ettan

2006-03-03


Freden som kom från havet

Drygt ett år har gått sedan flodvågen svepte in över Aceh. Tsunamin medförde död och förintelse men efter katastrofen föddes hoppet om fred. Nu har vapnen lagts ned efter nästan 30 års konflikt.


Banda Aceh ett år efter att tsunamin svepte in.

I några timmar har jag nu stått och tittat ut över Banda Aceh i en av de högre byggnader som fortfarande står intakt efter tsunamins framfart den 26 december 2004. Den vackra stad jag fyra år tidigare hade beundrat som en av Indonesiens vackraste ligger nu framför mig i ruiner. Hus längst med gatorna har ersatts av smutsiga och nötta tält omgärdade av gyttja och skräp. Stora båtar har av tsunamins enorma kraft placerats mitt
ibland affärer och kvarlevor av hus flera kilometer in mot staden.
Men i centrum av staden har livet så sakteliga återgått till det normala. Affärer och restauranger har snabbt reparerats och trafiken flyter bra med undantag för ett och annat hål i vägen där asfalt och stål bänts upp av det höga trycket på avlopp och vattenledningar. På fiken längs med gatorna är det full fart med kaffekokande och matutspisning. En klunga män sitter och dricker sitt morgonkaffe i sällskap med ett stort moln av cigarettrök och några skolflickor sitter bredvid med en skål ris med diverse tillbehör och betraktar noga alla som går förbi.

Jag försöker jag leta efter något specifikt som kan vittna om den enorma tragedi som drabbat Aceh och dess folk, men i stället för en känsla av smärta och sorg som jag trodde att jag skulle finna präglas staden av ett obeskrivligt lugn. Sorgen efter tsunamin speglas i de ansikten vi möter, men inte i form av tårar eller vrede, utan av tysthet och reflektion. Människor vi pratar med berättar sakligt och detaljrikt om sina upplevelser men då och då glider blicken bort, berättelsen upphör och tystnaden talar sitt eget tydliga språk. Alla har en historia att berätta. Nästan alla har förlorat någon och många har förlorat allt; hem, barn, föräldrar.


GAM-gerillans vapen läggs upp för att förstöras.

Muchine, ägare av en liten affär, förlorade sin fästmö och många vänner i tsunamin men resten av hans familj överlevde. Nu arbetar han tillsammans med sin syster i deras affär och om bara en månad ska det bli stor fest då systern ska gifta sig. Med en kopp kaffe framför sig tittar han ut över det torg som ligger på andra sidan gatan och pekar på telefonstolparna.
– Under jordbävningen föll alla telefon- och elektricitetsledningar här omkull och husen runtom bara försvann i stora moln som man ser på film. Det var totalt kaos och många fastnade under de hus som kollapsade.
– Så du var här när vågen kom, undrar vi.
– Ja, svarar han och pekar i riktning mot vattnet flera kilometer bort. Efter jordbävningen gick jag tillbaka till affären för att se hur mycket som hade förstörts och för att städa upp. Efter ungefär en halvtimme började människor springa förbi affären och skrika något om vatten. Jag trodde att de kanske hade stulit något i en affär efter jordbävningen och bara skrek så där för att komma undan polisen så jag brydde mig inte om det. Det var inte förrän jag själv såg vågen komma som jag började springa.
Han pekar och säger att vågen kom där borta, genom hotellet. Jag känner hur en hård knut av oro hugger tag i magen. Det är samma hotell vi tagit in på dagen innan vi möter Muchine.


Efter 30 år av konflikt hoppas nu acehneserna att freden ska bestå.

– Men egentligen var det inte vatten, fortsätter Muchine. Det var en flytande grå massa full av bråte som vågen dragit med sig; delar av hus, plåtbitar, döda kroppar och båtar. Jag började springa som en galning längs med gatan. Det var jättemånga som sprang och många ramlade omkull och blev liggande på marken.
– När jag sprungit runt krönet häruppe kom det hundratals människor springande mot oss från andra hållet och skrek »Vatten, vatten!«. Det var fruktansvärt, det kom från alla håll och det fanns ingenstans vi kunde springa så jag, och alla andra som kunde klättrade uppåt i hus, palmträd, vad som helst som var högt.

