3 augusti 2009

Sista dagen på Pride House: hbt-rättigheter i Uganda och diskussion om vithetsnorm
0

Sista dagen på Pride House besökte Amnesty Press ett seminarium om situationen för hbt-personer i Uganda där homosexualitet är olagligt samt deltog i en diskussion om vithetsnorm. På torsdagen talade heterosexuella liberaler ut och våldet i samkönade relationer diskuterades.

Uganda – landet där homosexuella riskerar livstids fängelse

Hbt-personer i Uganda riskerar livstids fängelse om de kommer ut. Homosexualitet är ett stort tabu och majoriteten av befolkningen ser det som något avskyvärt.
- Det är inte en socialt accepterad ”utövning” som de kallar det, säger Joshua Muhanguzi, aktivist i hbt-organisationen Queer Youth Uganda.

I samband med Stockholm Pride höll RFSL Ungdom tillsammans med Queer Youth Uganda ett seminarium om situationen för hbt-personer i Uganda. Organisationerna har nyligen inlett samarbetsprojektet Crossing Borders, ett nätverk för att utbyta erfarenheter och lära från varandra.
I Uganda finns det inga lagar som skyddar hbt-personers rättigheter. Samkönat sex är olagligt med upp till livtids fängelse som påföljd. Jean Nandudu från Queer Youth Uganda berättar att den som kommer ut som homosexuell riskerar att förlora allt: jobb, hem, familj, vänner och inte minst rättsliga påföljder.
- De flesta stannar i garderoben, säger Jean Nandudu. Man måste vara väldigt försiktig om man vill komma ut med tanke på repressalierna. Det är helt enkelt bättre att hålla det för sig själv.


Jean Nandudu och Joshua Muhanguzi är aktiva i hbt-organisationen Queer Youth Uganda. Bild: Louise Petersson

Hbt-personer attackeras från alla möjliga höll i landet. Det är alltifrån förnedring från allmänheten till polisbrutalitet. Eftersom det är svårt att ”bevisa” att någon är homosexuell så är det vanligt att polisen kommer på andra ursäkter för att anhålla den som misstänks vara gay.
Den kristna organisationen Family Life Network arbetar med att sprida anti-homosexuell propaganda och att omvända homosexuella genom att ”driva ut gay-demonen”.
Även medierna skriver konsekvent negativa saker om homosexuella. Till exempel publicerades en artikel med rubriken ”Homosexuals recruit students” som handlade om hur homosexuella ”rekryterat” skolbarn till homosexualitet. Tidningar har också publicerat bilder, namn och annan detaljerad information om hbt-aktivister.
- Homosexuella tvingas ständigt flytta på sig när sådant händer. Kommer det ut att du är gay är det inte säkert att bo kvar i samma område där människor känner till vem du är och var du bor, säger Jean Nandudu.


Jean Nandudu gick tillsammans med RFSL i årets Prideparad. De tågade under parollen "Marching for those who can´t" för att påminna om hur situationen för hbt-personer ser ut runt om i världen och att Pridefiranden och homosexualitet fortfarande är förbjudet i många länder. Bild: Linnea Ornstein

Både Joshua Muhanguzi och Jean Nandudu vill se lagstiftning som skyddar hbt-personers rättigheter i Uganda, även om de framhåller att lagstiftning inte alltid räcker.
- Lagar kommer inte att lösa hela problemet. Man kan ändra lagen på en dag men att ändra människors värderingar tar mycket längre tid. Lagstiftningen skulle dock vara en bra start och ett steg i rätt riktning, säger Joshua Muhanguzi.

