att strida mot gerillan. Nu är allt mycket mer harmoniskt. Jag får mycket respekt i mitt bostadsområde. Människor ser att jag gjort helt om, och vem hade trott det? säger han.

Rodolfo Correa är en tunn kille med ett ärr över näsan. Han sitter och fipplar med en tändare under intervjun. Berättelserna om kriget och de vänner som han har sett dö sitter långt inne. Men på frågan om hur han ser på sin framtid åker plånbokens foto på sonen fram och han säger med ett brett leende:
– Jag kommer att kunna hjälpa min son med läxorna. Det trodde jag aldrig att jag skulle kunna göra.

I Medellín är återintegreringsprogrammet tre år, medan regeringens program omfattar ett halvår. Stefan Åström är regionkoordinatör för den verifieringsprocess av demobiliseringarna som OAS, de amerikanska staternas samarbetsorganisation, genomför med svenskt ekonomiskt stöd. Han menar att återintegreringen är ett stort problem.

– Den är det viktigaste för att det ska fungera på sikt. De här killarna är vandrande bomber, de måste få något vettigt att göra och en bra psykosocial process, säger han.

Trots de svåra förutsättningar, med lite ekonomiskt stöd och utan ett fungerande juridiskt ramverk, menar Stefan Åström att den första delen av demobiliseringarna har genomförts på ett godtagbart sätt. Nu hänger det på återintegreringsarbetet och arbetet med en sanningskommission om det ska få effekt.

– Vi ser att våldsnivåerna inte går ner på samma sätt som de gjorde i början av demobiliseringarna. Paramilitärerna har sett att det som regeringen erbjuder inte är så mycket. Det internationella samfundet är emot Uribe, men vad får det kosta? Hade fler ryckt in med stöd 2004 hade kanske processen kunnat vara ambitiösare, säger han.

Lena Nordström, Sveriges ambassadör i huvudstaden Bogotá, menar att en del av kritiken mot demobiliseringsprocessen och det svenska stödet till verifieringen är berättigad. Men samtidigt är det viktigt att Sverige finns med som en partner för byggandet av fred i Colombia.

– Det är till exempel inget perfekt juridiskt ramverk, men det är det ramverk colombianerna kommit fram till. Och det korrigeras succesivt, säger hon.
Trots att straffriheten i landet fortfarande är utbredd ser hon att det finns en förändring i synen på statens och arméns ansvar.

– Man ser inte mellan fingrarna med övergrepp längre. Och även det politiska scenariot har förändrats, nu är det mer stabilt och det finns ett alternativ till vänster. Det borde även gerillagrupperna notera och det minskar legitimiteten för väpnad kamp, säger Lena Nordström.

Text: Tove Silveira Wennergren
Bild: Willan Silveira


Colombiafakta
Konflikten i Colombia har pågått i över 40 år. Under de senaste 20 åren har 70 000 personer dödats och över tre miljoner har tvingats på flykt.
Sedan 2002 har över 32 000 man från AUC (Autodefensas Unidas de Colombia) demobiliserats och 16 000 vapen har lämnats in.

Konstitutionsdomstolen har skärpt den nya lagen vilket inneburit en minskande förhandlingsvilja hos paramilitärerna.

Det svenska stödet till OAS:s verifieringsprocess uppgår under åren 2006–2007 till 11 miljoner kronor.

Gerillagruppen ELN (Ejército de Liberación Nacional) har påbörjat förhandlingar med regeringen och i slutet av juni fördes även en dialog med den största gerillagruppen Farc (Fuerzas Armadas Revolucionarias de Colombia).

Tove Silveira Wennergren


Alla reportage


© Amnesty Press.

Citera gärna, men ange källan.

Artiklar i Amnesty Press representerar inte nödvändigtvis
Amnesty Internationals åsikter.