ettan

2005-09-30


Transnistrien – landet som inte finns

Inklämd mellan Moldavien och Ukraina ligger utbrytarrepubliken Transnistrien, som inte erkänns av någon.
Ett litet svart hål i Europas utkant där sovjetnostalgin blomstrar, där trafficking, knark- och vapenhandel frodas och där en auktoritär regim styr folket.

Vi står vid den icke erkända gränsen mellan Moldavien och Transnistrien. En soldat klädd i en uniform som ser ut att vara hopplockad av rester från den ryska armén tittar ingående på oss.

– Are you travelling with drugs, bombs or any other weapons? frågar han.
I ett litet bås går soldaten noggrant igenom våra väskor. Han plockar upp kameran och vrider och vänder på den. Drar fram filmen, testar blixten. När han har konstaterat att den inte är någon bomb lägger han ner kameran i väskan, ler och säger »Have a nice day in Transnistria!«.

Minibussen rullar över gränsen och vi sätter kurs mot Tiraspol – Transnistriens huvudstad.

På vägen passerar vi Bender där Karl XII en gång försvarade sig mot 10 000 turkar.
I dag är staden en militär säkerhetszon och ryska fredsbevarande styrkor patrullerar gatorna. Anledningen är den konflikt som bröt ut 1992 och som i dag, 13 år senare, fortfarande är långt ifrån en lösning.

När Sovjetunionen kollapsade och Moldavien blev självständigt höjdes röster för att landet skulle återförenas med Rumänien. Men på den östra sidan av floden Dnestr, där en stor del av befolkningen var ryssar och ukrainare, steg oron. Där ville man ha fortsatt täta band med Ryssland.

De sovjetkonservativa ledarna i Transnistrien – varav de flesta var militärer födda i Ryssland – utnyttjade befolkningens farhågor och utropade 1990 den självständiga Transnistriska Moldaviska Republiken med Igor Smirnov som president. Den sovjetiska armén som var stationerad i området försåg dem med vapen och soldater.

I det inbördeskrig som utbröt mellan Moldavien och utbrytarstyrkorna dog omkring 400 personer innan Ryssland gick emellan sommaren 1992. Sedan dess finns ryska fredsbevarande styrkor på plats, officiellt för att hindra stridigheter, men säkert också för att bevara det ryska inflytandet i regionen.

För att vinna legitimitet hos folket har Transnistrien lånat attribut från Sovjetunionen. Och en promenad i dagens Tiraspol är faktiskt som en tidsresa tillbaka till det gamla Sovjet.

Från busstationen går vi längs Leningatan och korsar Karl Marxgatan. Propagandaskyltar med budskap som »Vi älskar vår stad« pryder husväggarna. På huvudstråket, 25:e Oktobergatan, ligger parlamentet Högsta Sovjet. Framför byggnaden stoltserar en gigantisk Leninstaty och en stor skylt med det transnistriska statsvapnet – som utgörs av hammaren och skäran.

Men symbolerna är bara en fasad. Transnistrien är snarare hyperkapitalistiskt. Presidentens egen son är chef för tullen och leder företaget Sheriff, som har monopol på i det närmaste all ekonomisk verksamhet. Och det är en bra affär. Med kontroll över gränsen mot Ukraina och Moldavien har Transnistrien blivit ett centrum för trafficking, penningtvätt och smuggling av droger och vapen.

Enligt Institute for Public Policy i Moldavien har regimen tjänat två miljarder dollar på illegala verksamheter.
– Jag kallar Transnistrien för »The Republic of Sheriff«. Hela konflikten handlar om pengar. De som försökte tävla ekonomiskt med Sheriff sköts som hundar på 1990-talet, säger Oazu Nantoi, konfliktforskare vid institutet.

Men om dagens Transnistrien inte är socialistiskt finns ändå en gemensam nämnare med Sovjetunionen – diktaturen.

Presidenten styr sin republik med järnhand och den fruktade säkerhetstjänsten finns överallt.
– Försvinnanden och mord på politiska motståndare har hela tiden varit vanliga i Transnistrien. Men regimen ursäktar sina handlingar med att de är nödvändiga för den unga transnistriska republikens skull, säger Stefan Uritu, chef för Helsingforskommittén i Moldavien.

