ettan

2012-03-14


De glömda offren för sexuellt våld


När Jean-Claude och Joseph sökte hjälp hos Refugee Law Project visste de inte att andra män också hade utsatts för våldtäkter. Eftersom ingen pratar om problemet trodde de trodde att de var ensamma, och att det var dem det var fel på. Foto: Joakim Wedholm

Det är en sanning få vill ta del av. Det handlar om överlevare som får bära sin hemlighet i ensamhet i ett samhälle som vägrar förstå att det är sant. Bland biståndsorganisationer är det få som vill prata om problemets existens. Det handlar om män som utsatts för sexuellt våld.


De två männen sitter på Chris Dolans kontor. Han driver sedan 2006 The Refugee Law Project i Uganda. Han är en av de första och en av de få, som försöker uppmärksamma sexuellt våld mot män. De två männen häller upp varmt vatten i kopparna, sedan snabbkaffe, sedan pulvermjölk.
De förbereder sig för att berätta sin historia. Den yngre, Joseph som var 17 år när det hände, höll tyst i sex månader efter händelsen. Den äldre, Jean-Claude, som börjar närma sig trettio, börjar berätta:
– Det är en historia som vi mår dåligt av att berätta. Det är en historia som får oss att känna oss värdelösa, säger Jean-Claude.
– Kongo är vårt hemland. Våra föräldrar blev avrättade i Kongo. Det var en dispyt om land och stamtillhörighet. Våra yngre syskon blev också avrättade. Och min fru. Jag vet inte om mina tre barn överlevde, fortsätter han.

Jean-Claude håller andan. Med hängande huvud möter hans ögon bordet. Han sväljer tungt.
– Det var den 10 januari förra året. Vi gick genom skogen. Klockan var tio på kvällen när vi stötte på en grupp på sex män. Det var fullmåne så vi kunde identifiera dem vi mötte.
De insåg att de hade stött på en gruppering av rebeller, antingen hutumilisen FDLR, som har sitt ursprung i Rwanda eller en av östra Kongos mest ökända krigargrupper, Mayi-Mayi-milisen. Rebellgruppen tillfångatog dem.


Mayi-Mayi är löst organiserade milisgrupper i östra Kongo. Foto: Amnesty

Jean-Claude tystnar igen. Så försöker han beskriva hur de torterades. Hur de blev misshandlade.
– Sedan tvingade de ner oss på knä. De tog av oss våra kläder… Tre av männen… tog hand om mig. De andra tre tog hand om min bror.
På stolen bredvid honom begraver Joseph ansiktet i händerna. Chris Dolan tittar upp. Han lägger handen på Josephs axel. Sedan leder Chris ut honom ur rummet.
Vad som hände dem är ett enormt tabu och det uppmärksammas knappast alls av internationella hjälporganisationer och FN. Oavsett vad alla vill tro existerar det dock. Framförallt i konflikter och speciellt i de östra delarna av Demokratiska republiken Kongo. Det handlar om män som våldtas.

Siffror kring sexuellt våld är alltid vanskliga då stigmat för de utsatta gör att ingen vet hur stort mörkertalet är. Det dröjde lång tid innan omfattningen av det sexuella våld som kvinnor utsätts för i Kongo blev känt. För manliga offer är det först de senaste åren som problemet överhuvudtaget har uppmärksammats. När Jeffrey Gettleman i New York Times den 5 augusti 2009 publicerade en förstasidesartikel om våldtagna män i östra Kongo fick artikeln stort genomslag liksom brittiska The Guardians reportage sommaren 2011.



FN har nästan 20 000 soldater och poliser i Kongo. Närvaron har dock inte lyckats förhindra övergrepp och strider i östra Kongo. Foto: Amnesty


Den amerikanska forskaren Lara Stemple riktar i sin rapport »Male Rape and Human Rights« stark kritik mot FN och flera internationella hjälporganisationer för att män som utsätts för våldtäkt är något som man inte vill prata om. Lara Stemples studie visade att det fanns över 4 000 organisationer som arbetade med sexuellt våld i konflikter. Endast tre procent av dem nämnde i sina rapporter att de upplevt eller har kunskap om sexuellt våld mot män.

