ettan

2007-06-04


Journalistisk vardag i Minsk


Alona Andrejeva intervjuar teatermannen Nikolaj Khazelin under demonstrationen.

Hon är bara 23 år men har redan blivit beskjuten, hotad och avlyssnad i sitt jobb. Vitryska radiojournalisten Alona Andrejeva bevakar numera sitt hemland från Polen.

Några hundra demonstranter har samlats utanför McDonalds på Leningatan i centrala Minsk. Det är årsdagen för fjolårets mass-protest mot president Aleksander Lukasjenko, och den förbjudna rödvita flaggan, en gång Vitrysslands självständighetssymbol, vajar åter i vinden. Ett stort polisuppbåd har slagit en ring runt demonstranterna och hindrar dem från att inta det intilliggande Oktobertorget, platsen för förra årets våldsamma sammandrabbningar mellan ordningsmakten och demokratianhängare. Alona Andrejeva hittar en lucka i polisledet och försöker ta sig fram till demonstranterna med sin mikrofon.
– Jag har rätt att utföra mitt arbete, säger hon lugnt till en av poliserna när han försöker hindra henne.
Hon får sin intervju.

Alona Andrejeva jobbar på den EU-finansierade vitryska radiokanalen European Radio for Belarus, ERB, och bevakar numera sitt hemland från redaktionens huvudkontor i Warszawa. I Vitryssland kan hon inte arbeta längre, säger hon. Det vitryska FM-bandet är reserverat för regeringsvänliga kanaler, och inga nya sändningstillstånd delas ut om inte presidenten själv gett sitt klartecken. Enda sättet att nå ut till lyssnarna med en annan verklighetsbeskrivning än regimens är att sända från mobila redaktioner som inte har någon fysisk adress i Vitryssland. ERB sänder via internet, satellit och radiosändare i grannländerna Ukraina, Litauen och Polen. Från sin polska exil gör Alona Andrejeva och hennes 20 reporterkollegor oannonserade reportageresor in i hemlandet med provisorisk sändningsutrustning på ryggen. Den 25 mars – på oppositionens märkesdag – befinner sig ett flertal av dem i Minsk. Alona Andrejeva sänder direkt hela dagen och står i ständig telefonkontakt med redaktionsledningen i Polen.
Incidenten utanför McDonalds blir omedelbart levande radiomaterial.
– Jag är inte rädd längre. Under förra årets demonstration bevittnade jag och en BBC-reporter hur några demonstranter blev beskjutna med gummikulor av polisen. Det var nära att vi själva hade hamnat i kulregnet. Det skrämde mig. Men det verkar bli lugnare i år, säger hon.

Det blir ingen manifestation på Oktobertorget som förra året men demonstranterna lyckas slingra sig ur polisens grepp och genomföra en improviserad marsch genom staden. Utefter rutten ansluter sig många sympatisörer, och framme vid vetenskapsakademin, där oppositionsledaren Aleksander Millinkevitj håller ett tal under eftermiddagen, har antalet demonstranter växt till flera tusen.

Polisen går hårdhänt fram mot några ungdomar på vägen som försöker veckla ut sina banderoller med EU-budskap längs husfasaderna. En bepansrad högtalarbil förkunnar upprepade gånger att demonstrationen är olaglig och att polisen har rätt att upplösa den med våld. Alona Andrejeva rör sig obesvärat mellan människomassorna och kan utföra sitt arbete utan större problem. Men plötsligt tar det stopp. När hon försöker passera en spärr framför talarpodiet får hon ett knytnävslag i ansiktet av en civilklädd polis.
– Äsch, det var ingenting. Jag har jobbat som journalist i många år nu och har börjat vänja mig vid övergreppen. Och det är faktiskt inte det fysiska våldet som verkligen tär på en, utan den ständiga övervakningen och nästan dagliga ingreppen i våra arbetsrutiner, säger hon.

Bilden av ett långsamt och mycket välregisserat utnötningskrig mot journalister bekräftas av Alina Surovets på det oberoende vitryska journalistförbundet Belorussian Association of Journalists, BAJ. Till slut är det utmattningen, inte de manifesta hoten, som får de oberoende journalisterna att tystna, säger hon.


För ett år sedan var det många som demonstrerade mot Lukasjenkos seger i presidentvalet. Även i år blev det en demonstration i Minsk.


