ettan

2005-12-01


Osäker framtid efter valet i Liberia


Närmare 25 000 före detta soldater och rebeller i Liberia går fortfarande sysslolösa trots löften om utbildning och jobb. Hundratusentals flyktingar bor fortfarande i flyktingläger trots att de skulle ha varit hemma vid det här laget. Förväntningarna är inte bara höga på Liberias blivande president, utan även på de 15 000 FN-soldater som sköter landets säkerhet.


William Moses, 30 år, är arg för att han inte har fått det stöd som
regeringen lovat honom som före detta rebellsoldat.
Han har tre barn och lever på att sälja plasttofflor och handdukar.

Regnet vräker ner, gatorna förvandlas till strida vattendrag och folk söker skydd under tak. Tätt samlade vid en husvägg utefter huvudgatan i staden Tubmanburg, nordväst om huvudstaden Monrovia, trängs ett par unga killar och yngre män. De står sammanpressade intill varandra, regnvattnet droppar från deras ansikten. För bara två år sedan var de alla medlemmar i LURD-gerillan.

Några av killarna säljer till vardags kassetter, plasttofflor och handdukar. De andra driver runt, fördriver tiden, hänger med kompisarna i väntan på att löftena infrias. S. Roland Toe, 22 år, tittar upp från kassetterna. Han är osäker till en början. Jo, det är sant att han slogs med rebellerna. Hur gammal han var?

– Jag var 13 år när de värvade mig. Jag slogs för att få fred. Självklart var jag rädd, flera av mina bästa vänner dog.


Estosa Saah, 18 år, lever i flyktinglägret i Salala och hoppas på fred efter valet. Till vänster; mormor Kpanah Kumba och till höger kompisen Orita Saah, 19 år.

S. Roland Toes och hans kamrater samlas ännu tätare, nyfikna, misstänksamma. De står nära, nära, tränger sig fram, stirrar intensivt. William Moses, 30 år, utbrister:
– Vi vill inte ha något mer krig nu. De tog våra vapen och gav oss lite pengar, men de skulle också ge oss jobb. Men vi har inte fått någonting. Jag har tre barn och pengarna jag tjänar på att sälja tofflor räcker inte till. Vi behöver hjälp att för att lämna gatan.

S. Roland Toe suckar och inflikar att han, liksom William Moses och de andra, blivit lovad en utbildning för att bli bilmekaniker, men någon sådan har de inte sett röken av. För några år sedan var de höga på knark och alkohol och dödade och plundrade. I dag är deras livssituation ungefär densamma som när de tog till vapen: De är fortfarande fattiga och hungriga.

Både S. Roland Toe och William Moses har fått traumabehandling. Det är kanske därför det aldrig känns aggressivt, bara trångt. Det kanske beror på regnet. William säger att han sällan bråkar nu för tiden.


Det blev andra gången gillt för Ellen Johnson-Sirleaf. Många ansåg att
hon vann valet 1997, men då blev Charles Taylor president.
Den 8 november vann hon presidentposten och blir Afrikas första
folkvalda kvinnliga president.

Det är många fler än S. Roland Toe och William Moses som tack vare FN och enskilda organisationer har fått psykologisk hjälp. Sedan förra årets avväpning, då 102 000 före detta soldater och rebeller avväpnades, har antalet våldsamma incidenter minskat drastiskt. Månaderna före valet i oktober ökade dock antalet rån och inbrott i Monrovias förorter. Att långt ifrån alla vapen lämnats in är de flesta överens om och den internationella FN-styrkan tar inga risker.

Major Per Nilsson, från P7 i Såtenäs och chef för det svenska pansarskyttekompaniet i Liberia, ser optimistiskt på Liberia. Per Nilsson har erfarenhet från Bosnien, Kosovo och Angola och tycker att han aldrig har känt sig så välkommen som här. Men det finns risk att valresultatet kan leda till ökat våld igen.

Hittills har inte de svenska FN-soldaterna deltagit i några väpnade konfrontationer, men som snabbinsatsstyrka, tillsammans med tre irländska kompanier, ligger ett stort ansvar på dem. När FN-styrkorna ute i landet inte kan hantera ett problem kallar man in svenskarna och irländarna.

– Vi är den sista utvägen, säger major Nilsson. Efter oss kommer ingen. Vi ska imponera på dem som möter oss och ha en lugnande effekt.