Eftersom situationen för hbt-personer ser ut som den gör tvingas Queer Youth Uganda bedriva sin verksamhet i hemlighet.
- Verksamheten är inte officiell på något sätt, säger Joshua Muhanguzi. Det vore katastrofalt.
Det finns åtta organisationer som arbetar med hbt-frågor i Uganda. De har alla någon speciell inriktning för att stötta exempelvis ungdomar, lesbiska eller hiv-positiva. Organisationerna anordnar workshops och fungerar som en mötesplats för hbt-personer. Queer Youth Uganda samarbetar ofta med de andra hbt-organisationerna.
- Om vi arbetar tillsammans är det givetvis lättare att nå målet, säger Jean Nandudu.
Det största problemet för hbt-organisationerna är att de måste arbeta i hemlighet och att det finns en sådan utbredd rädsla att göra sig hörda. Joshua Muhanguzi beskriver det som att de bara är en grupp homosexuella som försöker göra sina liv lite bättre, det behövs fler starka röster utifrån för att få fart på hbt-rörelsen.
- Men bara det faktum att det finns så många hbt-organisationer är positivt och lovande, säger han. Vi är också ugandier med samma rätt att bo i landet som någon annan. En dag kommer även vi vara lyckliga i vårt hemland.

Text: Louise Petersson


Hbt-diskussion om vithetsnorm engagerade många

Det sista seminariet Amnesty Press besökte på Pride House (Kulturhuset) under fredagen var ett samtal kring vithetens och heterosexualitetens normer, och hur det är att både ha ett ursprung i ett annat land och att vara en hbt-person. Samtalet leddes av Lawen Mothadi, chefredaktör för Bang, och de två inbjudna deltagarna var Kristin Tran, genusstudent & aktiv i antirasistgruppen inom Feministiskt Initiativ och Gustavo Bengtsson som presenterade sig som aktivist och journalist. Namnet på seminariet löd ”Att röra sig utanför vithetens och heterosexualitetens ramar”.

Lawen Mothadi inledde samtalet med att resonera kring den retoriska vitheten, den som gör sig gällande när ingen annan etnicitet eller hudfärg anges och då man antas vara vit. Det finns två perspektiv på vithet: ett symboliskt och ett materiellt. Det materiella menade hon är möjlighet till jobb och ett generellt bemötande av samhället. På det symboliska planet blir man markerad och ifrågasatt om man inte passar in i vithetsnormen.
- Det är ett plan där den vite formas att betrakta världen som vit, sade Lawen Mothadi.


Paneldeltagarna som diskuterade vithetsnormen ur ett hbt-perspektiv var, från vänster: Kristin Tran, Gustavo Bengtsson och Lawen Mothadi.

Kristin Tran har en mamma från Vietnam och en pappa från Sverige och berättade att hon väldigt sent upptäckte att något var fel och att hon blev markerad som annorlunda. Först i och med den upptäckten hade hon möjlighet att formulera det sätt hon ibland blev bemött på i termer av rasism och diskriminering.
- Frågan ”Var kommer du ifrån?” upplevde jag som omöjlig när jag var barn. Det kändes som att jag inte hade ett rätt svar på den frågan, berättade hon.

Gustavo Bengtsson adopterades från Chile och upplevde under sin uppväxt sig som ”legitim svensk”, som han själv kallar det. Han flyttade hemifrån under gymnasiet, från Småland till Stockholmsförorten Alby, och märkte att det inte längre var självklart att han var svensk:
- Folk såg Chile i mig på ett sätt som ingen tidigare hade gjort.

Under Uppsala Pride den 27-31 maj i år deltog Kristin Tran i ett seminarium som hette "Varför finns det ingen Queer of color-rörelse i Sverige?" Där kom man fram till att man saknade ett forum för människor med erfarenheter kring att vara både queer och avvika från vithetsnormen. Man ville också få vita att diskutera sin egen vithet och vad den betyder. Seminariet hölls med hoppet om att samtalet skulle mynna ut i en separatistisk queer of colour-grupp, och frågan bollades vidare till publiken under samtalet på Pride House om det finns ett behov av ett sådant forum.

Publiken engagerades i samtalet och många röster kom till tals under den timlånga diskussionen där samtliga ställde sig positiva till en Queer of color-grupp. En kvinna i publiken uttryckte hur viktigt det är för nyinvandrare som kommer från länder som inte accepterar hbt-personer att ha ett forum att kunna fråga, dela erfarenheter och utvecklas i.

En annan röst ur publiken lyfte vikten av att diskutera den komplexa och breda grupp som ”hbt-personer som bryter vithetsnormen” utgör:
- Det är en mängd erfarenheter och perspektiv, och kanske det måste göras ytterligare underavdelningar i den gruppen för att alla ska trivas.

