ettan

2001-10-17


En ny nation föds
- Ockupationen och terrorn är över för Östtimor


Den 28 augusti, två dagar före Östtimors första val, står bland många unga män på stadionläktaren i Dili en 28-åring vid namn José Lobato.

Stadion kokar av en snudd på fanatisk entusiasm: tusentals människor sjunger och hurrar när deras hjältar talar från scenen. Fretilin, gerillan som i 24 år kämpade för frihet, har blivit parti, frihetskämparna politiker.

När José Lobato var blott en baby grundade hans far Nicolau Fretilin. Han blev rörelsens militäre och politiske ledare. Efter Indonesiens ockupation 1975 våldtogs och sköts hans hustru i en av många massakrer. Tre år senare fick armén korn på Nicolau Lombato där han gömde sig i bergen.
Lille José slapp se sina föräldrar mördas - men inte gick timoresiska småbarn med farliga efternamn säkra för indonesiska soldater. Strax innan armén förde bort Isobel Lobato lyckades hon lämna över sin tvåårige son till systern; José fördes till Jakarta och växte upp i Indonesien med falsk identitet. Först häromåret kunde han återvända till Östtimor.

José Lobato - en av Östtimors yngsta politiker,
och en viktig symbol eftersom han är son till
grundaren av motståndsrörelsen Fretilin.

Den 28 augusti ser José Lobato hur hans land gjort sig kvitt brutala härskare, ser hur hans folk erkänts rätten till självbestämmande, ser födelsen av den demokrati som hans föräldrar tvingades dö för. Han verkar så ung, men har redan blivit äldre än dem båda.

José Lobato gråter ohjälpligt där på läktaren, uppfylld av starka känslor. Efter valet blir han en av 88 timoreser som i höst ska skriva landets första författning. De få som vet vem han är häpnar över likheten med hans karismatiske far. Svårt är att tänka sig annat än att han om 20 år är Östtimors president.

– När vi fick folkomröstning för två år sedan satt jag i fängelse i Jakarta och kunde inte ens rösta, sade Francisco de Costa. Gud har hjälpt mig komma hit och arrangera detta val idag. Detta är grunden för vår demokrati, jag är lycklig att få vara med och lägga den.

Redan vid sjutiden på morgonen, så snart vallokalerna öppnats, trängdes Diliborna i mångdubbla led för att få rösta. Valdeltagandet blev 91 procent , en mycket hög siffra.

”Detta är demokrati när den fungerar som bäst”, sade FN-folket som arrangerade valet och drog lättnadens suckar: över att folk röstade, över att allt gick lugnt till - och över att det största partiet Fretilin inte fick mer än 57 procent av rösterna. Östtimor hade i praktiken kunnat förvandlas till en enpartistat under den forna befrielserörelsen. Men nu fick 12 av de 16 partier som ställde upp i valet mandat.


Offren från 1991 års massaker hålls i minne på Santa Cruz-kyrkogården i Dili.
Att den massakern filmades och visades i TV i omvärlden bidrog till att opinionen
väcktes för Östtimors befrielse. Idag kan människor i Östtimor se framåt.

Valet den 30 augusti var ett viktigt steg på vägen till självständighet. Det gällde vilka som ska sitta i den församling som ska skriva landets första konstitution och föregicks av träning i att rösta och aktiviteter med rockmusik och konst - allt för att val inte längre ska förknippas med tvång och terror. I vår är det dags för presidentval. Nyligen tillkännagav självständighetsrörelsens ledare Xanana Gusmão att han kandiderar - väl medveten om att han är den person som bäst kan ena detta sargade land.

Presidentens uppgift blir inte enkel. Östtimor har en lång väg att vandra tills landet repat sig och kommer att vara beroende av Världsbanken och biståndsgivare under överskådlig framtid.

Den 30 augusti 1999 röstade nästan 80 procent av Östtimors befolkning för självständighet, efter 24 års indonesiskt militärstyre (och dessförinnan 450 år som portugisisk koloni). De gjorde det trots att de visste att milisen skulle hämnas; många kom från gömställen i bergen enbart för att rösta och återvände omedelbart i vetskap om hoten mot alla som stödde självständighet. Ett större mod än det Östtimors befolkning visade är svårt att tänka sig.

Under några vansinnesveckor brände sedan proindonesiska grupper allt som kom i deras väg. Dili och andra städer förvandlades till ruinsamhällen; mer än 70 procent av butiker, bostäder och lokaler totalförstördes. Skräckslagna människor tvingades lämna sina hem och fly upp i bergen eller till Västtimor. Tusentals timoreser mördades, all infrastruktur slogs i spillror. Först efter några veckor kunde fredsbevarande styrkor skapa ordning i Östtimor, och sedan dess har FN:s övergångsadministration UNTAET styrt landet med hjälp av 8 000 FN-soldater och 1 500 civilpoliser.

