ettan

2007-06-04


Nu ska krigsherrarna få amnesti
Afghanistans krigsherrar ger sig själva amnesti. Det är innebörden i ett nytt lagförslag som är på väg att träda i kraft. Demokratin har börjat få en fadd bismak för vanliga afghaner, som levt i ett land utan fred i nästan 30 år.


Kabul idag.

Gäll afghansk musik flödar ut ur de undermåliga högtalarna och kusinerna Liza och Mursal är redan på väg mot dansgolvet.
– Häng med! ropar de uppspelt.
Vi är i ett av Kabuls största hotell på en hennaceremoni, vilken föregår varje bröllop.Bankettsalen är kvällen till ära pyntad med vita stolsöverdrag och en gyllene tron och det serveras klassiskt afghanskt ris med rivna morötter och russin, samt kebab och mängder med smårätter. Folk skålar i Pepsi och önskar brudparet lycka till. Salen är uppdelad i två delar med en mobil vägg; kvinnor och män festar separat.
– En del män vill inte att andra ska se deras fru, förklarar Liza, som är 27 år och inte haft ett avlönat jobb i hela sitt liv.
Hon vill läsa till läkare men konkurrensen är stenhård om landets totalt 20 000 studieplatser, fördelade på den 30 miljoner stora befolkningen. Så hon är hemma med resten av familjens kvinnor.
– Vad tycker du om det nya förslaget till amnestilag? frågar jag min nunneliknande bordsgranne.
Hon visar sig vara sjuksköterska och arbetar för regeringen i hälsodepartementet. Men hon har inte hört om lagförslaget, likt resten av de få kvinnor på festen som talar engelska.

I februari godkände det afghanska parlamentet ett lagförslag om immunitet för krigsbrott. »De som slagits mot varandra på ett eller annat sätt är inkluderade i det nationella försonings- och generella amnestiprogrammet, och ska ej bli föremål för rättsliga påföljder«, heter det i förslaget.
De som inkluderas i förslaget är kommunister, mujahediner, talibaner och taliban-motståndare, ja alla som varit involverade i de senaste 28 årens konflikter där många förbrytelser har begåtts.
Förespråkarna menar att immunitet kommer att hjälpa landets läkningsprocess. Kritikerna pekar på det pikanta: att många gamla syndare nu har blivit parlamentariker. Och alltså själva skulle dra fördel av en dylik lag.

Reaktionerna på parlamentets ja till straffrihet lät inte vänta på sig. Förslaget diskuterades livligt i både radio och TV. UNAMA, FN:s mission i Afghanistan, uttalade sig emot förslaget, liksom Afghanistans oberoende mänskliga rättighetskommission, AIHRC.


Hansjörg Kretschmer från EU-kommissionen.

Men lagförslaget fick också stöd och förespråkarna samlade ihop närmare 25 000 personer i den största demonstrationen som Kabul skådat på länge. Men invånarna berättar att demonstranterna betalats för sin medverkan och bussats in utifrån av de före detta mujahedinerna, som en styrkeuppvisning.
Lagförslaget föregicks av en rapport från Human Rights Watch som uppmanade regeringen att åtala ett antal namngivna krigsförbrytare som nu sitter på maktpositioner. Sedan avrättades Iraks förre preident Saddam Hussein. Många tror att det gav krigsherrarna i det afghanska parlamentet kalla fötter.

Efter att president Hamid Karzai gjort ändringar i det ursprungliga lagförslaget, och bland annat lagt till en klausul om att individer ändå skall kunna åtala förövare av enskilda brott, skickades förslaget tillbaka till underhuset, som röstade igenom det. Nu råder konstitutionell förvirring kring huruvida förslaget redan blivit lagfäst eller om det måste tillbaka till överhuset.