Gustavo Bengtsson kommenterade att det nog delvis handlar om en klassfråga. I dagens debatt används koder och ett språk som kanske avskräcker vissa grupper av människor.
- Vi måste använda ett språk som fler förstår, sade han och syftade på den väldigt akademiska och abstrakta ton som ofta används i queer-teoretiska sammanhang.
Kristin Tran inflikade att också den egna föreställningen om vilka som räknas till gruppen kan sätta krokben i mångfalden i en framtida Queer of Color-grupp.

- Fast brett är också bra: det är inkluderande. Om man ska dela in allting i för många underavdelningar bromsas processen upp, och man fastnar i onödigt teoretiserande kring vilka som hör till gruppen och inte, löd en avslutande kommentar från publiken, innan tiden för seminariet tog slut och en mailinglista för framtida diskussioner skickades runt.

Text: Anna Wehlin
Bild: Louise Petersson


Politiken, normen och våldet

Heteronormativiten har stått i fokus för Pridefirandet i Stockholm 2009. Det innebar allt från att ett par av olika kön vigdes inför en entusiastisk publik vid invigningen till debatter i Pridehouse där heterosexuellas erfarenheter stod i fokus. Det uppskattas att mellan fem och tio procent av befolkningen räknar sig som homo- eller bisexuella, vilket innebär att det handlar om upp till nästan en miljon svenskar som på något sätt inte hör hemma i heteronormen.
Politikens roll och våldet i samkönade relationer behandlades vid seminarier i Pride House under torsdagen.


När hbt-liberalerna på torsdagen arrangerade ett seminarium ”Heteronormen och jag - heterosexuella talar ut!” försökte samtalsledaren Birgitta Ohlsson, riksdagsledamot för folkpartiet, få tre liberala politiker att ge exempel på när de gynnats eller missgynnats av att vara heterosexuella. Några sensationella svar kom inte från Lennart Rohdin, sakkunnig hos minister Nyamko Sabuni, Fredrik Malm, riksdagsledamot för folkpartiet och Anna Steele Karlström, kommunalråd i Tyresö. Men Lennart Rohdin drog sig till minnes sin barndom:
- Då, när jag var 7-8 år, föredrog jag att leka med flickor och dockor. Det gav mig beteckningen ”dockebarnet” bland pojkarna på gatan och i skolan. När familjen sedan flyttade från Göteborg till Rättvik så blev det andra saker som gjorde att jag betraktades som annorlunda. Att bli utsatt för verbal och fysisk mobbning då har gjort att jag har lätt att förstå känslan av att vara undantaget.

- Det är inget fel att leva i kärnfamilj, ansåg Fredrik Malm. Det problematiska blir när detta blir en norm som ska upprätthållas mot de som vill leva på annat sätt. Samtidigt är Sverige ett av världens mest toleranta länder, det räcker med att se hur det är i Baltikum där Litauen nu har antagit sin antihomolag.
- Även om 90 procent lever heterosexuellt så tror jag att många fler skulle vilja leva på andra sätt, sade Anna Steele Karlström.
Hon menade att deltagandet i Pridefestivalen hade gett henne nya insikter och lovade att på kommunal nivå arbeta för att Tyresö ska bli hbt-certifierat inom vård och omsorg.
- Vi ska också tänka på att 92 procent av lärarkåren säger att de inte har kunskap att hantera hbt-frågor, påpekade Anna Steele Karlström.

Panelen var överens om hur viktigt det är att föräldrar i sin uppfostran av barn strävar efter att motverka stereotypa könsroller. Birgitta Ohlsson undrade om det skulle vara möjligt för en statsminister att vara ensamstående.
- Ja, om det är rätt person, svarade Anna Steele Karlström
- Svenska politiker tillsätts genom partidemokrati och jag tror att det skulle kunna tillsättas en svensk statsminister som inte lever i kärnfamilj, menade Fredrik Malm. Sverige är inte USA.