– FN har varit en förutsättning för att Östtimor ska kunna komma på fötter, säger José Lobato, en av de nya parlamentarikerna. Men nu är det viktigt att vi klarar att ta över styret av vårt eget land.

Utländska givare har pumpat in över en miljard USA-dollar i Östtimor sedan 1999, men landet är fortfarande ett av världens fattigaste. Förhandlingar pågår med Australien om rätten till inkomster av oljefyndigheter i Timorsjön och oljan förväntas rädda Östtimors ekonomi. Men industrier saknas och jordbruket kan inte föda landets befolkning. Många byggnader i Dili bär fortfarande spår av militärens bärsärkagång: sönderbrända och sönderslagna, i den mån de överhuvudtaget finns.

Gatlyktor? Knappast. Rent vatten? Nej. Enkla hus att bo i tillsvidare? Inte - UNTAET har prioriterat att bygga upp en fungerande administration, den fysiska infrastrukturen får vänta. Majoriteteten av befolkningen lever i skjul av korrugerad plåt eller bananblad.

Medelinkomsten per capita är 250 USA-dollar per år, en summa FN:s anställda kammar hem på ett par dagar bara i traktamente, och arbetslösheten i Dili beräknas till 80 procent. Vissa har uppdrag som tolkar och chaufförer åt FN men utbildade människor är en bristvara och två av tre östtimoreser är analfabeter.


Östtimor blickar framåt - men den nya nationen måste byggas upp från grunden.
Trots omfattande internationellt bistånd kommer landet länge att vara ett av världens fattigaste.

Att skapa arbetstillfällen är viktigt inte bara för att få igång ekonomin utan också för att skapa lugn i samhället - risken för våldsamma konflikter är i regel som störst bland sysslolösa och frustrerade människor. Våld i hemmen, framför allt hustrumisshandel, har blivit ett mycket stort problem. Och det sista Östtimor behöver är interna strider.

Risken finns. Den lilla befolkningen om blott 800 000 människor är splittrad på flera etniska grupper, med sinsemellan olika språk.

Veteranerna i Fretilin har valt portugisiska som landets officiella språk, påhejat av Portugal som skickat språklärare. Östtimors lingua franca tetum talas av alla men är knappt ett skriftspråk. De unga har lärt sig indonesiska i skolan och vill lära sig engelska som är det gångbara i kontakter med Australien och de sydostasiatiska grannarna.

De östtimoresiska ledarna försöker dock hålla stånd mot utländska investerare. De hoppas på kaffeodling och eko-turism som framtida inkomstkällor. Den dramatiska naturen med svarta stränder, korallrev och vattenfall kan locka besökare. Det talas om turer i bergen ledda av gerillaveteraner. Men det kommer att dröja länge innan infrastrukturen är på plats. Nu handlar det även om att bygga upp en mental infrastruktur, ett civilt samhälle.

- Det indonesiska skolsystemet uppmuntrade papegojinlärning och fick oss inte att tänka självständigt, säger Josh Trindade som med sin organisation driver projekt i Meliana, Sui och Ocussi. Vi ber ungdomarna tänka till, och så hjälper vi dem att genomföra deras egna idéer. Vi börjar med att renovera brända byggnader tillsammans, sedan ordnar vi fotbollsmatcher, teckningstävlingar, kurser i engelska och data och diskussioner eller vad det kan vara.

Snart kommer det mesta av FN-folket att försvinna, på gott och ont. Till det onda hör vad som kan hända med rättsväsendet - Östtimor saknar skolade jurister, och bedömare menar att risken är stor för korruption, mutor och våld från personer med intresse av att domslut går deras väg utan internationell närvaro.

– Det kommer också att ta många år innan vi kommer till rätta med äganderättsfrågorna, tror Mariano Saldanha, som nyligen startade East Timor Study Group. Ingen vet vad som sker med de hus som ägdes av indonesier. Och hur ska man göra med de återvändande flyktingarna? Det kommer fortfarande gerillamän från bergen. De har räddat landet men har ingenstans att bo.

Under de första sex månaderna år 2002 väntas Östtimor få full självständighet. UNTAET sköter administrationen tills efter presidentvalet, som troligen hålls i mars eller april. Och Francisco de Costa längtar efter att få vara med och arrangera det valet också.

Text och bild: Gunilla Kinn

Alla reportage



© Amnesty Press.

Citera gärna, men ange källan.

Artiklar i Amnesty Press representerar inte nödvändigtvis
Amnesty Internationals åsikter.