ettan

2008-05-21


Facket och storföretagen hand i hand
Den kinesiska fackföreningsrörelsen All-China Federation of Trade Unions (ACFTU) är underordnad det styrande kommunistpartiet. ACFTU:s mål att »mobilisera arbetare för landets utveckling« är formulerat av partikongressen. På en annan väsentlig punkt skiljer sig ACFTU också från de fackföreningar som vi är vana vid – facket har inte rätt att ta strid med arbetsgivare för att förbättra löner och arbetsvillkor.
Samtidigt tvingas ACFTU till förändring på grund av landets omstrukturering. Under de senaste 15 åren har Kinas ekonomi och arbetsmarknad stöpts om i grunden. Mängder med statliga företag har lagts ner eller privatiserats. De nya jobben har skapats av privata företag, både utländska och inhemska. För en facklig rörelse som länge har organiserat statligt anställda är omställningen stor.



Ledningen för den amerikanska kedjan Wal-Mart uppskattar facket i Kina.


Hur de utländska företagen uppfattar den kinesiska fackföreningsrörelsen är en av pusselbitarna om man vill förstå ACFTU:s karaktär. Ett av de företag som tidigt etablerade sig i Kina är den ökänt antifackliga amerikanska varuhuskedjan Wal-Mart. Företagets närvaro är dubbel. De flesta varor som säljs tillverkas i Kina samtidigt som Wal-Mart har öppnat 77 varuhus i landet.
Inledningsvis försökte ledningen för Wal-Mart att driva samma antifackliga linje i Kina som i USA, det vill säga att slänga ut facket. Men mycket snart drog ledningen för Wal-Mart en helt ny slutsats. I augusti 2006 förklarade Wal-Marts talesperson i Kina, Jonathan Dong, att »kinesiska fackföreningar är annorlunda jämfört med fackliga organisationer på andra ställen, målet för de kinesiska facken är att skapa ett harmoniskt samhälle«.
Den »specifikt kinesiska attityden« hos Wal-Mart har följts av flera andra utländska företag i Kina. Av drygt 100 000 utländska företag som har egen verksamhet i landet finns idag fackföreningar vid omkring 39 000. Detta är också den främsta förklaringen till att ACFTU har ökat sitt medlemsantal under senare år.

En särskilt delikat fråga för ACFTU är strejkrätten, något som är grundläggande för alla fackliga rörelser. I realiteten är organisationen förbjuden att strejka, men det vill man inte riktigt erkänna. När fackligt aktiva från LO-distriktet i Göteborg 2006 frågade företrädare för ACFTU i Shanghai om hur det låg till med den lagliga rätten att strejka fick de det något kryptiska svaret: »Hos oss är strejker inte olagliga, men inte heller tillåtna.«

Vid flera tillfällen har det ändå hänt att lokala företrädare inom ACFTU försökt använda organisationen för att ta rejäl strid. Det slutar alltid på samma sätt: tillrättavisanden, bestraffning och inte sällan fängelse. Särskilt ofta har sådana konflikter blossat upp i nordöstra Kina, i landets »rostbälte«. Där finns många gamla statliga industrier som regeringen länge har hållit under armarna. Men i takt med att statens stöd har dragits in har mängder med företag gått omkull. I flera fall
har tiotusentals arbetare förlorat sina jobb när industrier lagts ner.


I staden Liaoyang ledde den lokale ACFTU-ledaren Yao Fuxin en stor demonstration 2002. Arbetarna protesterade mot att de inte fick ut innestående löner när en fabrik slog igen samtidigt som direktören körde runt i lyxiga bilar. Yao Fuxin arresterades och dömdes till fängelse på grund av »subversiv verksamhet«. Trots att Yao Fuxin nyligen fick en svår hjärtattack sitter han fortfarande fängslad och är idag Kinas mest kända fackliga fånge. Den internationella fackföreningsrörelsen har protesterat mot fängelsestraffet, men ingen utländsk företrädare har fått tillstånd att besöka Yao Fuxin i hans cell på fängelse nummer två i Lingyuan.