Fler homosexuella - färre letter. Det var ett av budskapen från de som inte ville ha en Prideparad i Riga den 16 maj i år. Foto: Ulf B Andersson


Även i omvärlden tycks acceptansen bland väljare öka för olika sätt att leva. Dalia Grybauskaitė avgick den 1 juli som EU-kommissionär för att tillträda posten som president i Litauen sedan hon vunnit presidentvalet i maj. Hon är ensamstående.

Svenska liberaler har en lång historia av politiskt agerande både för jämställdhet mellan könen och hbt-personers rättigheter i Sverige. Fredrik Malm menade att det är viktigt att nu också engagera sig i Östeuropa:
- Här ser vi högerextrema, ibland rent nazistiska, grupper som växer. Där finns en konservativ katolicism, stark främlingsfientlighet och antisemitism och svaga demokratiska institutioner. Här kan Sverige agera.

Lennart Rohdin pekade på hur han en gång i tiden hade varit med om att motionera till folkpartiets landsmöte om införande av att även fäder skulle kunna vara föräldraledig:
- Jag var hemma 13 månader med äldsta dottern. Manliga politiker och arbetskamrater stöttade mig. Däremot var det kvinnor som störde sig på att jag var hemma...
Lennart Rohdin, som tidigare var riksdagsledamot, pekade också på att folkpartiet drev på för att få in sexuell läggning bland asylskälen i den nya utlänningslagen och hur den nya diskrimineringslagen, som trädde i kraft 1 januari i år, infört skydd för transpersoner.


Birgitta Ohlsson citerade ur Göran Hägglunds tal i Almedalen den 2 juli där kristdemokraternas partiledare ville göra sig till tolk för ”verklighetens folk” och bland annat sade:
Men inte heller när jag vänder örat mot vänster hör jag mycket annat än svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet, upplösningen av kategorierna, nedmonteringen av jaget och annat hyllande av sådant som i deras avskydda USA allmänt brukar gå under benämningen bullshit.”

Lennart Rohdin sade att han inte var så upprörd över Göran Hägglunds tal, med reservation för att han inte tagit del av hela talet.
- Jag tror det är farligt när vi stämplar folks åsikter som homofobiska, antifeministiska eller rasistiska. Det är viktigt att inte skuldbelägga heteronormen och se den som skapad eller påtvingad. Men det är viktigt att slå fast att ”du har rätt att göra ditt val”.



Ett olikkönat par gjorde sitt val och gifte sig på invigningen
av Pride i Kungsträdgården i Stockholm den 27 juli.
Foto: Anna Wehlin


- Jag är överens med Göran Hägglund om en massa vänsterflummare och övervintrande 68-or på kultursidorna, sade Fredrik Malm. Men det blir problematiskt när han talar om heteronormen på det här sättet och därmed tillfogar ett element av homofobi.
Fredrik Malm menade att ett bärande element i liberalism och socialism har handlat om frigörelse.
Denna frigörelse där människor kräver sin rätt möts av en motreaktion som handlar om att det har ”gått alldeles för långt”, framhöll Fredrik Malm.

Brottsförebyggande rådet, Brå, presenterade nyligen en sammanställning över hatbrott 2008.

Där beskrivs ett typiskt hatbrott riktat mot homosexuella: ”Ronny och hans kompis Peter är på väg hem från en fest, när ett gäng killar börjar skrika 'Jävla fjollor, jävla bögar'”.
Ett hatbrott kan vara allt från ett mord till kränkande klotter på någons husvägg, konstaterar Brå: ”Vad som avgör om det är ett hatbrott eller inte är motivet till brottet”.
Elisabeth Ohlson Wallins starka fotoutställning ”In hate we trust”, som visades under Pride var en påminnelse om det hat som samkönat sex fortfarande kan framkalla.

”Samkönat partnervåld” har länge varit i det närmaste osynligt. Men att det sällan syns i brottsstatistiken eller debatteras offentligt innebär inte att det inte finns. I höst kommer Nationellt Centrum för Kvinnofrid, NCK, presentera en rapport kallad ”Våld i samkönade relationer – en kunskaps- och forskningsöversikt” och på flera seminarier diskuterades vikten av att ”att komma ut ur den andra garderoben”.

