ettan

2006-05-27


Bakom galler i Indonesien

De flesta fångar svär vid sin frigivning att de aldrig ska sätta sin fot i ett fängelse igen, men inte Frits Marinka. Han kommer tillbaka varje dag som präst och människorättskämpe. Amnesty Press följde med på ett fängelsebesök.

Frits Marinka satt en gång i tiden själv i fängelse. Nu hjälper han andra fångar.


Det är onekligen svårt att föreställa sig prästen Frits Marinka bakom galler, men för tjugo år sedan var han en av många fångar i ett av Indonesiens många fängelser. Han beskriver sitt gamla jag som en framgångsrik affärsman som aldrig var sen att tänja på lagen om pengar fanns att tjäna. År 1987 dömdes han för korruption och fem års fängelse i Jakarta Prison. Som en förmögen man kunde Marinka köpa viss komfort, men han såg hur andra fångar slogs om det myndigheterna slängde till dem:
– Regeringens kamp mot droger och terrorism har resulterat i att anstalterna hyser många gånger fler fångar än dess tänkta kapacitet. Det är inte ovanligt att hundra fångar trängs på sextio kvadratmeter. Svaga som insjuknar erbjuds ingen eller otillräcklig sjukvård. Matförråden för en månad räcker ibland inte i mer än ett par veckor. Det värsta är ändå att myndigheterna varken har råd eller tid att ge alla åtalade en rättslig prövning. Och de offentliga försvararna är inte till någon större hjälp för den åtalade.

I fängelset blev Frits Marinka frälst och som präst driver han i dag organisationen Batu Penjuru (på svenska Byggstenen) vars syfte är att stärka indonesiska fångars rättigheter. Organisationen får inget ekonomiskt stöd från staten och Marinka är helt beroende av volontärer som Indria Waara.

Fängelsedirektören Wawan Sukerta välkomnar organisationer som Batu Penjuru:
- Jag önskar att fler som de kunde hjälpa fångarna.

Från kontoret i Jakarta försöker organisationen få politiker och lagstiftande organ att driva en mer human politik. Man kritiserar myndigheters behandling av minderåriga och dödsstraffet, som fortfarande tillämpas i Indonesien.
Som medlem i den internationella fängelseprästorganisationen IPCA arbetar Frits Marinka också för att få andra länder att sätta press på president Susilo Bambang Yudhoyono. Men det viktigaste arbetet sker ute i fängelserna säger han. Nästan varje dag besöker Batu Penjuru anstalter över hela Java.
– Det handlar mycket om att lyssna och trösta när det behövs. Vi delar ut donationer från kristna församlingar, svarar på mycket enkla juridiska frågor, delar ut frimärken och postar brev till anhöriga. Vi försöker hjälpa på alla sätt vi kan, säger Frits Marinka.

I dag har turen kommit till fängelset Paledang, en laxrosa byggnad i mitt i centrala Bogor. När Frits Marinka och Indria Waara kliver ur bilen välkomnar vakter dem med glada rop.
– Det är alltid en mycket glad dag när Batu Penjuru kommer. En mycket glad dag, säger vakten Marcelles Moniharapon.

Bara om man är uppmärksam kan man se händer som vinkar mellan gallerna på våningarna ovanför. Vakten leder Marinka och Indria Waara till ett litet kontor strax innanför den stora porten. Fängelsedirektören Wawan Sukerta väntar som alltid med koppar och en kanna te. När Marinka presenterat dagens program ber fängelsedirektören en vakt att bistå hans gäster på alla sätt. Frits Marinka måste förbereda sin gudstjänst så Indria Waara får besöka den kvinnliga avdelningen på egen hand.

Fängelset består av en stor gård omgärdad av låga baracker på vardera sidan. Bakom taggtråden spelar några pojkar basket medan andra sitter längs väggen och röker. Från en av barackerna längst bort hörs ljusa röster. I en portgång sitter flickor och kammar varandras hår. De ropar av förtjusning när Indria Waara kliver in. Ett 40-tal kvinnor i alla åldrar kommer fram för att hälsa och skaka hand.

Det är inte så ofta vi får besök, förklarar någon. Hur alla får plats där inne är ett mysterium. Avdelningen består bara av två mycket små rum och en liten innergård. Mellan ytterväggarna hänger en myriad av tvättlinor. Betonggolvet är sprucket och färgen har fallit från väggarna. Trots det kala och gråa känns det ändå ombonat. Kvinnorna måste hålla efter avdelningen med samma noggrannhet som huset där hemma.


Volontären Indria Waara visar donationerna
som fångarna ska få. Tidigare fick kvinnorna
tamponger och bindor, men de är
numera förbjudna.

I sovsalen sitter en tanig flicka och betraktar uppståndelsen på avstånd. Hon heter Choki Novitasari och är bara femton år gammal.
För två månader sedan ertappade polisen henne med en joint i mungipan. Hon dömdes till tre års fängelse utan rättegång.
– En försvarare skulle kosta för mycket sade mamma och pappa. Jag vet inte om det hade hjälpt ändå. Jag var ju skyldig, säger hon oförstående.

Hon har inte vant sig vid livet som fånge. Hemlängtan bränner på natten trots att gruppens äldre tröstar. Tiden går ändå ganska fort brukar de säga. Choki Novitasari har ingen aning om vad det ska bli av henne:
– Skolan har kastat ut mig och jag tror inte att jag är välkommen tillbaka. Jag var ganska duktig faktiskt. Fick bra betyg. Jag förstår inte hur det blev så här.
Kvinnorna samlas på innergården när Indria Waara delar ut donationerna. Nudlar, kex, tvålar, toalettpapper och tvättmedel finns i plastpåsarna.
– Jag önskar att vi kunde ta med bindor och tamponger, men de förbjöds när man kom på att de kan förstöra avloppen, säger Indria Waara.
Choki Novitasari lägger varsamt in paketet i förvaringsskåpet.

När det några timmar senare är dags för Frits Marinka och Indria Waara att lämna fängelset tackar både fångar och vakter för besöket. De måste lova att snart komma tillbaka.

I bilen på väg hem till Jakarta känns kroppen trött. Det har varit en lång dag och morgondagen lär inte bli annorlunda för Batu Penjuru .
– Många tror nog att jag som före detta fånge skulle känna olust över att vara tillbaka i den här miljön, men jag känner bara värme i hjärtat. En glädje över vad vi åstadkommer. Det är här jag hör hemma, säger Frits Marinka innan han somnar.

Text: Emmy Magnusson
Bild: Gustav Ericsson


Alla reportage



© Amnesty Press.

Citera gärna, men ange källan.

Artiklar i Amnesty Press representerar inte nödvändigtvis
Amnesty Internationals åsikter.