När de svenska Stridsfordon 90 rullar fram, vitmålade, och under FN-flagg, stannar liberianerna upp längs vägen. Det är en mäktig syn när fordonen dundrar förbi. Damm rörs ihop med svart avgasrök och lukten av bränt gummi från gummiplantagerna blandas med dieseldoft. Efter fyra dagars patrullering österut från huvudstaden Monrovia, mot staden Buchanan, kör svenskarna in på Robertsfields International Airport, strax utanför huvudstaden, för vidare transport till förläggningen.

– Det svenska kompaniet är det mest slagkraftiga kompani som FN någonsin har satt upp, säger major Nilsson. Vi har tung utrustning, men också bra utbildning. För ungefär halva styrkan är detta det första utlandsuppdraget, men de klarar det bra.
Den största insats som svenskarna har varit inblandade i hittills var när de gav understöd åt den senegalesiska FN-styrkan vid oroligheter i Monrovias hamn. Dagens Liberia är ett annat land än det som omvärlden lärde känna under det 14 år långa inbördeskriget då mellan 10 000 och 20 000 barnsoldater, påhejade av ytterligare 80 000 beväpnade män och kvinnor, spred död och förödelse över landet. Närmare en miljon människor av drygt tre miljoner invånare tvingades på flykt.


Cecilia Karlsson muckade från P7 Såtenäs förra året.
Nu är hon på sitt första utlandsuppdrag i den svenska FN-styrkan i Liberia.
Till vänster syns furir Michael Andersson.

De senaste två åren har hundratusentals flyktingar kunnat återvända hem och av de avväpnade soldaterna och rebellerna beräknas 67 000 ha påbörjat någon form av utbildning eller arbete. Detta måste ändå ses som en framgång, men trots detta har den avgående interimsregeringen fått mycket kritik, anklagad för korruption och för att ha försenat fredsprocessen.

Som ett resultat av att långt ifrån alla flyktingar hann återvända hem innan valen tvingades de rösta i flyktinglägren där det bara var möjligt att lägga röster i presidentvalen. Bara de som röstade i sina hemdistrikt kunde också delta i valen till senaten och representanthuset.

– Vi är arga för att vi inte får rösta på våra lokalpolitiker, sade Estosa Saah, 18 år, boende i flyktinglägret i Salala, strax innan valets första omgång den 11 oktober. Men jag hoppas vi får fred oavsett vem som vinner presidentvalet och att den nye presidenten inte stjäl för mycket.

Flyktinglägret i Salala breder ut sig på ett stort fält norr om Monrovia. I rad efter rad av små lerhyddor, på torra kullar och leriga sluttningar, bor 23 000 flyktingar. Enligt FN finns det fortfarande 36 officiella och 16 inofficiella flyktingläger i landet. Hur många internflyktingarna är totalt vet ingen säkert. I grannländerna väntar 160 000 liberianer på att få komma hem.


Svenska FN-soldater känner sig välkomnade av civilbefolkningen i Liberia.

Flera flyktingläger har redan stängts och invånarna gett sig av hem, men många har ändå valt att stanna kvar. I lerhyddor med läckande tak och fallfärdiga väggar och omgivna av öde fält med rivna hus väntar de på att valresultaten blir officiella och hoppas att ingen ny väpnad konflikt blåser upp. Allt för många drömmar om fred har grusats för att människor ska hoppas för mycket.

I de av kriget värsta drabbade områdena har hela byar förstörts och åkrar för länge sedan vuxit över. Många av de forna invånarna har varit på flykt i åratal. Hemma väntar ett hårt jobb för att börja om. I lägren har barnen gått i skolan gratis. I hembyarna finns kanske ingen skola alls.

I de mest avlägsna byarna, vid gränserna till grannländerna, lyser FN-soldaterna med sin frånvaro. Förutom utbredd fattigdom och hårt arbete finns här även gömda vapen och många ärrade krigsveteraner. Om det blir krig igen, är det här det börjar.

I en annan värld, i en betonggrå byggnad i centrala Monrovia, tronar interimspresident Gyude Bryant likt en maffiaboss bakom sitt tunga skrivbord i presidentpalatset. Hans stora kroppshydda blir en svart silhuett i motljuset från panoramafönstret, där Atlanten rullar in mot stranden nedanför palatset.

