ettan

2001-02-13


”Ökat missnöje på Kuba ökar förtrycket”

Text: Erik Halkjaer Bild: Magnus Rosshagen

Roberto stormar in på dollaraffären som om han vore trevåningsbyggets enda kund. Han rycker tag i första bästa person i uniform och frågar efter mjölk. »Var finns pulvermjölken?« »Jag ska köpa mjölk!« Innan vakten hunnit svara är Roberto redan på väg till vin- och spritdisken där han tränger sig in mellan de besvärade kunderna. »Var säljer ni pulvermjölk?«

Butiksbiträdet pekar mot andra sidan av rummet. Vid ost- och skinkdisken står medel-klasskubanerna med fickorna tjocka av dollar. Biträdet plockar fram stora korvar som får Roberto att stanna och gapa. Hans armar flyger upp och han tar över butiksutrymmet igen. Folk tittar ner i golvet eller låtsas som om de inte ser honom. När han väl funnit pulvermjölken pekar han på en påse. »Den!«

Den utländske välgöraren tar fram ett par dollar och betalar. Kunderna i dollarbutiken andas ut. Det var bara ytterligare en kuban som funnit en utländsk kamrat. På väg ut skrattar Roberto lyckligt och hälsar på alla.

– För mina barn är mjölk lyx, säger han. Jag ska spara den här påsen och ge dem lite i taget så att det räcker länge. Vi som bara tjänar pesos kan inte komma in på dollarbutikerna. Där får man bara handla med dollar. Vi får köpa det som finns på ransoneringskortet, så som bröd, ris, bönor, socker, kaffe och andra basvaror. Men våra pengar räcker inte till skor och kläder till hela familjen. Vi måste spara i evigheter för att ha råd med det.

Roberto bor i ett av Gamla Havannas slitna 1800-tals hus. Hans balkong ligger på andra våningen mitt emot Bacardis vackra aristokratiska höghus. I trapphuset räknar Roberto till ett femtiotal postboxar nedanför den slingrande trappan. Inne i den lilla lägenheten står hans hustru Rita i en hög av smutstvätt och barnen tittar på Tom och Jerry på en flimrande svart-vit TV.

– Vi ska snart skaffa en färg-TV, säger Roberto och presenterar husets gris, som bor bakom tvättmaskinen i köket. Hon är sju månader gammal. När hon är tillräckligt stor ska vi byta henne mot en färg-TV.

Rita torkar av händerna och hälsar. När det inte är helg arbetar hon på ett av Havannas många museer.

– Ett bra jobb, men det är svårt att försörja en familj på det, säger hon. Nästan alla mina kvinnliga kamrater har någon gång sålt sig till en utlänning för att tjäna dollar. Det är hemskt att de tvingats till det, men så långt har det gått. Vi får dollar av Robertos bror som bor i Tyskland ibland, men inte mycket.

Det är av honom de har lånat tvättmaskinen. Han fick den i sin tur av sin tyska fru som köpt
maskinen då en kuban inte har tillåtelse att köpa vitvaror. En utlänning på Kuba har rätt att köpa vad som helst. I sällskap av en utlänning får kubanerna komma före köerna i dollarbutikerna och komma in på hotell och restauranger.

Roberto har varit på ett hotell i hela sitt liv, och det är det hotell han själv arbetar på som snickare.

– Om jag gick in på Golden Tulip vid Parque Central här nere skulle de kasta ut mig, men inte om jag kom med er, säger han. Vi har inte rätt att göra vad vi vill. Vi får bara titta på allt det fina som ni utlänningar kan prova.

Men att lämna Kuba som många andra vill eller redan gjort, vill de inte.

– Det verkar så svårt, säger Rita. Man måste köpa lägenhet, låna pengar, betala skatt. På Kuba är vi vana vid ett bekvämt liv där vi får allt gratis, men USAs handelsblockad gör att vi inte längre har det lika bra som förr.

