ettan

2007-06-04


Generalstrejken som gav Guinea nytt hopp

I väntan. Invånare i Conakry lyssnar spänt på radion.


Lansana Kouyaté – Guineas nye premiärminister – är landets hopp om en bättre framtid. Den stora utmaningen för Kouyaté blir att utreda vad som egentligen hände under generalstrejken i vintras, när minst 129 personer dödades och 1 700 skadades. Anette Gärdeklint var på plats i Guinea när landet stod på randen till inbördeskrig.

– Där borta står rövarna – les bandits – säger Mohammed och pekar mot utkanten av macken. De väntar på att den ska stänga så att de kan börja plundra.
Vi har gått till en bensinmack i förorten Dabondi i Conakry för att köpa bensin till den lilla el-generatorn. Det finns bara ström varannan kväll i kvarteret och resten av tiden får man fixa elen själv. Så är det överallt utom i stadskärnan. Det är den nionde januari och hela Conakry väntar på strejken som ska början dagen därpå. Vid bensinpumparna har det brutit ut fullt slagsmål om den bensin som finns kvar. Men även om många är oroliga över vad strejken ska innebära, är alla överens om att det är dags för förändring. Det måste bli ett slut på el-problem, vattenbrist, mutor och galopperande inflation – oavsett vad det kostar.

Några veckor tidigare har presidenten åkt ut till landets centralfängelse för att hämta ut två av sina närmaste vänner som dömts för att ha plundrat landets centralbank på miljontals dollar. Till sina män säger presidenten gång på gång »Det är jag som är lagen«! För landets fackföreningsrörelser, som gått med på att avblåsa två generalstrejker under 2006 mot löfte om ekonomiska reformer, blir det tungan på vågen. Några veckor senare utlyser man generalstrejk i hela landet. Strejken ska pågå ända tills Guinea börjat följa lagboken igen. Bland annat kräver man Lansana Contés avgång efter 23 år vid makten och en självständig premiärminister som kan balansera upp presidentens makt.

De första dagarna protesterar folk mest genom att stanna hemma och vägra arbeta, men den 22 januari samlar fackföreningarna tiotusentals demonstranter till en marsch från Conakrys förorter in till stadskärnan. Målet är Nationalförsamlingens högkvarter Palais du Peuple. Demonstrationerna är lugna och fredliga. Folk marscherar med skyltar som »Ner med Conté«, »Ner med diktatorn« och »Vi vill ha förändring« och det finns informella övervakare med i tågen för att förhindra våldsamheter. När människomassan närmar sig stan möts den av polis och militär. Till en början används tårgas och gevärssalvor i luften för att stoppa demonstranterna. När det inte fungerar börjar man skjuta rätt in i folkmassorna.

Vid »Åttonde novemberbron« väntar presidentens egen polisstyrka »Röda baskrarna«. En utländsk diplomat som ser vad som händer beskriver situationen som en ren avrättning:
»En grupp demonstranter gick ner på knä framför soldaterna, men de sköt på den i första raden som höll i den guineanska flaggan, medan han stod där på knä. Jag såg polisen sparka på dem som redan låg allvarligt skadade på marken.« (Ur Human Rights Watchs rapport ”Dying for Change”)
Många demonstranter försöker fly när de ser vad som händer på bron och vittnen berättar om hur säkerhetsstyrkorna förföljer och skjuter ner obeväpnade flyende människor långt in i de omkringliggande bostadsområdena. Ändå fortsätter folkmassorna framåt.
– De var redo att dö för att få en förändring. Folk hade helt enkelt tröttnat och bestämt sig för att en förändring var nödvändig, säger Dia Aladji Asmiou – vice ordförande i Guineanska föreningen i Sverige, som oroligt följde demonstrationerna från Stockholm.