I de resolutioner, 1820 och 1880, som FN:s säkerhetsråd antagit om sexuellt våld i konflikter nämns män som offer för sexuellt våld knappast alls. Pojkar förekommer ibland när det handlar om »sexuellt våld mot kvinnor och barn«. När pojkar och män nämns i FN-dokument handlar det oftast om att förändra deras beteende mot kvinnor och flickor eller så handlar det om män som förövare och kvinnor som offer.
Detta trots att FN till exempel i sin rapport om de uppmärksammade massvåldtäkterna i Walikale i östra Kongo sommaren 2010 anklagade FDLR och en grupp ur Mayi-Mayi för att under fyra dagar ha våldtagit 235 kvinnor, 52 flickor, 13 män och 3 pojkar. Och detta trots att ICC, internationella brottmålsdomstolen, i sitt åtal mot Kongos tidigare vicepresident Jean-Pierre Bemba, anklagar hans MLC-styrkor för våldtäkter och sexuellt våld mot män, kvinnor och barn i Centralafrikanska republiken 2002–03.

Sexuellt våld mot män är långt ifrån ett nytt fenomen. Under inbördeskriget i Bosnien 1992-95 utsattes många män för sexuellt våld i koncentrationslägren och det var inte ovanligt att män under vapenhot tvingades utföra sexuella övergrepp mot andra män. Sexuellt våld har tagits upp i Jugoslavientribunalen i Haag men i åtalen har det sexuella våldet som män har utsatts för ofta benämnts som tortyr eller »förnedrande behandling«.

Efter inbördeskriget i El Salvador visade en undersökning att över tre fjärdedelar av de manliga politiska fångarna hade utsatts för sexuell tortyr. Liknande berättelser om sexuella övergrepp finns från Pinochets Chile, juntans Grekland, det gamla Sovjetunionen och krigen i Kroatien och Sri Lanka. I västerländska fängelser är det inte ovanligt att manliga fångar våldtas av medfångar men först i januari i år erkände USA:s regering att män också kan vara våldtäktsoffer.
– Det händer över hela världen. Ett av de senaste exemplen är hur amerikanska soldater förödmjukade manliga fångar i Irak, säger Chris Dolan.
2009 anordnade han en workshop i Kampala för män där de fick tala förutsättningslöst om sexuellt våld och vad det betydde enligt dem. 150 personer dök upp. I en grupp med kongoleser ställde sig en man upp. Han utbrast:
– Det har hänt oss alla!


Siranda Blacks, socialarbetare på Refugee Law Project. Foto: Joakim Wedholm



Även om det har skett en viss förbättring den senaste tiden är det många som inte vågar prata om det. I afrikanska samhällen tillåts en man aldrig vara sårbar. Många är rädda för att bli lämnade av sina fruar och utstötta ur samhället.
– Många fruar undrar samtidigt vad som är fel på deras män. Varför de är impotenta, varför de lider av inkontinensproblem. Kvinnorna kommer till oss och tar upp de här frågorna, men männen vill väldigt sällan prata om det, säger Siranda Blacks, socialarbetare på Refugee Law Project.

Många våldtagna män har svårt att sitta eller gå eftersom de då börjar blöda från analen. De får inkontinensproblem och måste springa till toaletten. Många blir arbetslösa eftersom de inte har råd med vuxenblöjor.
Siranda Blacks fortsätter:
– Män får inte hjälp eller behandling. Det är ett stort tabu. Folk kommer att se på dem som svaga individer. Läkare kan inte acceptera eller förstå att en man kan bli våldtagen och att en man också kan lida psykiskt efter att ha blivit utsatt för sexuellt våld.

Han ger ett exempel på en våldtagen man som kom till dem för att få hjälp. Mannen var i akut behov av vård. Siranda tog honom till sjukhuset. Läkaren ville skicka honom till ett mentalsjukhus. Enligt läkaren kan en man inte bli våldtagen och därför måste mannen vara psykiskt sjuk.
Enligt den kongolesiske politikern Vincent Mulegwa, som är född och uppvuxen i östra Kongo, möts de som försöker väcka frågan om de våldtagna männen av tystnad:
– Det finns inga internationella biståndsorganisationer som bryr sig om det här. De kommer hit för att arbeta med våldtagna kvinnor utan att förstå att många män blev våldtagna medan de försökte skydda kvinnorna.
Vincent Mulegwa menar att organisationernas arbetssätt i själva verket skapar en konflikt mellan könen:
– Det blir ett problem när de bara accepterar kvinnor – och det hjälper inte kvinnorna.
Sedan i juli förra året har dock en förändring påbörjats. Refugee Law Project har fått i uppdrag att skriva riktlinjer åt FN för hur de ska hantera män som har utsatts för våldtäkt.


Chris Dolan är noga med att förklara att han inte vill skapa en konflikt mellan de som arbetar med kvinnor och de som vill arbeta med män. Foto: Joakim Wedholm

Chris Dolan skriver under checkar på sitt kontor. Personalen ska ha betalt. Projekten ska betalas. Han håller upp en check.
– Titta här. En miljon ugandiska shilling (ungefär 11 000 kronor), det är våra läkarkostnader för de män vi har hjälpt den här månaden. Det är inga pengar vi har fått i anslag. Det här skrapar vi ihop för att kunna betala för deras operationer, säger sociologidoktorn som har mångårig erfarenhet av freds- och konfliktforskning.