Inte en enda av de cirka 30 tidningar som lyckats bevara ett slags självständighet i förhållande till Lukasjenkoregimen kommer ut varje dag. Det beror helt enkelt på att journalisterna inte orkar att utsätta sig för den ständiga påfrestning det innebär att bli hindrad och förnedrad vid i stort sett alla arbetsmoment, varje dag. Ringer man nummerupplysningen blir det tyst i luren. Söker man statistik i offentliga databaser är uppgifterna plötsligt sekretessbelagda. Försöker man bevaka ett vanligt fullmäktigemöte gäller inträdesförbud i möteslokalen just den dagen.
– Det läggs hela tiden till nya lagar och dekret som är avsedda att försvåra arbetet för oberoende journalister. Man kan bli bötfälld och arresterad för vilket ordningsbrott som helst, som att tala för högt i mobiltelefon på öppen gata. På en personlig nivå blir det oerhört påfrestande, man orkar inte producera varje dag, säger Alina Surovets.

23-åriga Alona Andrejeva på ERB har trots sin ungdom flera års erfarenhet av myndigheternas utmattningstaktik. Som student blev hon relegerad från journalisthögskolan sedan hon och rektorn »haft olika synpunkter« på journalistikens innehåll och metod. Som reporter har hon blivit övervakad i sitt hem och fått sin telefon avlyssnad, hävdar hon. För ett år sedan flyttade hon till Polen.
– Det var min enda chans att överleva i yrket. Jag är ursprungligen tidningsjournalist, men alla redaktioner jag hittills jobbat på har antingen stängts av säkerhetspolisen eller vägrats distribution av posten. Den vitryska polisen kan närsomhelst och utan domstolsbeslut begära buggning av oss journalister.

Redaktionen i Warszawa får ekonomiskt stöd av bland annat EU-kommissionen och USA:s regering, som, hävdar man, vill uppmuntra framväxten av fria massmedier i Vitryssland. Kanalen sänder uteslutande på vitryska och når sin huvudsakliga målgrupp – personer mellan 18 och 35 år – via nätet. Men inte heller den autonoma nätjournalistiken lyckas helt passera den vitryska censuren. I samband med demonstrationerna den 25 mars blockerades samtliga kända vitryska webbplatser med regeringskritiskt innehåll.

Den nationella servern ägs av det stora statskontrollerade telebolaget Bel-Telekom som har monopol på all distribution. Alla kända oppositionsröster på nätet, som Charta 97, Radio Svoboda, tidningen Nasja Ni va och just European Radio for Belarus, slocknar med jämna mellanrum.
– Det är så förutsägbart att det numera mest väcker munterhet bland oss reportrar. Men FM-sändningarna från grannländerna är svårare att stoppa, säger Alona Andrejeva.

Efter varje uppdrag i Vitryssland återvänder de unga redaktionsmedlemmarna på ERB omedelbart till Warszawa. Det är för farligt att stanna, säger Alona Andrejeva. Gränspasseringen är alltid en nervpers. Det cirkulerar listor bland gränspoliserna med namn på oönskade personer, där man med stor säkerhet finner uppgifter om alla utlandsbaserade vitryska journalister. Gränsvakterna hittar ofta »formaliafel« i resehandlingarna vilket kan innebära förhör och i värsta fall arrestering.
Alona Andrejeva har i motsättning till många av sina kollegor aldrig blivit fängslad eller frihetsberövad på annat sätt, men är ständigt beredd på det, hävdar hon. Enligt en ny lag kan alla medborgare som på något sätt stör ordningen på gator och torg placeras i häkte i upp till 25 dygn utan rättegång. Den lagen appliceras flitigt på journalister, uppger förbundet BAJ. I samband med förra årets demokratimanifestation greps ett trettiotal journalister, varav flera utländska, och dömdes till böter eller fängelse för att ha brutit mot ordningslagen.
– Det är förstås konstitutionsvidrigt. Yttrandefriheten är inskriven i grundlagen, även i Vitryssland, påpekar Alona Andrejeva.

Text och bild: Henrik Stub
Fotnot: Ett trettiotal personer greps under demonstrationen den 25 mars, enligt västliga nyhetsbyråer. Ingen av dem uppgavs vara journalister. Hela upplagan av den regeringskritiska tidningen Vitebskij Kurir beslagtogs dagen efter demonstrationen.

Alla reportage



© Amnesty Press.

Citera gärna, men ange källan.

Artiklar i Amnesty Press representerar inte nödvändigtvis
Amnesty Internationals åsikter.