ettan

2005-03-08


»Vi ber om rättvisa – inget mer«

En solig dag i januari marscherar Isabel Huamancuar Cietas, 65, tillsammans med 200 andra mödrar nedför gatorna i staden Ayacucho i centrala Peru. Som medlemmar i Den nationella föreningen för Perus anhöriga till kidnappade, arresterade och försvunna, Anfased, kräver de en offentlig ursäkt och ett svar på frågan om vart deras anhöriga tagit vägen.

– Soldaterna kom till vår by 1983 och tog med sig min son Walter, berättar Isabel. Vi har inte sett honom sedan dess. År 1990 kom de tillbaka och sköt min andra son Julio. Varför? Mina söner var oskyldiga. Jag har varit med i Anfased sedan Walter försvann och tänker demonstrera tills någon lyssnar på oss.

Bakom Isabel breder en djungel av plakat och skrynkliga damer ut sig. I långsamt mak rör de sig ner mot centraltorget. De tillhör nästan allihop landets ursprungsbefolkning. Ett bevis så gott som något om vilka som var konfliktens
offer – män från fattiga familjer, på landsbygden, med låg utbildning, som talade det gamla inkaspråket quecha. Det är dessa mäns ansikten vi ser på plakaten som deras mödrar och hustrur bär.

»Aldrig mer!« och »Rättvisa ja, glömska nej!«, ropar kvinnorna. Stadens invånare stannar till i gathörn och dörröppningar. En mamma förklarar för sina söner vad det handlar om. TV-team och reportrar med bandspelare flockas snart kring demonstrationståget.


Bybor i Accomarca samlas till bymöte.

Mellan åren 1980 och 2000 dödades och »försvann« uppskattningsvis 69 000 människor i ett brutalt inbördeskrig i Peru. För att få bukt med den fruktade maoistgerillan Sendero Luminoso, Den upplysta stigen, använde den peruanska armén metoder som idag ifrågasätts – men till skillnad från gerillans ledning har ingen militär eller politiker fått stå till svars för den blodiga krigföringen.

Utanför Högsta domstolens kontor, vid torget i Ayacucho, stannar Isabel och hennes medsystrar upp. De låter ropen skalla och kräver en domares avgång, den domare som är ansvarig för flera av de fall av övergrepp där militären förekommer. Till slut får Anfaseds ordförande möjlighet att träffa domstolens chef och hon överlämnar en begäran om att staten tillsätter en ny domare.

– Den nuvarande domaren har lämnat tillbaka ett av de sex fall som vi anser är färdigutrett och klart för domstol, säger Yuber Alarcón, advokat med mänskliga rättigheter som specialitet. Han säger att det inte finns tillräcklig grund för rättegång, men allt som han påstår saknas finns i utredningen. Han har helt enkelt inte läst den.

Den huvudanklagade är en pensionerad general, Clemente Noël Moral. Han var högste befälhavare i regionen 1983 och anses vara ansvarig för flera fall av tortyr, kidnappningar och avrättningar. Det är därför troligt att domaren också är rädd för vad höga militärer på de anklagades bänk kan innebära.

Militären i Peru har trots allt stöd hos stora delar av befolkningen för hur de hanterade konflikten. Många anser att soldaterna var tvungna att ta till extraordinära metoder för att ta itu med vänstergerillan i de fattiga avlägsna delarna av Anderna. Därför dödades och försvann många unga pojkar och män, så att de inte skulle gå med i gerillan. Därför våldtogs barn och kvinnor.

Vid slutet av en dammig väg, fyra timmar söder om Ayacucho, ligger den lilla byn Accomarca. Här lever folket än idag med minnet av militärens metoder. År 1985 hade det gått upp för militären vilket hot maoistgerillan Sendero utgjorde. Maoisterna rekryterade allt fler unga, fattiga och frustrerade män och kvinnor ur den sedan urminnes tider marginaliserade ursprungsbefolkningen och måste därför stoppas.

Den 14 augusti 1985 genomförde militären, under ledning av fänrik Telmo Hurtado, den kanske värsta massaker som den peruanska militären genomfört i modern tid.

– De samlade alla människor här, i mitt hus, säger Cesario Balboa de la Cruz, 68. Jag hörde skrik och skottlossning, granater som exploderade. När jag kom tillbaka brann huset och alla var döda.


Byborna i Accomarca kräver rättvisa
för de som dödades i massakern 1985.

Cesario sitter i skuggan av ett träd, strax intill ett grönt frodigt majsfält och ett par husruiner. Stora delar av området är avspärrat av gul plasttejp som säger att det pågår en utredning här. Vid roten av trädet står flera trasiga, förmultnade träkors.

Medan solen stiger på himlen berättar Cesario vad om hände den där dagen:
– Jag var ute med djuren när soldaterna kom. Många hann fly undan, men inte mina två barn. Jag såg hur de samlade alla här nere på fältet. De plockade ut alla flickor och kvinnor och våldtog dem. Männen slog de och sparkade.