Ett lätt duggregn slår mot vindrutan på vägen mot AIHRC i Polisark-kvarteren. Vägarna är usla. Det är grått, bergen tornar upp sig med hus som klättrar och klättrar upp längs sidorna, andlöst vackra trots färglösheten. Vi passerar illegalt konstruerade små affärsbodar som säljer allt ifrån husgeråd till cement. Slaktade djurkroppar hänger i den avgasmättade luften. Männen bär vita och grå salwar kamiz, den klasiska pyjamasliknande dressen, och många kvinnor har blå burkor.
Det smäller i vaktens lilla kiklucka och han släpper in mig. Nader Nadery är talesperson för AIHRC, och hans bruna manchesterbyxor matchar väggens panelfärg.


Nader Nadery på AIHRC.

– Resolutionen underminerar Afghanistans internationella förpliktelser, särskilt till internationella mänskliga rättighetslagarna, säger han.
Enligt internationell rätt är det varje stats skyldighet att åtala krigsförbrytare. En skyldighet som inte kan lagstiftas bort på nationell nivå.
Nader Nadery är särskilt besviken då frågan om nationens försoningsprocess dragits i långbänk och hans organisation varit med att ta fram en åtgärdsplan för Nationell fred, rättvisa och försoning. Den lanserades av presidenten så sent som i december förra året och består av fem punkter:
* Erkänna det afghanska folkets lidande under krigen genom bland annat nationella minnesdagar och ett museum över offren.
* Upprätta trovärdiga statliga institutioner och utrota korruptionen.
* Dokumentera händelser i det förgångna för att kunna utkräva ansvar
* Uppmuntra försoning och nationell enighet
* Etablera mekanismer för rättvisa och ansvarsutkrävning
– Lagförslaget vill ge en generell amnesti medan hela poängen med den här planen är att etablera mekanismer som kan handskas med det förflutna, förklarar Nader Nadery.

En orsak till att president Karzai ändå skrev på lagförslaget kan vara pragmatism. Afghanistan är redan hårt ansatt av talibaner, al-Qaida och krigsherrar och det sista presidenten vill är att öppna ytterligare fronter. »Bättre ha de gamla förbrytarna med sig än mot sig« tycks devisen vara.
Men andra ser presidenten i en ännu mörkare dager.

En av dem är Aziz Rafiee, talesperson på Afghanistan Civil Society Forum som är en paraplyorganisation för nationella samhällsaktörer. Han menar att lagen kom till på Karzais uppmaning och att presidenten inte alls kompromissar för att hålla ihop landet, utan har givit krigsherrar höga positioner på eget bevåg. Orsaken är att de är Karzais vänner.
– Det civila samhällets arbete i Afghnistan är som andarnas hus. Vi bygger ett hus och så kommer någon och trampar på det. President Karzai trampar alltid på institutionerna, han trampar på allt vi gör, säger Aziz Rafiee, och avslutar:
– Det här lagförslaget har förstört allt.



Shukria Barakzai röstade nej.

Shukria Barakzai är en av de få kvinnliga parlamentarikerna som röstade emot förslaget. Hon menar att om det inte blir några rättsliga efterspel kan folk återigen begå nya brott och helt sonika stifta en ny amnestilag. Hon lämnade med några andra salen i protest då frågan behandlades, när hon inte tilläts tala emot resolutionen.
– Parlamentsledamöter är rädda för att protestera. Bara omkring 35 stycken vågar stå upp emot resten i en sådan här fråga, förklarar hon.

Få västerlänningar rör sig fritt i dagens Kabul. De centrala delarna påminner om en krigszon, med höga murar, rullad taggtråd och vakter överallt. Kvinnorna lyser med sin frånvaro.
Jag träffar tre unga killar vid ett stånd med friterat bröd. De extrajobbar samtidigt som de pluggar på universitetet. Mohammad Rasuli, med svart lockigt hår, blå munkjacka och italienska läderskor, har inte mycket förtroende för myndigheterna.

