ettan

2007-09-20


Motståndet lever i det ockuperade Västsahara


Den militära närvaron i ockuperade Västsaharas huvudstad El Aaiún föder rädsla. Västsahariska föräldrar vågar ofta inte låta sina barn leka på gatorna. Men trotsiga pojkar letar sig ut för att spela fotboll under månens sken.

Första gången Faddali Talbi demonstrerade för sitt folks frihet var han bara tio år. Han och några kompisar satte sig på Smara Avenue, en av de största gatorna i den västsahariska huvudstaden El Aaiún, och ropade »Västsahara, Östtimor«, precis som de hört vuxna göra tidigare. I fem minuter satt de kvar, sedan vågade de inte mer. Rädslan för att något skulle hända dem var för stor. Då Västsaharas fredliga intifada inleddes 2005 var Faddali en av deltagarna.
– Sedan dess har polisen gripit mig fyra gånger, berättar Faddali, som idag är 16 år. De har slagit mig, bränt mig med cigaretter och utnyttjat mig sexuellt. Senast greps jag för två veckor sedan i samband med en demonstration. Dagen innan hade de hotat att bränna mig levande om jag inte lämnade Västsahara.

32 år efter Marockos invasion i november 1975 är Västsahara fortfarande ockuperat och inget tyder på att det kommer att ändras. Många unga västsaharier står inte ut utan flyr i skrangliga små båtar mot Kanarieöarna. Men trots trakasserier och bristande rättigheter är det inget alternativ för Faddali. Likt många andra som stannar kvar vägrar han bli en tystad minoritet i sitt eget land.

Nawfel spankulerar ensam omkring i sin träningsoverall på den stora sandplanen i centrala El Aaiún. En fotskada tvingar den 23-åriga anfallsspelaren i stadens fotbollslag till vila. Om ett par veckor är den tiden över, liksom de senaste månaderna utan jobb. Då börjar turistsäsongen och han återvänder till sitt hotelljobb i Agadir, 12 timmars bussfärd norrut. För hans föräldrar gick resan åt andra hållet. Likt hundratusentals andra marockaner lockades de till ockuperad mark med sänkt skatt och höjd lön. På så vis har västsaharierna hamnat i minoritet och folkomröstningen om självständighet de har utlovats av FN har förhindrats i sexton år.

El Aaiúns sandiga gator domineras fortfarande av militär- och FN-fordon och senast dagen innan slogs en västsaharisk demonstration brutalt ned av marockansk polis. Men enligt Nawfel finns det knappt några motsättningar att tala om.
– Jag är lycklig, för nu är Marocko enat, säger han med ett brett leende. Det finns några få som vill att Västsahara ska vara självständigt, men vi är vänner ändå. De som inte vill vara vänner med mig behöver inte. Chacun à son façon, alla har sitt sätt.
Trots att arbetslösheten i staden är skyhög klagar inte Nawfel på landets styre.
– Vår kung är fantastisk.
Han behöver inte heller tänka efter om det finns någon som känner på något annat vis.
– Om någon ogillar kungen skulle de inte säga det. Det gör man inte, han är som gud.


En gata i ockuperade El Aaiún. Den marockanska regeringen gör allt för
att driva bort västsaharierna från ockuperad mark. Många flyr i små båtar
med kurs på Kanarieöarna. En resa långtifrån alla överlever.

Några kvarter bort slokar marockanska fanor i täta knippen utanför FN-högkvarterets murar. Fram till i vintras hängde Marockos flagga bredvid FN:s flagga, något många tog som ett tecken på landets inflytande över världsorganisationens arbete i området. Då den slutligen halades lät svaret från de marockanska myndigheterna inte vänta på sig. Nu är den ljusblå FN-flaggan på byggnadens tak knappt synlig för dungarna av rött tyg.
Mittemot högkvarteret står en rad svettiga män och vänder gatsten. De stannar upp när en man passerar dem, följer honom med blicken medan han höjer sin hand i ett V-tecken. Vid slutet av raden ser han på dem, knyter näven och slår den i luften. Några av arbetarna ler och härmar hans tecken.

– V-tecknet är det vanligaste motståndstecknet och betyder »inget annat alternativ än västsaharisk självständighet«, förklarar Brahim El-Ansari. Visar man det kan man bli nedslagen, även om man är barn och inte vet vad det betyder.
Precis som det är olagligt att kritisera kungen är det straffbart att ifrågasätta Marockos territorium. Eftersom gatorna i El Aaiún har ögon och öron förs mycket västsahariskt motstånd i det fördolda. Under nätterna hängs västsahariska flaggor upp över elledningar och målas på väggar.

