ettan

2003-12-12


Historien om en fängslad svensk journalist

Hösten 2001 slog president Isaias Afewerki till mot en grupp dissidenter i det styrande partiet i Eritrea. Och den 18 september 2001 stängdes alla privatägda medier. Idag beräknas 14 journalister sitta fängslade utan rättegång.
En av dem är en svensk medborgare.

Det sitter en svensk trebarnsfar fängslad i Eritrea. Hans barn är mellan fem och tio år och bor utanför Göteborg. De har inte sett sin pappa på två år. Han har inte fått någon rättegång och har inte begått något brott enligt internationell rätt. För ett och ett halvt år sedan hamnade han på sjukhus. Det sades att han hade torterats. Sedan upphörde alla spår. Men vem bryr sig om Dawit Isaac?


Dawit Isaac greps i september 2001.
Ingen vet nu var han befinner sig.
Foto: Privat

Den 27 oktober skulle Dawit Isaac firat sin 39-årsdag. Det fick han göra ensam i en cell. Om han fortfarande lever. Det här är berättelsen om en man som fängslats utan grund och som hamnat i ingenmansland i glappet mellan två medborgarskap. Han är både svensk och eritrean.

Dawit kom till Sverige i tjugoårsåldern. Han var redan då känd författare och poet i Eritrea. Efter att ha gift sig och fått barn flyttade familjen till Eritrea och Dawit startade landets första privata tidning, Setit.

I september 2001 förbjöd regeringen all privat press och Dawit och flera andra journalister arresterades. Hans fru och tre barn hade
precis kommit tillbaka från Sverige när Dawit hämtades och fördes bort. De hann bara träffas i två dagar.

Det är en nära vän till Dawit som berättar om honom. Vännen vill vara anonym och menar att både svenska UD och svenska medier har gjort alltför tama försök att följa upp Dawits fall. Han talar om ett ”Moment 22” som drabbat Dawit. Eritrea erkänner inte hans svenska medborgarskap och UD säger att just därför är det svårt att göra något. Vännen är besviken på hur lite media har skrivit om Dawit. Han jämför med mediebevakningen av den i Grekland åtalade Calle Jonsson.

– Antagligen tycker de att Calle är mer ”svensk” och därför intressantare att skriva om.

Dawits vän beskriver Eritrea som ett land med långa armar som når ända in i Sverige. Det är knappt någon som vågar kritisera det forna hemlandet ens i Sverige.
– Vi har alla släkt kvar i Eritrea. Är man för frispråkig så kan de plocka in ens mamma på någon minut. Man vågar inte säga vad man tycker.

Journalisten Khaled Abdu flydde från Eritrea för att inte fängslas. Han söker nu asyl i Sverige och föreläser om situationen i landet:
– Idag är alla mina journalistvänner gripna.

Khaled Abdu säger att han har en moralisk skyldighet att berätta. Men det innebär att han aldrig kan återvända och att hans bror sitter fängslad på grund av hans aktiviteter. Han berättar dessutom om eritreaner boende i Sverige som utsatts för misshandel och kidnappningsförsök efter att ha kritiserat regimen i Asmara.

– Hur Sverige än hade agerat hade de inte lyckats fria Dawit. Eritrea struntar i omvärlden, säger han.

I början av november fick Sveriges ambassadör för Eritrea, Folke Lövgren, besöka landet för första gången på fem år. Lövgren har tagit upp fallet med Eritreas utrikesminister och justitieminister men hade inga goda nyheter med sig tillbaka:
– De säger att det inte finns någon anledning för Sverige att lägga sig i eftersom de inte anser att Dawit är svensk. Att rättegången dröjer skyller de på långsam administration.

Lövgren menar att landet har många problem. Förutom svält och torka så hotar ett nytt krig att bryta ut med Etiopien.

– Krigshotet kan försvåra möjligheterna för Dawit att bli fri, befarar han.

En sökning på Presstext visar att Dagens Nyheter bara skrivit om Dawits fall en gång på två år. Det tycker inte Barbro Hedvall, ledarskribent, är speciellt konstigt. Hon menar att skribenterna själva utifrån intresse väljer vad de vill skriva. Det är inte så att någon har bestämt att de inte ska skriva om Dawit Isaac, säger hon:
- Men vi kan faktiskt inte skriva om allt som händer.

Så går frågan kring fallet Dawit Isaac runt. Hans vänner är rädda för att uttala sig. UD säger att de inte kan göra mycket. Medierna tycker inte att det är intressant.
Under tiden får tre barn fira jul utan sin pappa.

Text: Katrin Kasström

Fotnot: Reportrar utan gränser betraktar Eritrea som det värsta landet i Afrika när det gäller brist på pressfrihet. Mer information på http://www.rsf.org

Alla reportage



© Amnesty Press.

Citera gärna, men ange källan.

Artiklar i Amnesty Press representerar inte nödvändigtvis
Amnesty Internationals åsikter.