I flera dagar efteråt är det nästan tomt på gatorna i Conakry. Polisen och militären har byggt vägspärrar med jämna mellanrum längs de långa huvudvägarna in till centrum. Det börjar bli ont om mat och alla väntar spänt på vad som ska ske. Den 27 januari lovar presidenten i ett teve- och radiosänt tal att han ska utse en oberoende premiärminister och sänka priset på ris och bensin. Facket avbryter strejken och ute på stan ser allt snart ut som vanligt igen. Men lugnet blir kortvarigt.
Den 9 februari utnämner Lansana Conté sin vän Eugène Camara till premiärminister, ett namn som inte finns med på oppositionens önskelista. Dagen därpå återupptas strejken och de uppretade folkmassorna ger sig ut på gatorna på nytt. Presidenten utlyser undantagstillstånd med krigslagar och utegångsförbud och lämnar över makten till General Kerfala Camara. Militären får fria händer att gripa alla som misstänks hota statens säkerhet. Alla offentliga möten förbjuds och militären får rätt att censurera massmedia, avlyssna telefonsamtal och övervaka fax och e-post.
Under undantagstillståndet rånas, arresteras, hotas och misshandlas vanliga medborgare, politiskt aktiva och journalister i välorganiserade räder utförda av den guineanska militären och polisen. I några fall rapporteras om våldtäkter. Den som vågar sig ut möts av en öde stad där militärhelikoptrar cirklar över de tomma gatorna. I internationella media beskrivs Guinea som ett land på randen till inbördeskrig.

Då kommer vändpunkten. För att få förlänga undantagstillståndet måste presidenten ha tillstånd från nationalförsamlingen, men till allas förvåning röstar parlamentet nej. Med sviktande stöd i sin egen politiska ledning går Lansana Conté med på att tillsätta en premiärminister som finns med på oppositionens önskelista. Han utnämner Lansana Kouyaté, som bland annat varit FN:s Afrikachef i New York och som har lång erfarenhet av internationellt organisationsarbete. Facket blåser av strejken än en gång.
När Lansana Koyaté kommer hem möts han av en jublande folkmassa på flygplatsen i Conakry. För den luttrade guineanska befolkningen är han en frälsare. Några veckor senare har han bytt ut hela regeringen och börjat med det enorma förändringsarbete han förväntas genomföra. Priserna på mat och bränsle är på väg ner och den
guineanska francen är förhållandevis stabil.

Hans Dahlgren som är en av EU:s representanter i Västafrika är försiktigt optimistisk och säger att Lansana Kouyaté, en av Contés gamla vänner, har visat en förvånande stor självständighet gentemot presidenten.
– Det krävs en hel del för att få göra vad han har gjort hittills. Jag tror inte att någon annan hade klarat det. Presidenten motsatte sig till exempel att han skulle byta ut hela regeringen och ville bland annat ha kvar jordbruksministern, som sköter om hans egna plantager, men sedan gav han med sig, säger Hans Dahlgren när jag pratar med honom i april.
Ingen av ministrarna i den nya regeringen har någon tidigare erfarenhet av regeringsarbete. Många av dem har jobbat internationellt och har stora kontaktnät världen över. Att ta in folk utifrån är helt nytt för Guinea, som alltid varit väldigt slutet och isolerat. Enligt Hans Dahlgren borgar det för ett bättre framtida samarbete mellan Guinea och andra länder. Något som landet kommer att behöva för att få tillgång till det internationella biståndet igen. För tre år sedan frös EU biståndet till Guinea för att landet inte följde grundläggande demokratiska principer, men i mitten av maj planerar Hans Dahlgren att resa till Guinea för att diskutera ett återupptagande av stödet. För att sätta igång biståndet igen kräver EU bland annat en helt oberoende nationell valkommission och fri etableringsrätt för radiostationer.
Valet av just Lansana Kouyaté som premiärminister är troligtvis den viktigaste förklaringen till att presidenten kunde sitta kvar på sin post, samtidigt som oppositionen fick sina krav tillfredsställda.
– Ingen är nöjd med att presidenten sitter kvar, men genom Lansana Kouyaté kom han lite längre bort från makten. Nu väntar alla för att se hur det går. Om det inte blir några resultat så kommer oroligheterna att sätta igång igen, säger Dia Aladji Asmiou.

Saran Daraba Kaba är före detta socialminister och grundare av två stora kvinnonätverk som arbetar för fred i regionen. Hon tror att den nye premiärministerns bakgrund gör att det finns hopp om förändring.
– Han betyder förändring för oss, även om han inte har hunnit förändra så mycket ännu. Det är så mycket som måste göras. Vi behöver en effektivare administration med mindre korruption, rättigheter för kvinnor och en stabil ekonomi så att utländska investerare vågar komma hit, säger hon.
Och hon tycker att situationen är för ny för att man ska kunna analysera redan nu.
– Vi har haft tjugotre år med den gamla regimen. Vi kan inte se resultat efter tio dagar eller en månad. Vi får vänta och se vad som händer, säger hon.

