ettan

2008-06-25


20 års kamp mot tvångsvräkning



– Min dröm är att sätta stopp för det här sättet att behandla fattiga människor, säger Vincent de Paul Fotso.



Douala, Kamerun, 30 juni 1987. 13-åriga Vincent de Paul Fotso har som vanligt varit i skolan. När han kommer hem är kvarteret han bor i belamrat av traktorer och arbetare i full färd med att jämna bostäderna med marken. Rivningsarbetarna skyddas av tungt beväpnad polis och militär, som griper dem som försöker protestera mot att deras hem jämnas med marken. Ingen har haft möjlighet att göra som det stod i brevet regeringen skickat till dem den 1 juni: flytta därifrån.
Vincents föräldrar är inte hemma, och när de återvänder har familjen – tillsammans med merparten av de 502 människor vars hem upphört att existera – förlorat inte bara sin bostad utan även alla sina ägodelar.

21 år senare sitter Vincent på biblioteket i Göteborgsförorten Biskopsgården och lägger fram papper efter papper som visar att det gick till så som han berättar: att den kamerunska regeringen fick stora finansiella bidrag från Världsbanken och regeringarna i Schweiz och Frankrike för att rusta upp det fattiga område där Vincent och hans familj bodde. Med pengarna följde också ett avtal där Kameruns regering förband sig att erbjuda de tvångsförflyttade nya, likvärdiga bostäder i ett annat område.
Men i stället lämnades de vind för våg på gatan och vart pengarna från Världsbanken tagit vägen är fortfarande höljt i dunkel.

Efter några år erbjöds de vräkta att köpa tillbaka marken de tidigare bott på till en kostnad av motsvarande 9 000 svenska kronor, en summa som var svindlande hög för de flesta av dem. På marken där deras hem tidigare stått byggdes lyxiga bostäder åt rika människor. Representanter från Världsbanken besökte aldrig området, utan trodde att de nya, flashiga, bostäderna var renoverade.

Vincent berättar att hans familj ändå hade tur, eftersom de hade släkt i en annan del av Douala dit de kunde flytta.
– De som inte hade familjer i närheten hamnade på gatan. Många av dem blev psykiskt sjuka av det hårda liv de tvingades anpassa sig till, säger han.

Själv minns han att det var svårt att som 13-åring inte bara förlora sitt hem, utan också byta skola och stadsdel och därmed förlora alla sina vänner.
Att bo två familjer tätt inpå varandra var heller ingen idealisk lösning – trängsel föder konflikter och efter ett par år fick familjen flytta ut ur morbroderns hem. Vincent flyttade till sin kusin medan föräldrarna och brodern flyttade till en farbror.
Sedan 1990 försöker en ständigt krympande grupp – enligt Vincent har alla utom 50 personer gett upp – att driva ett civilmål mot regeringen i Kamerun för att få ersättning för de förstörda egendomarna.
– Ingenting har hänt på snart 20 år, ärendet flyttas hela tiden. De väntar på att vi ska ge upp.
Att agera på andra sätt, till exempel genom att demonstrera, är inte möjligt i Kamerun.
– Så sent som i februari i år sköt militären 75 personer som protesterade mot korruption och höga priser på bränsle och mat, säger Vincent.

Hans eget engagemang i frågan väcktes efter att han hade besökt sitt gamla område år 2000 och sett att en del av de hus som skonades 1987 nu bar märkning som talade om att de skulle rivas.
– Jag blev jättearg – hur länge ska människor tvingas leva på det här sättet? – och tog kontakt med flera andra som blivit vräkta. Sedan började jag undersöka saken på djupet.
Vincent har skrivit brev till såväl Världsbanken som de schweiziska och franska regeringarna.
– De erkänner att de ha gjort fel, men säger att de ingenting kan göra eftersom det är så länge sedan, säger han.

De 502 människor som förlorade sina hem i Doula 1987 är långt ifrån ensamma. I utvecklingsländer förekommer ofta tvångsvräkningar av fattiga människor när marken de bor på ska användas till något ”bättre” och mer inkomstbringande – utan att de erbjuds nya bostäder.
Dessutom bor mängder av människor på för dem juridiskt osäkra platser – enligt Scott Leche på organisationen Center on Housing Rights and Evictions lever tre miljarder människor i bostäder som saknar giltiga kontrakt. Därmed saknar de rättigheter till bostäderna.

Att driva frågor om vräkningar och bostäder till domstol är svårt, eftersom de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna inte är juridiskt stadfästa på samma sätt som de medborgerliga och politiska rättigheterna. Katarina Bergehed på Svenska Amnesty berättar att framtiden vad gäller människor som Vincent ändå ser ljus ut.

Sedan ett par månader tillbaka finns ett tilläggsprotokoll till de mänskliga rättigheterna – ett protokoll som till exempel Sverige har motsatt sig – som ger laglig grund att driva fall där människors sociala, ekonomiska eller kulturella rättigheter kränkts.
– Förhoppningsvis kommer FN:s generalförsamling att anta det i december, så det finns skäl att vara positiv även om det är ett gigantiskt problem, säger Katarina Bergehed.
Hon kan inte uttala sig specifikt om Vincent de Paul Fotsos fall, men säger att tvångsfördrivningar är ett stort problem och en kränkning av de mänskliga rättigheterna.
– Otrygga boendeformer är en katastrof för mänskligheten. En vräkning innebär en kränkning i sig, men hemlöshet leder också till en nedåtgående spiral av fattigdom och diskriminering.

Än så länge för Vincent de Paul Fotso den ensamma människans kamp mot de enorma väderkvarnar som är Världsbanken och regeringarna i Schweiz, Frankrike och Kamerun, men han hoppas på finansiellt stöd för att kunna dra såväl Världsbanken som regeringarna inför rätta i internationell domstol.
– Min dröm är först och främst att sätta stopp för det här sättet att behandla fattiga människor. Det händer överallt, inte minst i Afrika. Sedan vill jag att de människor som fortfarande lever på gatan efter att de vräkts får hjälp och någonstans att bo, säger han.

Text och bild: Anna Hellgren

Fotnot: En kortare version av denna text publicerades i Amnesty Press nr 2 2008.


Alla reportage



© Amnesty Press.

Citera gärna, men ange källan.

Artiklar i Amnesty Press representerar inte nödvändigtvis
Amnesty Internationals åsikter.