På dagtid träffas man i lokaler som Brahim El-Ansaris taklägenhet. Brahim är redaktör på ASVDH, Association Sahraouie Des Victimes des Violations Graves des Droits de l’Homme Commises par l’Etat du Maroc, en av Marocko bannlyst organisation som sprider information om brott mot västsahariers mänskliga rättigheter.
Med bekymrad uppsyn häller han upp te i små glas. Säkerhetspolisen håller ingången fem trappor ned under ständig uppsyn och Brahims fot smattrar nervöst mot golvet. Mejlen han skickar världen över handlar om försvinnanden, misshandel, rättsvidriga rättegångar och tortyr. Det blir flera mejl per vecka.

För ett par år sedan handlade många av Brahims rapporter om Sidi Mohammed Dadach. På grund av sitt motstånd satt Sidi Mohammed i fängelse mellan 1979 och 2002 med en dödsdom hängande över sig. Med hjälp av påtryckningar från internationella organisationer släpptes han till slut och fortsätter nu att vara en förgrundsfigur för självständighetskampen.


Sidi Muhammed Dadach är en av Västsaharas största hjältar. Efter 25 år
av tortyr i marockanskt fängelse frigavs han 2002 efter internationella
påtryckningar. Samma år tilldelades han Raftopriset för sin kamp för ett
självständigt Västsahara.



Hans tärda drag markeras då han lutar sig fram under den dimmiga ljuskäglan från rummets enda fönster.
– De som deltar i demonstrationer riskerar mycket, säger Sidi Mohammed. All misshandel har gjort att motståndet börjat mattas av på senare tid. Men intifadan har gett resultat. Vi har lyckats visa att motståndet inte endast kommer från flyktinglägren i Algeriet. De nedslagna manifestationerna och de västerländska journalister som utvisats har också lett till större internationell uppmärksamhet. FN har skrivit en rapport om brotten mot våra mänskliga rättigheter.

Då FN kommer på tal lättas den spända stämningen upp.
– Jag vet inte vad FN-tjänstemännen gör här, säger Brahim med ett leende. De är turister; äter på lyxrestauranger och badar i sina pooler.
FN-rapporten från förra året ledde till ett resolutionsförslag i säkerhetsrådet som skulle ge FN-styrkan på plats befogenhet att vid sidan av den uppskjutna folkomröstningen även övervaka västsahariernas mänskliga rättigheter. Resolutionen stoppades dock av Frankrike.
– Frankrike har stora ekonomiska intressen i Marocko, säger Brahim, precis som många andra stater. Därför är det civilsamhället som måste ge oss hjälp.

Många menar att det största hotet mot västsahariernas fredliga motstånd nu är de ungas situation. Enligt Brahim El-Ansari har de som inte lämnar landet att välja mellan att stödja Marocko eller kämpa, med risk för att varken få jobba eller studera.
– Genom att ställa de unga inför ekonomiska och sociala svårigheter hoppas myndigheterna att de tappar intresset för de politiska frågorna. Många tappar istället hoppet och börjar hata marockanerna som får jobben. De vill ta till vapen, inte minst då de ställen i världen som använder våld ger uppmärksamhet i media.

Faddali Talbi trakasseras i skolan, fritidshuset han brukade gå till har stängts och militären skingrar honom och hans vänner då de träffas på gatan. Han är ofta rädd. Men Faddali vägrar både att fly och att kriga.
– Har man en gång gripits anklagas man varje gång det är demonstration, vare sig man deltagit eller inte, säger han. Jag har hört vissa prata om väpnad kamp, men jag och mina vänner gör aldrig det. Dels är Marocko för starkt. Dels ser vi marockanerna som våra bröder – även om de ser oss som arroganta bråkmakare.

Text: Per Liljas
Bild: Casper Hedberg/Kontinent


Fakta Västsahara

I april antog FN:s säkerhetsråd enhälligt en resolution där Marocko och den västsahariska självständighetsrörelsen Polisario uppmanades att inleda villkorslösa direkta förhandlingar. Under ledning av FN-medlaren Peter van Walsum hölls de första direkta samtalen mellan parterna på sju år i juni. Den 10–11 augusti hölls en andra samtalsomgång i Manhasset utanför New York.

Trots att positionerna beskrevs som låsta ansåg van Walsum ändå att samtalen var en framgång och ett tredje möte ska äga rum. Marocko står dock fast vid att en begränsad autonomi för Västsahara är enda lösningen medan Polisario kräver en folkomröstning där autonomi eller självständighet är alternativen.

Sedan 1991 finns FN-missionen Minurso i Västsahara och den brukar förlängas två gånger per år. I oktober ska säkerhetsrådet återigen besluta om Minursos framtid.

Minst 160 000 flyktingar från Västsahara lever sedan årtionden i västra Algeriet (se Amnesty Press 1/2005). SADR, den sahariska demokratiska republiken, som har utropats av Polisario har erkänts av cirka 90 länder.
ASVDH:s arbete kan följas på nätet (franska).

Ulf B Andersson

Alla reportage



© Amnesty Press.

Citera gärna, men ange källan.

Artiklar i Amnesty Press representerar inte nödvändigtvis
Amnesty Internationals åsikter.