Nyligen startade två parallella undersökningskommissioner i Guinea för att utreda alla övergrepp som skett under generalstrejkerna. Den ena är i regeringens regi och den andra med medlemmar från fristående människorättsorganisationer. Och enligt Human Rights Watch är det arbetet med att utreda vad som hänt som kommer att bli det stora kraftprovet för den nya regeringen. Ett arbete som är avgörande för om Guinea går mot en ljusare och mer stabil framtid eller inte.
Och det finns fortfarande mycket som kan gå snett.
– De har en chans nu att göra något annorlunda, men det är fortfarande Lansana Conté som är president, trots de mycket starka kraven på hans avgång i början av året. Om Conté tröttnar, så kan han alltid bestämma sig för att göra sig av med Kouyaté. Men jag hoppas att han har förstått alla signaler från omvärlden om att det är nödvändigt med ett annat styre, säger Hans Dahlgren.

Men frågan är om det guineanska folket skulle acceptera en återgång till det gamla. Human Rights Watch säger i sin rapport »Dying for change«, att guineanerna som tidigare varit kända för sin beredvillighet att lida utan gnäll, nu kräver ett bättre styre och större ansvar från sina ledare. Folket som tidigare sågs som en svag röst har visat att man kan sätta press på sin regering, eller som en källa i rapporten uttrycker det:
– Ibland frågar jag mig själv hur vi kunde acceptera så mycket lidande under alla dessa år. Det är som om vi varit döda. Vi var rädda, men den nya generationen är inte rädd. Den stora frågan är hur vi ska bevara det så? Kommer vi att somna in igen?
Guinea håller andan och väntar.

Text och bild: Anette Gärdeklint

Fakta Guinea

1958 – Guinea blir det första afrikanska land som frigör sig helt från den tidigare kolonialmakten Frankrike. Frankrike spränger och förstör landets infrastruktur innan man drar sig tillbaka och ser till att allt franskt kapital lämnar landet. Landet styrs därefter av diktatorn Sékou Touré ända till
1984. Han tillåter inga andra partier och slår ner all politisk opposition. Tusentals intellektuella, regeringskritiker och politiska rivaler spärras in på Camp Boiro, Guineas svar på Gulag, där de torteras och dödas. Tusentals intellektuella flyr landet.

1984 – Lansana Conté (som fortfarande styr landet) tar makten i en oblodig kupp några dagar efter att Sékou Touré avlidit. Den nye presidenten säger sig stå bakom mänskliga rättigheter, släpper politiska fångar och uppmuntrar exilguineaner att flytta hem. Oppositionen tillåts bilda partier och ställa upp i val. Till en början ser det ut att gå mot en demokratisering, men utomrättsliga avrättningar, tortyr, arrestering av studenter och regeringskritiker och dödandet av fredliga demonstranter fortsätter fram till militärstyrets slut i början av 1990-talet.

1990-talets början – Guinea öppnar upp för en demokratisering med ett flerpartisystem. Landet får en ny konstitution som garanterar ett stort antal mänskliga rättigheter och militärstyret försvinner officiellt.
1995 – landets första lagliga val vinns av Conté.
2002 – IMF, Världsbanken och African Development Bank avbryter all ekonomisk hjälp till Guinea på grund av landets dåliga politiska och ekonomiska ledning.
2003 – Conté väljs en tredje gång efter att ha ändrat konstitutionen så att han kan väljas ett obegränsat antal gånger.
2004 – EU kapar allt bistånd till Guinea på grund av att regeringen inte uppfyller de grundläggande demokratiska rättigheterna.
2006 – Transparency International rankar Guinea som Afrikas mest korrupta land.
2006 februari – en första generalstrejk genomförs, mot landets vanskötta ekonomi och höga levnadskostnader.

Text: Anette Gärdeklint

Alla reportage



© Amnesty Press.

Citera gärna, men ange källan.

Artiklar i Amnesty Press representerar inte nödvändigtvis
Amnesty Internationals åsikter.