ettan

2008-05-13


Regnskogen förvandlas till betesmark

För snart hundra år sedan började  brasilianska bönder att importera den vita
indiska ungtjuren av rasen Nelore till Brasilien. Idag är den, med sin karakteristiska puckel bakom nacken, den vanligaste rasen i Amazonas.

Under de senaste åren har Brasilien blivit världens största köttproducent. Kunder är de stora matvaruhuskedjorna i Europa, Ryssland och Mellanöstern. En av anledningarna till den höga efterfrågan är Brasiliens traditionella sätt att föda upp kreatur. Nötdjuren får inget konstlat kraftfoder. De strövar fritt och äter endast gräs. Det är därför den brasilianska oxfilén kallas för naturkött i handeln.
Att boskapen i sin tur äter upp naturen står inte på förpackningen. Priset för den billiga brasilianska oxfilén har blivit högt. Och boskapsboomen i Brasilien förvärrar markkonflikterna i Amazonas. Befolkningen jagas bort av kontrakterade »pistoleiros« för att boskapsuppfödarna ska kunna omvandla regnskogen till betesmark.

Enligt statistik från det brasilianska utvecklingsdepartementet betar idag 73 400 000 nötkreatur i Amazonas. Det gör att boskapsuppfödningen håller på att förvandla regnskogen till betesmark. Idag finns det nästan tio gånger fler nötdjur än människor i världens största regnskog. Den vita oxen har blivit det vanligaste inslaget i dagens djurliv i Amazonas.
Men det finns även en annan baksida av den brasilianska boskapsboomen. Kampen om marken har blivit allt hårdare. Värst är det i den eftersatta delstaten Pará där fyrtio procent av Brasiliens alla markkonflikter med dödlig utgång ägt rum de senaste trettio åren.
Det är ingen vacker statistik. Men så går det när ingen vill ta ansvar. Pará är näst intill laglöst, säger Padre Amaro, en radikal katolsk präst i det lilla djungelsamhället Anapu.



Padre Amaro lever under dödshot, men vägrar ge upp
sin kamp för de jordlösa bönderna i regionen. Han bor
idag i Dorothy Stangs gamla trähus.


I tio år arbetade han tillsammans med Dorothy Stang, nunna från Dayton, Ohio i USA, och hjälpte befolkningen vid markkonflikter. De uppmärksammade delstatsregeringen på det växande antalet boskapsfarmare som olagligt vräkte bönder från regnskogen och övertalade bönderna att inte ge vika. För fyra år sedan fick de gehör och Incra, det brasilianska institutet för den försenade jordreformen, lovade att börja utfärda tomträtter till bönderna.

Det rörde upp känslorna hos boskapsfarmarna så till den grad att de satte ett pris på deras huvuden. Den som vågade likvidera nunnan skulle få mest, motsvarande 185 000 kronor.
En månad senare, morgonen den 12 februari 2005, när 73-åriga Dorothy Stang var på väg ut till befolkningen i skogen, mötte hon två unga män på en lerig väg som frågade henne:
Jaså, du tycker inte om kött?
Inte tillräckligt för att förstöra skogen för det, svarade den kortväxta nunnan.
När hon såg att en av männen tog upp en pistol, öppnade hon sin Bibel och slog upp Matteusevangeliet. Hon läste högt ur Bergspredikan: »Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade«.
De sex skotten träffade i handen, magen och i huvudet.

I dag är revolvermännen och boskapsfarmaren som lejde dem, dömda till livstidsfängelse.
Jag kan fortfarande inte fatta hur någon kan vara så feg att de skjuter en 73-årig gammal dam med Bibeln i handen, säger Padre Amaro, när han tar oss till den plats där Dorothy sade att hon ville vila i frid om mordhoten mot henne verkställdes.


Dorothys Stangs grav ligger en bit in
i djungeln.
— Det var här hon ville vila i frid,
berättar Padre Amaro.