– Om man parkerar bilen någonstans så frågar polisen efter körkortet. Även om allt är i sin ordning frågar han efter pengar »Kan du betala för teet, är du snäll?«, berättar han, och fortsätter:
– Allt går utför, bombdåd, ingen elektricitet eller vatten. Inga bra vägar, skolor. Det är bättre att vi bor i Pakistan. Vi var flyktingar, men det var ändå bättre. Så vad gör vi i det här landet? Vi bara slösar bort våra liv.

Det är en hård dom. Men alla känner inte likadant. Jag träffar också många som stödjer presidenten, är stolta över sitt land och vill stanna kvar och delta i uppbyggnaden.


Anders Fänge på Svenska Afghanistankommittén.

Svenska Afghanistankommitténs direktör Anders Fänge tror inte lagen kommer att få några egentliga konsekvenser.
– Men hade det varit lite lite mer studs i statsapparaten så hade man stött en lag som skulle kunna ställa krigsherrarna för rätta. Eller en Sydafrikalösning, en Sannings- och försoningskommission, säger han.
Hansjörg Kretschmer, chef för Europeiska Kommissionens delegation till Afghanistan, beklagar visserligen lagförslaget men tror att de praktiska konsekvenserna är tämligen begränsade, bortsett från att lagen krockar med försoningsprocessens sista punkt.
– Det finns helt enkelt inte något välfungerande rättsväsen som skulle kunna ta upp såpass komplicerande ärenden, säger han.

Text och bild: Hanna Sistek

Bakgrund: Konflikt sedan 1978

När den så kallade saur-revolutionen genomfördes 28 april 1978 blev det inledningen på en konflikt i Afghanistan som fortfarande pågår. Det folkdemokratiska partiet som tog makten var splittrat i två kommunistiska fraktioner; Khalq (folket) och Parcham (Flaggan) som inte tvekade att mörda varandra. Partiets reformpolitik mötte motstånd på landsbygden och konservativa muslimska grupper gjorde uppror och mujahedin-grupper tog kontroll över stora delar av landet. Khalq-fraktionen med Hafizullah Amin i spetsen drev en klappjakt på politiska motståndare.
Den 27 december 1979 talade Barbrak Karmal från Parcham-fraktionen, som hade levt i exil i Tjeckoslovakien, via en sovjetisk radiostation och meddelade att Afghanistan hade begärt hjälp från Sovjetunionen medan Amin hade dömts till döden av en »revolutionär tribunal«.
Med den sovjetiska inmarschen inleddes en ny fas i konflikten. USA, Kina och en rad muslimska länder gav sitt stöd till mujahedin-rörelsen som bekämpade kommunistregimen i ett skoningslöst krig. 1989 lämnnade de sista sovjetiska trupperna Afghanistan men kriget fortsatte.
1992 föll den kommunistiska regimen som leddes av Najibullah och mujahedin-grupperna tog makten i Kabul. Snart utbröt ett inbördeskrig där stora delar av Kabul lades i ruiner. 1994 dök en ny aktör upp på krigsscenen, talibanerna, en rörelse skapad och stödd av Pakistans underrättelsetjänst ISI. 1996 tågade talibanerna in i Kabul och styrde med stöd av Pakistan och Saudiarabien fram till 2001, medan Norra alliansen behöll kontrollen i nordöstra delen av landet.
Efter al-Qaidas angrepp mot USA 11 september 2001 störtades talibanerna och Norra alliansen tog med militärt stöd från USA makten i Kabul. USA och dess koalition har fortsatt kriget mot talibanerna och den Nato-ledda Isaf-styrkan, där Sverige ingår har i allt högre grad dragits in i strider.
Under de många åren av konflikter har samtliga inblandade parter gjort sig skyldiga till grova övergrepp, inklusive massakrer med flera tusen dödsoffer. Så gott som samtliga förövare befinner sig på fri fot och många av dem innehar höga poster i dagens Afghanistan.

Ulf B Andersson

Alla reportage



© Amnesty Press.

Citera gärna, men ange källan.

Artiklar i Amnesty Press representerar inte nödvändigtvis
Amnesty Internationals åsikter.