Den allmänna uppfattningen på Kuba är att 1980-talet var paradiset. Under Sovjetunionens och östblockets glansdagar frodades den kubanska socialismen. Med murens fall 1989 och Sovjetunionens upplösning 1991 rasade Kubas ekonomi och landet klev in i det som kallas den »speciella perioden« då alla fick dra åt svång-remmen. Det ledde till den stora massflykten när 20 000 kubaner lämnade ön till förmån för USA och andra länder. Nu säger regeringen att den speciella perioden sedan länge är över. Att ekonomin är på väg upp igen.

– Skulle den speciella perioden vara över, frustar Roberto. Ingalunda. Vi lever fortfarande i den speciella perioden. Och det är inte bara handelsembargots fel. Jag ska förklara...
Han avbryter sig och tittar på sin son.

– En annan gång. Min son går i skolan och det är inte lämpligt att tala om sådana här saker medan han lyssnar.

Rita plockar bland kläderna. Tvättmaskinen står tyst för det finns inget vatten. Roberto måste hissa upp vatten från en tankbil med vatten på gatan. I deras nya hus kommer det alltid att finnas vatten. Som en del av det stora restaureringsarbetet av Gamla Havanna har turen kommit till Robertos och Ritas hus. Oftast får invånarna bo i tillfälliga hus under tiden.

– Men vi kommer inte att få flytta tillbaka, suckar Rita. De ska göra om vårt hus till hotell. Jag har en kompis som har fått flytta och hon har berättat att de nya husen är väldigt fina. Dessutom kommer vi att få två hus eftersom min pappa bor här också. Det är bara det att de ligger långt bort från våra arbeten och att barnen måste byta skola.

Medan Roberto blir allt mer upprörd och vankar av och an berättar Rita om hur de kommer att bli tvungna att åka i de överfulla så kallade kamelbussarna varje dag. En kamelbuss är en omgjord långtradare. Då allt fler tvingas bort från Gamla Havanna för att lämna plats åt dyra hotell, kontor och turiststråk är också kampen om en plats på bussen varje morgon en kamp om livet.

– Kommer jag försent till jobbet blir jag straffad, säger Rita. De tvingar mig att städa eller något liknande. Så är det överallt. Nog är det bra att få bo i ett nybyggt fint hus med rinnande vatten, men vi har alltid bott här.

– Precis, fyller Roberto i. Det spelar ingen roll hur fint hus vi får. Det finaste man har är minnen och stoltheten av att bo där man alltid har bott. De har inte rätt att flytta på hos så här.
Problemet är att de aldrig har betalat hyra och inte äger lägenheten. Det är statens lägenhet som de bott i för att alla har rätt till en bostad.

Alltså får staten göra vad de vill med lägenheten.


Liksom Roberto gör Elizardo Sanchez Santa Cruz en svepande gest mot taket med sitt pekfinger. Roberto menade grannar som gärna berättar för partiet vad som försigår i huset. Elizardo menar avlyssningsutrustning.

– Vi vet hur systemet fungerar, säger han. För vi har sett det inifrån.
Elizardo är ordförande i Comision Cubana de Derechos Humanos y Reconciliacion Nacional (Den nationella kubanska kommissionen för mänskliga rättigheter och försoning) och är en av Kubas mest kända dissidenter.

– De flesta av oss här på Kuba som idag kritiserar Castro stödde, liksom 98 procent av befolkningen, revolutionen 1959, men det har gått många år sedan dess.
Som regimkritiker var han länge en av få kända. I och med den ekonomiska nedgången och öppningen av systemet för turism och handelsutbyte med Europa, Asien och Nordamerika har kritikerna blivit allt fler.

Den klasslösa socialistiska revolutionen är idag ett minne blått. Det ekonomiska uppsvinget kommer inte alla till godo och införelsen av dollar har lett till ökade klyftor mellan dem som har dollar och dem som inte har. Missnöjet mot regeringen blir allt tydligare.

