Klyftan

Amnestys flyktingkonferens i Göteborg den 21 april blev en intensiv dag där över 300 deltagare gavs en bred genomlysning av flyktingsituationen i världen. Det finns ljuspunkter som det faktum att antalet flyktingar som lämnat sitt hemland i dag har minskat till drygt 9 miljoner personer, den lägsta siffran på många år. Sedan talibanregimen störtades i Afghanistan 2002 har till exempel cirka 3,5 miljoner afghanska flyktingar återvänt, trots fortsatt instabilitet i ett av världens fattigaste länder. Det är lätt att glömma bort att några av de värsta konflikterna i Afrika faktiskt har lösts de senaste åren med fredsavtal och hundratusentals människor återvänder nu till sina hemtrakter i södra Sudan, Liberia, Burundi och Angola. Ändå fortsätter antalet internflyktingar i världen att öka och beräknas uppgå till cirka 25 miljoner människor.

Europa tar i dag emot färre flyktingar än tidigare och det är knappast någon överdrift att påstå att det är en restriktiv flyktingpolitik som står överst på den politiska agendan runt om i EU:s medlemsstater. Forskaren Gregor Noll beskrev följden av EU:s arbete för att skapa inre rörlighet för sina medborgare:
– Man har plockat bort stenar från inre murar och lägger dem på en yttre mur. Priset för den inre marknaden är att det har blivit svårare för asylsökande. Personer i behov av skydd kan inte ta sig till EU.

Den som hyser välgrundad fruktan för förföljelse har rätt att söka asyl. Det är grunden i den flyktingpolitik som slogs fast i Genèvekonventionen 1951. Amnesty och andra kritiker av den europeiska flyktingpolitiken menar att rätten att söka asyl och få den prövad i dag är undergrävd. Amnestyveteranen Bo Lindblom, tidigare ordförande i svenska sektionen, gav en målande beskrivning över 1970-talets goda samarbete mellan dåvarande Invandrarverket och Amnesty. Tiderna har dock förändrats, konstaterade han:
– Vi har nu hamnat i en situation där de asylsökande genomgående bemöts med största möjliga misstro.

När flyktingkonferensen avslutades med ett samtal mellan migrationsminister Barbro Holmberg, folkpartisten Mauricio Rojas och Gregor Noll blev det tydligt att det finns en djup klyfta i uppfattningen om dagens verklighet för dem som söker skydd undan förföljelse. Ministern avvisade anklagelserna om en inhuman flyktingpolitik och lovade att Sverige ska ta emot fler kvotflyktingar, trots att Sverige inte ens nu lyckas uppfylla sitt löfte till FN:s flyktingorgan UNHCR om att ta emot 1 700 personer.

När beslutsfattarna blundar för tragedierna vid Ceuta och Melilla, när de aningslöst vänder sig till regimer i länder som Syrien eller Vitryssland för att kontrollera asylsökandes identiteter och när de glömmer andan i 1951 års flyktingkonvention – då är det än mer nödvändigt att Amnesty fortsätter att arbeta för att människor som riskerar att bli samvetsfångar, utsättas för tortyr eller avrättas ska få en fristad.

Ulf B Andersson


    © Amnesty Press. Citera gärna, men ange källan.
    Artiklar i Amnesty Press representerar inte nödvändigtvis Amnesty Internationals åsikter.