Omgiven av vackra Mingvaser försvarar presidenten sitt regerande. Han är noga med att påpeka att han leder en koalitionsregering som är ett resultat av ett fredsavtal 2003 med flera parter, varav alla skulle ha en plats i regeringen. Hade han själv fått välja sina ministrar hade resultatet varit annorlunda, menar han.



Affärsmannen Gyude Bryant handplockades till jobbet som interimspresident efter
fredsuppgörelsen för två år sedan.
Vid årsskiftet lämnar han över
jobbet till vinnaren i hösten
presidentval.
– Flyktingarnas återvändandeprocess har försenats på grund av regnperioden, säger Gyude Bryant. Vi tror inte heller på en hastig process, utan vill att den görs långsamt och noggrant. I många byar har människorna inget att återvända till. Avväpningen och återintegreringen av de före detta rebellerna var planerad att gälla 40 000 personer. Nu gick pengarna till att avväpna 102 000 så vi saknar resurser att ge alla den yrkesutbildning de är lovade.

President Bryants tid vid makten är över denna höst men de flesta liberianer är övertygade om att han då kommer återgå till sitt liv som affärsman med välfyllda bankkonton. I korridorerna och rummet kring hans eget vackert inredda rum pågår en långsam finputsning inför maktombytet. Fontänen skrubbas, entrén dekoreras och hissarna ska repareras.

FN-styrkan är kvar till mars, men den svenska FN-styrkan planerar för ytterligare sex månader nästa år, vilket liberianerna hoppas på. S. Roland Toe och William Moses i Tubmanburg vill att FN stannar länge. Ingen tror på allvar att Liberias nya poliskår och armé redan kan sköta säkerheten i det av krig svårt traumatiserade landet.

Text: Erik Halkjaer
Bild: Magnus Rosshagen


Fakta

Den 11 oktober gick 1,35 miljoner registrerade liberianer till val för att rösta fram en president, 30 senatorer och 64 ledamöter till representanthuset. I en andra omgång den 8 november korades den före detta Världsbanksekonomen och finansministern Ellen Johnson-Sirleaf till vinnare. Hennes motståndare, den förre detta fotbollsspelaren George Weah, anklagade henne för valfusk, något som internationella valobservatörer ställer sig frågande till.

Den tidigare presidenten Charles Taylor tvingades i landsflykt 2003 och lever numera i Nigeria, men är efterlyst för brott mot mänskligheten av en internationell domstol i Sierra Leone. Taylor tog till vapen 1989 och gjorde sig snart berömd för att utnyttja barn i sitt krig mot presidenten Samuel Doe (som hade tagit makten i en kupp 1980). 1990 avrättades Doe och senare gick fredsbevarande styrkor in i landet, men fredsavtalet sköts i sank och kriget blossade upp igen.

Under en kortare period av fred valdes Taylor till president 1997. Valen var omdiskuterade och många ansåg att Ellen Johnson-Sirleaf då egentligen skulle ha vunnit om inte Taylors anhängare hotat folk med döden om de inte röstade på honom. Efter valet 1997 attackerades Taylors regering av ett flertal rebellstyrkor, bland annat LURD, Liberianer för försoning och demokrati. Kriget kulminerade 2003 då Taylor tvingades avgå. Ett fredsavtal skrevs under och en interimsregering tog över i väntan på valen i år.

Av Liberias 3,4 miljoner invånare lever 85 procent av befolkningen i extrem fattigdom. El-, telefon-, väg- och vattennäten är ickeexisterande eller mycket bristfälliga. Rättssystemet är slaget i spillror och är långt ifrån att undersöka de brott mot mänskliga rättigheter som begicks under kriget. Det finns en nyligen inrättad Sannings- och försoningskommission. Den har dock inte börjat arbeta än.
Nigeria kommer bara att lämna ut Taylor till Sierra Leone om Liberias blivande president ber om det. Enligt det internationella samfundet är Taylor nyckeln till en bestående fred i Västafrika. Hur Ellen Johnson-Sirleaf kommer att hantera frågan om Taylor är i skrivande stund osäkert.

Erik Halkjaer


Alla reportage


© Amnesty Press.

Citera gärna, men ange källan.

Artiklar i Amnesty Press representerar inte nödvändigtvis
Amnesty Internationals åsikter.