Sedan Mao Zedongs dagar har Kina förvisso öppnat sig. Numera är det möjligt att offentligt debattera miljöfrågor, jämställdhet och ibland till och med korruption. Men en fråga som man inte kan tala öppet om är rätten att få bilda oberoende fackföreningar vid sidan av ACFTU. Att föreslå fackliga friheter är lika farligt som att offentligt försvara Falun Gong eller kräva att Tibet ska få bli självständigt. Vissa försök har ändå gjorts. I samband med demonstrationerna vid Himmelska Fridens Torg 1989 bildades en självständig facklig rörelse, Autonoma Arbetares Förbund (AAF). Den ströps i sin linda och ledaren Han Dong Fang arresterades. I fängelset fick Han Dong Fang tuberkulos. Efter avslutat straff sökte han sjukvård i USA. Sedan dess har han inte blivit insläppt i Kina igen, trots att han har kinesiskt medborgarskap. Numera lever han i Hong Kong, som i och för sig tillhör Kina men har ett eget politiskt styre.

ACFTU:s inskränkta möjligheter och förbudet mot att bilda oberoende fackföreningar har dock inte satt stopp för löntagarnas protester. En orsak är de snabbt vidgade klyftorna inom landet. Det finns ett jäsande missnöje bland dem som inte har fått ta del av det växande välståndet. En sådan grupp är landets inre migrantarbetare. 150 miljoner människor har lämnat den kinesiska landsbygden under de senaste 15 åren för att jobba i kustregionernas exportindustrier eller som hembiträden hos den framväxande medelklassen. En majoritet är unga kvinnor. Gruppen kallas också ofta för »dagongmei«, en »syster som säljer sin arbetskraft«.


På 25 år har Shenzhens befolkning ökat från 100 000 till 6 miljoner.
Mängder med arbetare från landsbygden söker sig till kuststaden.
De flesta får jobb inom den växande exportindustrin. Men också den informella sektorn sväller. Skoputsarna på bilden sitter utanför en av världens största leksaksfabriker. De putsar skor åt mer välbetalda
arbetare och tjänstemän.


De inre migrantarbetarna är utsatta för systematisk diskriminering. En arbetare som flyttar inom landet för att arbeta ska ta kontakt med de lokala myndigheterna för att utverka ett tillfälligt arbetstillstånd. Men den kinesiska folkbokföringen, det så kallade hukou-systemet, är byråkratiskt och trassligt. Konsekvensen har blivit att många arbetare saknar registrering. I denna kategori finns många miljoner arbetare som saknar elementära sociala rättigheter. De står utanför stora delar av det offentliga skyddsnätet och deras barn får inte gå i skolan i provinsen där de arbetar. Ibland har arbetarna själva slutit sig samman och startat egna skolor.
I provinsen Guangdong finns fler inre migrantarbetare än någon annanstans i Kina. Där är strejker vanliga. Arbetare har protesterat både mot undermåliga arbetsförhållanden och diskriminerande myndigheter men de flesta protesterna genomförs utan ledare. Arbetarna har lärt sig att dölja vilka som är organisatörer för att minimera antalet som blir fängslade. Det officiella facket ACFTU bryr sig överhuvudtaget inte om arbetsvillkoren för de inre migrantarbetarna och ytterst få är medlemmar i facket.

I Guangdong finns landets enda självstyrande rörelse för arbetare vid sidan av ACFTU. Däribland ett nätverk för kvinnliga industriarbetare. En gemensam nämnare för dessa grupper är att de måste hålla en mycket låg profil och absolut inte kalla sig för »fackliga organisationer«. De självstyrande rörelsernas verksamhet handlar främst om att informera om de lagar som faktiskt råder i landet, något som även det är ytterst kontroversiellt. Det oberoende Dagongzhe Centret i Shenzhen, som ger juridisk rådgivning åt inre migranter, har under det senaste halvåret blivit attackerat med våld tre gånger medan polisen stått i gathörnet och tittat på. Bland annat har centrets jurist, Huang Qingnan, blivit knivskuren utan att polisen ingrep. π

Text och bild: Mats Wingborg

Fakta/ACFTU

I Kina existerar världens största fackliga organisation, All-China Federation of Trade Unions (ACFTU). Det är en växande rörelse, ACFTU redovisar för närvarande att den har 169 miljoner medlemmar. Drygt en tredjedelar av medlemmarna är kvinnor.
ACFTU uppger vidare att organisationen har 543 000 heltidsarvoderade fackligt förtroendevalda. ACFTU består av 31 provinsorganisationer och 10 nationella förbund, huvudkontor ligger i Peking.




Alla reportage



© Amnesty Press.

Citera gärna, men ange källan.

Artiklar i Amnesty Press representerar inte nödvändigtvis
Amnesty Internationals åsikter.