De höga regnskogsträden ger stigen skugga. Ändå är det varmt och fuktigt. Skogen är tät och orörd. Padre Amaro torkar svetten i pannan med en liten, broderad handduk.
Det är alltid lika jobbigt att besöka henne här. Händelserna dyker upp igen, suckar han.
När han kommer fram till den vitkaklade begravningsplatsen i utkanten av Anapu faller han på knä och gör korstecknet.
Må Gud vara med dig.
Att han själv skulle kunnat ligga i en grav bredvid henne berör honom inte.
Jag är beredd den dag de kommer. Men jag känner att än är det inte dags. Gud skyddar mig.
Efter mordet på Dorothy Stang blev Padre Amaro erbjuden två livvakter dygnet runt, men tackade nej.
De som arbetar som livvakter här i Amazonas är samma typer som tar jobb som pistoleiros. Jag skulle aldrig kunna lita på några sådana, säger den 42-årige prästen som nu ärvt Dorothy Stangs kamp.




Mellan augusti och december förra året skövlades 7 000 kvadratkilometer regnskog i Amazonas, en yta stor som Halland och Blekinge.

När den brasilianska militärregimen kolonialiserade Amazonas på 1970-talet lade de grunden till den markkonflikt som varje år skördar ett antal dödsoffer i regionen. Militärerna hade fått för sig att USA skulle invadera Amazonas eftersom området var så glest befolkat och erbjöd brasilianska familjer som flyttade till regnskogen hundra hektar mark var.
Familjerna förband sig i så fall att bruka jorden och inte sälja den vidare.

Ganska snart visade det sig dock att många av dem som fått mark var rika familjer från São Paulo som inte hade något större intresse av att leva djungelliv. De började korrumpera systemet och lyckades få olika juristkontor i delstaten Pará att teckna giltiga försäljningsavtal på tomterna som egentligen inte fick säljas. Markspekulationen var snart i full gång.
Agerandet, som nu pågått i flera decennier, har gjort att det idag finns flera »ägare« till samma mark.
Jag gör bara vad alla andra gör. Jag har betalat för min mark och kan bevisa det. Om lantmäteriet vill ta tillbaka min mark får de först bevisa att mitt köpeavtal är falskt, säger boskapsuppfödaren Julio César Ferreira.

Han är en av alla dem som dragit till Pará för att bli boskapsfarmare.
Marken i Amazonas kostar en tiondel jämfört med övriga Brasilien. Men det är ett äventyr. Familjen hemma blir lidande. Jag är här fyrtio dagar, flyger hem och är med familjen i tjugo dagar och sedan åker jag hit igen, säger han i sin fyrhjulsdrivna jeep på väg till sina marker.

Julio äger idag 12 000 hektar mark. Han har köpt marken genom samma korrumperade juristkontor i centralorten Marabá som alla boskapsuppfödare kring Anapu använder sig av. Han har snart tillbringat fem år i djungeln och byggt sig en mysig farm av timret han fällt.
Jag har absolut inget emot att det finns familjer som vill driva små jordbruk i regnskogen. Men de måste acceptera de stora jordbruken också. Ser du där borta, frågar han och pekar.
Där har familjer börjat invadera min mark. Vad ska jag göra? Inte tänker jag skjuta dem, men de inkräktar på min mark.




Herr Rodrigues föder upp ungtjurar i regnskogen och säljer dem sedan vidare till boskapsfarmarna.


Hade Julio varit en mer hetlevrad person hade han gjort som hans kollegor runt farmen gjorde. De skramlade ihop en summa pengar för att avlöna de två pistoleiros som mördade Dorothy Stang.
Julio vill i stället att staten ska vara mer närvarande:
De måste vara tydligare och bevisa vems marken är. Deras eller min?
Att en sådan juridisk process kan ta upp till tjugofem år på grund av den korruptionskultur som råder i det koloniala Pará, är ingenting han kan göra någonting åt.
Hade det funnits en riktig vilja att lösa situationen här uppe skulle president Lula kunna underteckna ett dekret och ogiltigförklara militärregimens gamla markkontrakt. Och börja om från början. Men det vågar han inte. De flesta i kongressen har mark här upp, ler Julio och rullar en cigarett.



Joãozinho, 46, och hans fru Benedita, 26, har byggt en hydda vid deras tomt i djungeln där deras sju barn ska växa upp.

En timmes jeepfärd från Julios boskapsfarm ligger »Esperança«, ett kollektivsamhälle som betyder »Hopp«. Här bor de familjer som Dorothy Stang kämpade för. Det var under hennes arbete att ge mark till dem som boskapsfarmarna bestämde sig för att en gång för alla göra sig av med henne.
Det känns hemskt att en människa ska behöva mördas för att vi ska kunna leva här, säger Joãozinho de Santos, 46 år och far till sju barn.

