»Skyldig tills du kan bevisa motsatsen«


Javeria Rizvi Kabani. Foto: Åsa Örnberg


När jag reste till USA för ett år sedan för att träffa min man stoppades jag vid visumkontrollen. Jag ansågs vara en säkerhetsrisk. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig de kränkningar jag kom att utsättas för som potentiell säkerhetsrisk. Inställningen »skyldig tills du kan bevisa motsatsen« använde USA när de invaderade Afghanistan och senare när de ockuperade Irak. Konstigt nog genomsyras hela förvarsmentaliteten på flygplatserna av samma inställning. »Skyldig tills du kan bevisa motsatsen«! Kan man bevisa motsatsen om man tas i förvar utan bevis för begånget brott, utan tillgång till advokat, rättegång, och även grundläggande förnödenheter som mat?
Jag blev tillfrågad på flygplatsen i USA om varför jag hade visum till Pakistan och svarade att jag har familj där. Följdfrågan var om mina föräldrar var från Pakistan.
– Ja, svarade jag och lade till att de var svenska medborgare.
Mitt svar ledde till att jag tillsammans med min treåriga dotter ombeddes gå in i ett litet rum som visade sig vara förvar för »misstänkta«. I detta rum förhördes jag två gånger inför andra som tagits i förvar och en gång i enrum. Totalt satt jag där inne i tretton timmar.
Förvaret bestod av ett litet och trångt rum utan toalett. Stolarna var uppradade mot en disk längst fram i rummet. Bakom disken satt fyra handläggare som förhörde de mistänkta.
En av handläggarna skrattade högt när en kvinna från Kuwait sade att hon var på besök som turist i landet.
– Om du inte berättar sanningen blir du utslängd på en gång, sade han sedan aggressivt. Ställ dig mot väggen och fundera ut en ny historia så får vi se om den är värd att lyssna på, fortsatte han.
Kvinnan kom inte på någon ny historia. Tio timmar senare deporterades hon.

När jag gick fram för att be om en förklaring till varför jag satt där inne blev jag tillsagd att jag inte fick ställa några frågor. Efter fyra timmar blev det min tur för ett första förhör. Då öppnades alla mina väskor och min plånbok och min dator startades. Jag fick frågor om allt. Jag sade att de inte fick röra mina privatsaker. Då blev handläggaren ännu mer aggressiv. Vad jag än svarade på hans frågor sade han att jag ljög.
Jag hörde att någon fick ringa till sitt konsulat. När min förhörare gick iväg gick jag fram till en annan handläggare och sade att jag hade rätt att ringa till min ambassad. Det visade sig vara den enda rättigheten jag hade och det blev min räddning. Lyckligtvis fick jag tag i personal på Svenska konsulatet i Washington. Jag bad dem meddela min man att jag satt i förvaret. Konsulatets personal gav bra stöd på telefon. Mer än så kunde de inte göra. Min förhörare kom tillbaka och skrek högt åt mig på mycket nära håll:
– Vem pratar du med och vad säger du?

Sedan terrordåden i New York den 11 september 2001, kan alla resande till USA behandlas som en potentiell säkerhetsrisk. The Patriot Act, en samling lagändringar som introducerades efter den elfte september, handlar om att »skydda gränserna« genom ökad migration och visumkontroll. Migrations- och naturaliseringstjänsterna har blivit placerade under det nyinstiftade departementet för inrikes säkerhet – Department of homeland security – sedan mars 2003. Detta innebär att utländska medborgare på väg in till USA eller som byter plan på en flygplats i USA enligt lag kan tillfångatas.
Min man lyckades ta sig in i förvarsrummet efter elva timmar. Han fick hämta vår dotter eftersom hon var amerikan, men jag skulle skickas tillbaka till Sverige. Förhörarna pratade aldrig till mig utan bara om mig. Jag fick aldrig reda på vad mitt brott var.
När jag hade samlat ihop mina saker och skulle åka hem så sade plötsligt handläggaren att jag fick stanna. Jag hade lyckats bevisa att jag inte var skyldig till något. Jag var den enda av de som satt i förvaret den kvällen som fick stanna i USA. Efter att jag hade varit frihetsberövad i tretton timmar. Hur kompenserar man för dessa timmar? Hade jag haft tur? Då var det svårt för mig att se turen i det hela. Idag är det annorlunda.
För vad är tretton timmars frihetsberövande jämfört med vad fångar på Guatánamo får utstå med? Här vinner säkerhet över sanning. Skyldig punkt slut och utan chans att bevisa motsatsen.

Javeria Rizvi Kabani
Javeria Rizvi Kabani är frilansskribent och
Amnestys landsamordnare för Pakistan.

© Amnesty Press. Citera gärna, men ange källan.
Artiklar i Amnesty Press representerar inte nödvändigtvis Amnesty Internationals åsikter.