– Jag kom inte tillbaka förrän på kvällen när allt var tyst. Då såg jag vad som hänt. Min fru var här. Hon grät. Våra barn var döda. De var sju och åtta år gamla. Min svägerska var död. Vi var som galna av sorg. Vi hade mist allt.

Sammanlagt dödades 69 människor i massakern. Redan 1983 hade byn attackerats av Sendero Luminoso-gerillan. Som i så många andra byar hade invånarna blivit offer i en konflikt de inte visste någonting om.

Julio Ochoa Jamanpa, 34, håller upp en tidningsartikel. Hans son Cesar, 6, klamrar sig fast vid sin gråtande pappas knä.

– Vi begravde alla här, där vi sitter idag, säger Julio. Det värsta är att den där Hurtado går fri. Han borde straffas. Han dödade barn och oskyldiga. Vi ber om rättvisa, inget mer!

Tidningsartikeln i hans hand är från den peruanska tidningen La Republica, från 5 oktober förra året. I artikeln står det att Hurtado idag bor i Miami i Florida. Han erkänner massakern, och menar att massakern var hans ansvar. Men det finns vittnen inom militären som säger att han fick order uppifrån.


Cesario och Julio kräver att ledaren för massakern,
fänrik Hurtado, ställs inför rätta.

Hurtado har sagt att han var tvungen att döda barnen eftersom de skulle växa upp och bli kommunister. Julio torkar sina tårar. En granne böjer sig ner och tänder ett ljus för de döda.

Fallet Accomarca är färdigutrett och klart för domstolsförhandling, men enligt advokaten Yuber Alarcón vill de vänta med fallet. Först vill de pröva andra fall med militärer inför domstol för att se hur det går. Lyckas de med det har de mer på fötterna för att begära att också andra militärer ställs inför rätta.

Den peruanska Sannings- och försoningskommissionen lämnade 47 fall av övergrepp att utreda efter sig. Dessa fall hamnade på den nyinrättade åklagarmyndigheten för de mänskliga rättigheterna, varav 17 hos människorättsåklagaren Christina de Pilar Olazábal Ochoa i Ayacucho.

– Utöver de 17 fall vi fick av kommissionen har vi sedan vi startade vårt arbete för två år sedan fått in över 300 nya fall att utreda, säger Christina. Vi är fem personer här och bara under årets första månad fick vi in ytterligare tio fall.

Bergsområdena kring Ayacucho var Senderos huvudsäte. Området var därför också det värst drabbade i landet och antalet fall av övergrepp är också flest här. Hittills har Christina och hennes kollegor genom utgrävningar, vittnesförhör och undersökningar kunnat lämna sex fall vidare till domstolen, men där har det som sagt tagit stopp.

– Domaren har inte läst våra utredningar, säger Christina. Han är rädd och har ingen utbildning i humanitär rätt.

Christina tror ändå att det blir minst en domstolsförhandling i år. Lyckas de dessutom få någon dömd skulle det vara en stor seger, inte bara för offren och deras anhöriga, utan även för den peruanska rättvisan och de mänskliga rättigheterna.

Fotnot: I februari i år pekade Christina de Pilar Olazábal Ochoa ut den förre presidenten Alan García som ytterst ansvarig för massakern i Accomarca. Samtidigt utfärdade hon en arresteringsorder på Clemente Noël Moral för brott begångna av militären i Ayacucho under 1983.

Text: Erik Halkjaer
Bild: Magnus Rosshagen

----------

Latinamerika gör upp med sitt förflutna

I augusti 2003 publicerade en oberoende Sannings- och försoningskommission en rapport om den konflikt som härjade i Peru mellan 1980 och 2000. Majoriteten av offren kom ur den fattiga och marginaliserade ursprungsbefolkningen. Antalet döda och »försvunna« uppskattades till 69 000 personer.
Den maoistiska gerillan, Sendero Luminoso, beräknades ha stått för 48 procent av övergreppen, medan säkerhetsstyrkorna stod för 33 procent och den regeringsstödda bondemilisen för 17 procent.
De pågående utredningarna av övergreppen handlar om brott begångna av alla parter.
Genom att dra brott mot de mänskliga rättigheterna begångna av militärer och kanske beordrade av politiker inför civila domstolar, utgör Peru ett av undantagen i ett Latinamerika där straffrihet och amnesti har tillhört vardagen.
Chile, Argentina, Paraguay, Uruguay och Bolivia har alla någon gång stiftat lagar om amnesti mot militärer och politiker som begått brott mot de mänskliga rättigheterna under militärdiktaturerna. I El Salvador skedde samma sak efter sanningskommissionens rapport om inbördeskriget under 1980-talet.
I Guatemala har hittills bara en handfull soldater ställts inför rätta för brott begångna under det 36 år långa inbördeskriget som tog slut 1996, men vindarna har vänt.
Samtidigt som Peru nu inlett det rättsliga efterspelet efter inbördeskriget har både Argentina och Chile startat processer mot de ansvariga för övergrepp under militärdiktaturerna.

Text: Erik Halkjaer

Alla reportage



© Amnesty Press.

Citera gärna, men ange källan.

Artiklar i Amnesty Press representerar inte nödvändigtvis
Amnesty Internationals åsikter.