I möten med människor i Aceh, som har förlorat så mycket, förvånas jag om och om igen över hur väl dessa människor verkar ta itu med sin sorg och den enorma tragedi som drabbat dem. Men detta kanske inte är så konstigt då vardagen för invånarna i Aceh under många år präglats av våld och sorg i och med den konflikt som de senaste trettio åren utspelat sig mellan Acehs befrielserörelse (Gerakan Aceh Merdeka, GAM) och den indonesiska regeringen.

Under dessa år av strider har mer än 15 000 människor fått sätta livet till och allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna har kunnat begås medan förövarna gått i stort sett ostraffade.
Det var i slutet av 1970-talet som Hasan di Tiro, den självutnämnde presidenten för Aceh, tillsammans med andra kollegor från Aceh flydde oroligheterna och sökte asyl i Sverige. Denna exilregering med sin bas i förorten Norsborg utanför Stockholm har fortsatt att kämpa för Acehs självständighet tillsammans med gerillasoldaterna på plats i Aceh. Konflikten i Aceh räknas som en av de längst pågående i världen och med Indonesiens vägran att tillåta internationell inblandning och GAMs vägran att acceptera något annat än full självständighet har båda parter gjort det näst intill omöjligt att nå en lösning på konflikten.


En representant för fredsövervakarna i AMM sköter maskinen som gör vapnen obrukbara.

Efter tsunamin gjorde GAM en helomvändning och proklamerade officiellt att de kunde tänka sig autonomi för Aceh inom Indonesien. För den indonesiska regeringen blev det plötsligt omöjligt att hålla den internationella uppmärksamheten borta från regionen. Efter sex månaders förhandlingar undertecknades ett fredsavtal av representanter för den indonesiska regeringen och GAM den 15 augusti 2005.
En stor del av fredsavtalet gäller GAM:s avväpning och de indonesiska truppernas tillbakadragande, vilket skulle vara klart innan januari 2006. Vi besöker en av de sista avväpningarna i Lhokseumawe, en stad på Acehs östkust som är ett av GAM:s starkaste fästen. Vi kommer fram till ett stort gräsfält, en fotbollsarena som nu får utgöra plats för den historia som skrivs idag. I mitten av fältet har ett större område spärrats av och hundratals acehneser har förväntansfullt samlats för att få se gerillan ge upp sina vapen. Indonesiens representanter är först på plats och trängs med åskådarna för att få in sina fordon i det avspärrade området.
Efter nästan en halvtimmes väntan i den stekande solen hörs sedan ljudet av en helikopter och när den äntligen har landat på säkert avstånd från publiken kliver GAM:s representanter ut en efter en. Tillsammans med den europeiska övervakningsstyrkan AMM är alla tre parter nu på plats och showen kan börja. En motorsåg förstör de vapen som lämnas in.


Aceh kommer att förbli en del av Indonesien sedan GAM gett upp kravet på självständighet, men självstyret kommer att öka.

När jag senast besökte Aceh under sensommaren år 2001 var det en mycket annorlunda och nästan kuslig atmosfär som präglade huvudstaden. Många vi träffade då vågade inte prata om konflikten och GAM nämndes inte alls. Få vågade sig ut efter att mörkret fallit på kvällen och ljudet av skottlossning var en alltför stor del av en acehnes vardag. Många människor vi träffar idag i Aceh vittnar om fortsatta strider och brott mot de mänskliga rättigheterna efter det att tsunamin inträffat. Distribution av förnödenheter som aldrig kom fram, fortsatta trakasserier mot lokalbefolkningen av de indonesiska trupperna och tvångsförflyttningar. Men efter underskriften av fredsavtalet menar de flesta att situationen för Acehs folk har förbättrats anmärkningsvärt.
– Vi kan äntligen gå ut på kvällen utan att vara rädda, säger en man, på ett fik en av de sista kvällarna vi tillbringar i Aceh.
Mannen vill gärna prata med mig då jag avslöjat att jag kommer från Sverige där han vet att Hasan di Tiro bor. Han är en stilig man i femtio års åldern. På huvudet har han den svarta traditionella muslimska huvudbonaden och i munnen en cigarett som aldrig verkar ta slut.
– Hasan di Tiro, fortsätter mannen med hög röst, det är min president.
Han vänder sig sedan till sina vänner vid andra bordet och deklarerar nu med än högre stämma medan han pekar på mig, att jag minsann har träffat Hasan di Tiro. Jag stammar till lite och säger att jag ju faktiskt inte har träffat honom men jag vet vem han är och vi bor i samma stad. Mannen ignorerar min kommentar och verkar istället mycket stolt över att sitta bredvid en kvinna som har träffat hans president.
Tror du han kommer tillbaka nu när det är fred här, undrar jag.
– Ja, det är klart han kommer tillbaka men det dröjer nog. Men en dag kommer han.