Han bor i en lerhydda med tak av palmblad. På tomten har han odlat ris, bönor och potatis. Familjen är självförsörjande. För att dra in lite pengar har han odlat upp ett hektar kakao. Det ger honom direkt avkastning.
Det var detta Dorothy stred för. Hon ville att vi skulle bruka jorden och använda oss av den rikedom som finns. Inte hugga ned den för att göra betesmark, säger Joãozinho och går ut för att kolla hur hans planteringar klarat den senaste tidens regn.

Hans fru, Benedita, 26 år, stannar kvar i hyddan och tar hand om barnen.
Egentligen har vi allt vi behöver här. Det enda vi oroar oss för är vad vi ska göra om boskapsfarmarna kommer tillbaka. De har redan börjat hota oss igen.
I förra veckan brände lejda pistoleiros ned grannfamiljens hydda på andra sidan ån.
De vill att vi ska flytta på oss igen. Men nu stannar vi. Efter mordet på syster Dorothy finns det ett par människor inom rättsväsendet som skyddar oss.



Mellan augusti och december förra året skövlades 7 000 kvadratkilometer regnskog i Amazonas, en yta stor som Halland och Blekinge.

En av dem är Felício Pontes. Han arbetar på åklagarmyndigheten i Pará och har blivit utskickad till centralorten Altamira för att lättare kunna bevaka vad som sker i området.
Titta här, säger han och sveper med handen över staplar av juridiska processer på skrivbordet som behandlar de tusentals markkonflikterna i regionen.
Hade bara rättsapparaten fungerat bättre hade jag kunnat lösa detta på ett år. Men nu när de här rika boskapsfarmarna bara blir rikare går det inte. De har fortfarande mycket bra kontakt med domarna, säger han och gnider pekfingret mot tummen.

Det är en brasiliansk gest för korruption.
Ärligt talat, det enda som skulle kunna rädda situationen är att det höga världsmarknadspriset för kött sjunker igen. Först då kommer markdispyterna att avta. Som det är nu är det så mycket pengar i omlopp att det går att köpa sig fri från vilket ansvar som helst.

Text: Henrik Jönsson Bild: Anders Kristensson

Fakta/delstaten Pará

Yta:1,25 miljoner kvadratkilometer (dubbelt så stort som Sverige)
Befolkning: 7,1 miljoner
Boskap: 17 miljoner oxar
Provinshuvudstad: Belém (1,5 miljoner invånare)
Guvernör: Ana Julia Carepa, brasilianska arbetarpartiet, PT
Läkare: 7 läkare per 10 000 invånare
Analfabetism: 32,3 procent
Slavarbete: Sedan 1995 har 18 000 personer räddats ur slavliknande förhållanden. Varje år friges upp mot 8 000 personer av den federala polisens speciella enheter för bekämpning av slavarbete.
BNP per capita: 18 265 kronor (riksgenomsnittet i Brasilien är 41 969 kronor)
Historia: På grund av de ogynnsamma vindarna söder om Amazonas mynning hade Pará inte kontakt med övriga Brasilien under kolonialiseringen. Portugiserna höll området som en egen koloni ända fram till 1775 eftersom resan Belém-Lissabon gick betydligt snabbare än att färdas den korta sträckan nedför kusten till huvudstaden Salvador. 1835 gjorde lokalbefolkningen uppror i delstaten och intog Belém. Ett år senare slogs upproret ned och cirka 40 procent av befolkningen avrättades, alla som inte var vita.
Förra året mördades 25 personer i markkonflikter i Brasilien. 16 av morden skedde i delstaten Pará.
Källa: Comissão Pastoral da Terra, www.cpt.org.br

Henrik Jönsson

Läs mer:
Broder Henri de Rosiers (känd som Frei Henri) hotas till livet av jordägare (blixtaktion 21 november 2007)

Amnesty om mordet på Dorothy Stang (14 februari 2005)


Alla reportage


© Amnesty Press.

Citera gärna, men ange källan.

Artiklar i Amnesty Press representerar inte nödvändigtvis
Amnesty Internationals åsikter.