Vid ett seminarium på torsdagen, arrangerat av RFSL, diskuterade Elisabeth Markström, från HOPP – riksorganisationen mot sexuella övergrepp, Carina Ohlsson från Sveriges kvinnojourers Riksförbund (SKR), Amanda Säfström från Brottsofferjourernas Riksförbund (BOJ), Malin Olsson, vice ordförande i ROKS och Sören Juvas, ordförande i RFSL, hur våldet i samkönade relationer kan bekämpas.
- Jag ska vara självkritisk och medge att ROKS inte har gått i bräschen när det gäller samkönade relationer, sade Malin Olsson. 2001 beslöt dock ROKS att arbeta också för kvinnor som utsätts för våld i samkönade relationer. Nu lär vi oss mer. Det gäller att ta emot på rätt sätt och att ställa rätt frågor.

SKR har en längre historia av arbete med samkönat våld och 2007 gavs ”Våld i samkönade relationer :en handbok från SKR” ut.
- Det finns dock mycket kvar att göra, sade Carina Ohlsson. Det kan handla om ordvalet när en hjälpsökande kommer till en jour. Säger vi ”partner” så kan det handla både om en man och en kvinna. Inom kvinnorörelsen har funnits ett synsätt att kvinnor är trevliga och stöttar varandra. Att kvinnor brukar våld mot varandra har inte ingått i den bilden.


I "Våldsamt lika och olika" har
över 2 000 medlemmar i RFSL
svarat på frågor om våld i nära
relationer.


Grunden för kvinnojoursrörelsen har varit teorin om könsmaktsordningen, det vill säga att män som grupp har större makt än kvinnor som grupp. Heteronormativiteten har bidragit till att fokus har legat på heterosexuella relationer.
En undersökning från 2006, gjord av Carin Holmberg och Ulrika Stjernqvist, visade att 25 procent av dem som lever i eller har levt i parrelationer med personer av samma kön har råkat ut för våld eller hot inom relationen. Som hbt-person är det svårare att få stöd och hjälp och kunskapen om samkönat partnervåld är generellt låg hos polisen, socialtjänsten och sjukvården. 2008 gav RFSL ut en populärversion av undersökningen.


Men det finns också en idé om sammanhållning i hbt-gruppen som har gjort frågan om våld problematisk, påpekade Sören Juvas:
- Helst vill man visa upp goda hbt-människor och kämpar man för rätten till äktenskap kan det vara dumt att visa på att man slår ihjäl varandra.
Inom hbt-gruppen kan det alltså finnas en vilja att tysta ner våld, trots att det enligt Sören Juvas är lika vanligt förekommande som i olikkönade relationer.

När det gäller män som blir slagna av andra män, så finns idag ingen motsvarighet till kvinnojourernas skyddade boende.
- Jag vet dock ett fall där en av våra jourerna hade en tom lägenhet och vi tog emot en man och dennes barn, berättade Carina Ohlsson.
Och Sören Juvas berättade att det inom RFSL nu planeras för skyddat boende som ska vara öppet även för män.

Ett tecken på att tiderna har förändrats har också varit reklamen på bussar och tunnelbana där rubriken har varit ”Om livet inte längre är en schlager”. RFSL, BOJ, ROKS, SKR och Polisen har där vänt sig till personer i samkönade relationer som utsätts för våld.

Text: Ulf B Andersson



Amnesty Press på Pride:

Regnbågar och eufori - Amnesty Press bjuder på bildkavalkad från Prideparaden (1 augusti)

Amnesty Press tar tempen på Pride (1 augusti)

Rätten att välja hur man lever sitt liv – inte en självklarhet (31 juli)

Är Sverige verkligen bäst på hbt i Europa? ((30 juli)

Regnbågar i bojor: Vitryssland och arabvärlden (29 juli)

Stockholm Pride invigdes med besked (28 juli)


1

© Amnesty Press.
Citera gärna, men ange källan.

Artiklar i Amnesty Press representerar inte nödvändigtvis Amnesty Internationals åsikter.