Refugee Law Project genomförde en studie för att kartlägga vilken rättvisa offer för sexuellt våld har tillgång till i norra Uganda. Ett anslag kom från FN och med de pengarna gjordes dessutom dokumentärfilmen They Slept with Me, som handlar om en man som blivit våldtagen:
– De förväntade sig inte att vi skulle göra den filmen och de ville inte att vi skulle syssla med de frågorna. De ville att vi skulle utreda tillgängligheten till rättvisa för kvinnor.

Chris Dolan menar att enkelspårigheten, viljan att bara hjälpa kvinnor, kommer från kampen för kvinnors rättigheter:
– Det finns en oro, som man kan förstå, hos dem som arbetar med sexuellt våld mot kvinnor att också prata om frågor som rör män. Det handlar inte bara om att de ska förlora pengar, som det har tagit dem lång tid att få, utan också om risken att förlora uppmärksamhet.
Chris Dolan anser dock att det är kontraproduktivt att utesluta männen:
– Att inte arbeta med sexuellt våld mot män får inte bara negativa konsekvenser för enskilda män utan också för deras fruar, deras barn och hela samhällen. Det förstärker de cykler krigen går i och förstår man det så är det uppenbart att man måste ta itu med frågor som rör utsatta män.



Att män våldtar män är ett uttryck för ett patriarkalt, kvinnoförtryckande, samhälle. I konfliktzoner våldtar soldater andra män för att »göra dem till kvinnor« och därmed göra dem underlägsna och beröva dem deras självbild – den osårbara mannen.
De flesta män lider i tysthet – i tron att det är något fel på dem. De ifrågasätter sin egen sexualitet. De frågar sig själva om de blivit homosexuella, vilket är ett enormt tabu. Andra tar sina liv för att slippa bära på skammen som är förknippad med att bli våldtagen.

På kontoret sitter bara Jean-Claude kvar. Joseph sitter utanför med en kopp kaffe, oförmögen att prata om vad som hände honom. Jean-Claude fortsätter:
– När de var klara med oss började de misshandla oss igen. Vi blödde redan bakifrån. De hade machetes, andra gevär, andra batonger, säger han. Jag kommer inte ihåg när, men vi förlorade båda så småningom medvetandet.
En man hittade dem och förde dem på sin motorcykel till ett sjukhus.
På sjukhuset fick de vård men de kände sig inte trygga och flydde över gränsen till Uganda och tog sig till huvudstaden Kampala men var oroliga för att bli skickade tillbaka till Kongo.

Så hörde de talas om Refugee Law Project. De gick dit och vågade till sist berätta om våldtäkterna de utsatts för. De presenterades för en läkare som omedelbart började behandla dem. Han opererade dem och gav dem medi-ciner.
Nu, ett år senare, kan de bägge återigen börja drömma om en framtid. Och Joseph har börjat prata igen.
– Jag drömmer om ett bättre liv. Om att känna trygghet. Vi lider efter att ha förlorat vår familj. Vi vill ha en ny, säger Jean-Claude.


Text: Joakim Wedholm

Fotnot: De två männens namn, Jean-Claude och Joseph, är fingerade av säkerhetsskäl.
FN:s särskilda sändebud för att motarbeta sexuellt våld i konflikter, Margot Wallström, har inte svarat på Amnesty Press frågor.

Läs också

”Lista på förövare nytt verktyg mot sexuellt våld” (Margot Wallström på DN Debatt 24 februari)

Conflict-related sexual violence: Report of the Secretary-General (A/66/657 - S/2012/33) - överlämnad 22 februari 2012


” Kvinnor möter sina förövare varje dag” (Amnesty Press 20 december 2011)


Almedalen: Kina, Burma och FN:s arbete mot sexuellt våld i krig (Amnesty Press 11 juli 2011)


Våldtäkt som överlevnadsstrategi i Kongo (Amnesty Press 1 mars 2011)


The Complexity of Violence: A critical analysis of sexual violence in the Democratic Republic of Congo (DRC) - rapport av Maria Stern och Maria Eriksson Baaz (2010)


Sandesh Sivakumaran:Lost in translation: UN responses to sexual violence against men and boys in situations of armed conflict
(International Review of the Red Cross, No. 877)



Alla reportage


© Amnesty Press.

Citera gärna, men ange källan.

Artiklar i Amnesty Press representerar inte nödvändigtvis
Amnesty Internationals åsikter.