Straffrihet för massmord


Manuela Gaviria. Foto: Karin Ekholm


– Den bästa tänkbara upprättelsen för oss skulle vara att våra föräldrars kamp får ett offentligt erkännande. Att människor förstår att det var en värdig och rättfärdig kamp som inte förtjänade att motarbetas med våld och att Colombia behöver människor som tänker annorlunda för att bli en verklig demokrati.
Det säger Manuela Gaviria. Hon var åtta år när hennes pappa mördades. Hans brott var att han tillhörde vänsterkoalitionen Unión Patriótica (UP) och fler än 3 000 medlemmar och aktiva politiker från samma parti fick samma straff. De anhöriga kallar det ett folkmord, och faktum är att partiet utplånades politiskt och fysiskt under ett antal skräckfyllda år i slutet av 1980- och början av 1990-talet.
Knarkkungar, paramilitärer och statliga agenter från polisen och den reguljära armén har utpekats som skyldiga till förföljelsen av Unión Patriótica. Men trots att det har gått snart tjugo år och trots att såväl MR-ombudsmannen som konstitutionsdomstolen har fastställt att det handlar om ett politiskt massmord, så är straffriheten i det närmaste total och hittills har ingen colombiansk regering varit beredd att erkänna sitt ansvar för händelserna.

Manuela är liten och späd. Hon ser yngre ut än sina 29 år men hennes blick är fast och orden flödar med lätthet när hon berättar om mordet på pappan, Francisco Gaviria, och om sitt eget engagemang för mänskliga rättigheter i Colombia. Det var svårt att som åttaåring tvingas lämna sin hemstad och flytta till huvudstaden där hon och hennes familj var säkrare.
Jag minns att jag tyckte att Bogotá var gigantiskt och skräckinjagande. Jag lämnade hela min släkt, mina rötter, i Medellín och det faktum att jag inte kunde berätta för någon vad som hade hänt min pappa gjorde att jag kände mig enormt ensam. På grund av det sociala stigmat kunde jag inte säga sanningen – att min pappa var vänsterpolitiker och därför hade blivit mördad. Jag sade att han hade avlidit i en tragisk olycka.

Under sin uppväxt lärde sig Manuela även ett kritiskt förhållningssätt och hennes politiska och sociala intresse växte med tiden. Hon har dock aldrig varit intresserad av partipolitik.
Jag har istället gett utlopp för mitt sociala och politiska engagemang dels i mitt arbete på Bogotás stadshus och dels i Hij@s (Söner och döttrar för hågkomst och mot straffrihet) som föddes när jag lärde känna andra barn till mördade UP-medlemmar och vi började prata om våra erfarenheter.

Den 6 mars i år arrangerades en demonstration för att hedra offren för paramilitarism och statlig terror. Manuela och Hij@s deltog tillsammans med många människorättsorganisationer i vad som blev en rekordstor manifestation för en fredlig lösning på landets långa interna konflikt. Bara en vecka senare kom vedergällningen från den nygamla paramilitära gruppen Aguilas Negras: den 12 mars anmälde offerorganisationen Movice, huvudarrangör av demonstrationen, fyra mord på folkliga ledare som hade gått i spetsen för marscherna i sina respektive regioner. Ytterligare 31 personer har hotats av samma grupp, en av dem medlem i Hij@s.
Är du aldrig rädd?
Jo, ibland. Och ibland tvivlar jag på att Colombia någonsin ska bli ett land för alla sina medborgare. Men jag kan ändå inte ge upp. Med Hij@s tror jag att vi kan påverka och förändra det här landet till det bättre.

Text: Karin Ekholm

Läs mer: Amnestys blixtaktion om hoten från Agulias Negras (19 mars)

    © Amnesty Press. Citera gärna, men ange källan.
    Artiklar i Amnesty Press representerar inte nödvändigtvis Amnesty Internationals åsikter.