– Regeringen möter det ökade missnöjet med ökat förtryck, vilket gör att antalet brott mot de mänskliga rättigheterna blir fler, säger Elizardo.

Dissidenterna är alla ense om att den kubanska revolutionen blivit mer av en förtryckarstat där varje kuban har en egen dossier fylld med information från det att de föds tills att de dör. Kontrollen är stenhård och sker främst inom den krets som dissidenten befinner sig i. En vän av revolutionen eller partiet berättar till högre ort vad en viss person har sagt och nästa dag sitter personen i häkte och i värsta fall i fängelse.

– Det var 1967 som jag, andra studenter på Havannas universitet och några lärare bildade en grupp för reformering av Kubas kommunistiska system. Ett år senare blev vi alla utsparkade från universitetet och 1972 hamnade jag i fängelset för första gången. Det var någon som hört mig kritisera Castro och säkerhetspolisen under en privat fest och rapporterat det, säger Elizardo.

Idag sker missnöjesyttringarna mer öppet i form av politiska och religösa manifestationer. Enligt Elizardo Sanchez var de sista månaderna år 2000 de värsta på länge när det gäller brott mot de mänskliga rättigheterna.

– Under årets sista månader skedde 300 nedslag mot så kallad upproriskhet. Regeringen för just nu ett lågintensivt politiskt förtryck mot befolkningen. De flesta som häktas för upproriskhet släpps efter några dagar i häktet, men i december fängslades två personer för att de öppet deltagit i religiösa manifestationer under firandet av Santa Barbara och San Lazaro.

Julia Cecilia Delgado och Angel Maya Acosta greps för deltagande i manifestationerna. När de hävdade sin rätt till ett telefonsamtal och nekades anmälde de polisbefälet. Han i sin tur anmälde dem för respektlöshet mot polisen. Straffet blev ett års fängelse. Angel Maya Acosta dömdes också till att inte få besöka Havanna, där hans familj bor, på 10 år.

När Elizardo hamnade i fängelse första gången var straffet för upproriskhet psykisk tortyr – tortyr som inte lämnar några spår. Han sattes i en isoleringscell där det ibland var halvmörkt och ibland kolmörkt i upp till flera månader i rad. Han fick dåligt med vatten och det var inte tillåtet att läsa. Flera av hans vänner från den tiden har blivit galna. Sedan dess har han suttit i fängelse två gånger till och häktats 20 till 30 gånger.

Dagens upprorsmakare har berättat för Elizardo att idag sätts de inte i isoleringscell utan tillsammans med landets värsta brottslingar, som mördare och våldtäktsmän. Det gäller både kvinnor och män.

När Elizardo får höra Robertos historia skakar han på huvudet.

– Regeringen bryter mot sina egna lagar. De har förbjudit kubaner att besöka hotell och restauranger. Försöker vi betala med vår egen nationella valuta i dollarbutikerna blir vi straffade. Samtidigt säger grundlagen att vi har rätt att gå vart vi vill och använda pesos var vi vill. För länge sedan var dollar det värsta en kuban visste. Fick man välja valde man att få betalt i pesos. Nu har dollar blivit en totem, vilket är regeringens fel. De har försvagat landets egen valuta och byggt en kult kring en utländsk valuta.

Samtidigt som dollarn slagit en bräsch i den nu 41-åriga kubanska revolutionen har den också varit till stor hjälp för att resa den sedan 1990-talet svårt sargade kubanska ekonomin. Turismen och införseln av dollar från anhöriga i andra länder är idag landets två största inkomstkällor.
Med hjälp av dollarn har också Castro funnit en lösning på de allt större sociala problemen på ön. Fiendens valuta betalar idag hem för gamla, handikappade, skolor och bibliotek i Gamla Havanna. Varje mynt har två sidor.



Alla reportage



© Amnesty Press.

Citera gärna, men ange källan.

Artiklar i Amnesty Press representerar inte nödvändigtvis
Amnesty Internationals åsikter.