Text och bild: Anna Tulin


Aceh – Indonesiens gömda krig

Indonesien är ett enormt örike på över 13 000 öar med 400 folkgrupper och 300 språk Sedan självständigheten från Nederländerna 1945 har landet ställts inför den stora utmaningen att hålla denna geografiskt stora och etniskt mångfaldiga nation intakt. 1976 inleddes striderna mellan Acehs befrielserörelse (Gerakan Aceh Merdeka, GAM) och indonesiska trupper i Aceh. Konflikten har krävt över 15 000 människors liv. Ett fredsavtal skrevs under i december år 2002 men vapenvilan bröt samman bara fem månader senare. Undantagstillstånd följde och var fortfarande i kraft den 26 december 2004 då tsunamin inträffade.
Fredsprocessen som sedan inleddes ser fortfarande ut att gå bra. Indonesiens trupper har dragits tillbaka och GAM har avväpnats. Peter Faith, ledare för AMM, som har till uppgift att övervaka fredsavtalet, är mycket positiv till hur processen har fortlöpt. Men många i det indonesiska parlamentet är fortfarande negativa till avtalet och det är oklart hur parlamentet kommer att rösta när frågan ska upp i mars 2006 inför det lokala valet.

Text: Anna Tulin




Ett liv utan vapen

Efter att fredsavtalet skrevs under av GAM och Indonesiens regering i augusti 2005 har tusentals gerillasoldater i Aceh nu gett upp sina vapen. Många har levt isolerade från omvärlden i över tio års tid men har nu lämnat livet som stridande i djungeln bakom sig för att återvända till familj och vänner.
En av dessa män är gerillaledaren Sofyan Daud, 39 år. Han började som stridande i GAM:s armé och var sedan chef för GAMs väpnade styrkor. Nu vill han leva ett vanligt liv och tror inte att han kommer att sakna livet i djungeln.
– Det finns inget bra med krig, säger han. Det finns inget glamoröst med den verklighet vi har fått utstå under de här åren.
Det politiska livet lockar inte Sofyan men han kommer definitivt att stödja andra som väljer att delta i den politiska processen och vars politiska åsikter han delar.

Irwandi Yusuf är ledare för GAM:s underrättelsetjänst. Han berättar med stor inlevelse om sin fantastiska resa från att ha överlevt tsunamin instängd i Banda Acehs fängelse till att ha tagit sig därifrån ända till fredsförhandlingarna i Helsingfors.
Irwandi förklarar att av de 276 fångar som befann sig i fängelset den 26 december 2004 överlevde endast 30. Han var en av de lyckliga 30, men efter endast några få dagar tillsammans med familj och vänner var han nu som förrymd brottsling tvungen att fly från Aceh. Åtta månader senare skrevs fredsavtalet under och idag är han stolt över att kunna vandra på Acehs gator utan att försöka gömma sin identitet.
Rummet vi sitter i är en del av det officiella kontor GAM nu hyr i utkanten av Banda Acehs centrum och fastän det inte finns en stor skylt med bokstäverna GAM eller den acehnesiska flaggan hängandes utanför känns detta som en framtida möjlighet nu mer än någonsin.

Text: Anna Tulin




Alla reportage


© Amnesty Press.

Citera gärna, men ange källan.

Artiklar i Amnesty Press representerar inte nödvändigtvis
Amnesty Internationals åsikter.