Speciellt hårt drabbad är befolkningen i gränsbyarna vars lojalitet Smirnov inte litar på. Bara i den lilla byn Kitscani dödades mellan år 1996 och 2000 över tjugo personer, enligt Helsingforskommittén. Än i dag har ingen skyldig straffats för brotten.

Hårt drabbade är också de skolor som valt att använda det latinska alfabetet istället för det kyrilliska. Den transnistriska regimen har stängt flera skolor och trakasserat lärare och elever.
– Stängningen av skolorna var ett solklart brott mot de mänskliga rättigheterna och det kanske dummaste draget hittills av de transnistriska myndigheterna, säger Vlada Lysenko, som bor i Tiraspol.

Hon är chef för World Window, en organisation som jobbar för förståelse för ungdomar på båda sidor om floden Dnestr. Som så många andra medlemmar i frivilligorganisationer har hon blivit förföljd och arresterad en rad gånger.

Ett stort hinder för de mänskliga rättigheterna är att det inte går att utkräva ansvar, eftersom alla myndigheter i Transnistrien är självutnämnda. Enligt de flesta bedömare är valen i Transnistrien varken fria eller rättvisa. Tortyr och godtyckliga gripanden förekommer ofta och förhållandena i fängelserna är hårda. Pressfriheten, yttrandefriheten och föreningsfriheten är ytterligare exempel på de fri- och rättigheter som kränks av regimen.

– Folket förstår naturligtvis att deras rättigheter kränks, men de är fast i den gamla sovjetiska mentaliteten och tror inte att det går att göra något åt situationen, säger Stefan Uritu.


Men det är svårt att bortse ifrån att det faktiskt finns ett folkligt stöd för Transnistrien. Stödet är störst bland pensionärer, militärer och statsanställda – alltså de grupper som förlorade mest på Sovjetunionens sammanbrott.

Sergej, som inte vill ha sitt riktiga namn i tidningen, är född i Tiraspol men studerar statsvetenskap i Moldaviens huvudstad Chisinau. Han är medveten om att Transnistrien inte är en demokrati - ändå stödjer han utbrytarrepubliken. Som ryss känner han sig inte hemma i Moldavien, där moldaviskan är det enda officiella språket.

På frågan om vad han tycker om den auktoritära presidenten svarar han undvikande:
– Smirnov är en symbol för Transnistrien precis som Castro är en symbol för Kuba. Om man stödjer Transnistrien stödjer man också Smirnov.

Även om det finns en uppfattning bland personer som Sergej att ryssarna inte har en plats i Moldavien, kan inte konflikten förklaras som etnisk. Det bor till exempel fler ryssar i Moldaviens huvudstad än i hela Transnistrien. Och planerna på en union mellan Rumänien och Moldavien är sedan länge avfärdade.
Fakta Transnistrien

Transnistrien utgörs av en smal landremsa vid gränsen mot Ukraina.

Namnet syftar till att merparten ligger på den östra sidan av floden Dnestr. Området har historiskt sett tillhört Ryssland, medan resten av Moldavien varit en del av Rumänien.

Efter andra världskriget slogs de två områdena dock ihop till den Moldaviska rådsrepubliken. Sovjet favoriserade den östra delen av landet ekonomiskt. Merparten av Moldaviens industrier ligger fortfarande i Transnistrien.

Sovjetunionens 14:e armé var stationerad i Tiraspol, och en stor del av dess soldater och vapen finns numera i den transnistriska armén.

Invånarantalet uppskattas till
580 000, men ingen vet den exakta siffran. Den största folkgruppen är faktiskt moldavier, men ryssar och ukrainare är sammantagna i majoritet.

Transnistrien kallas ibland Dnestrrepubliken.


Ändå har konflikten inte gått att lösa. En stor anledning är att de som skulle kunna lösa den tjänar pengar på de illegala verksamheter som bara är möjliga om Transnistrien fortsätter att existera. Och trots att inget land har erkänt Transnistrien har republiken lyckats skaffa nästan allt som kännetecknar en riktig stat – en egen president, polis, armé, postväsende och valuta.

Transnistrien har blivit starkt och Moldavien slår från underläge i förhandlingarna.
– Tyvärr är Moldaviens regering ett lysande exempel på total inkompetens, säger Oazu Nantoi. Men i teorin är det enkelt. Det som behövs är en strategi som vi kallar 3D – demilitarisering, dekriminalisering och demokratisering. Och så måste Igor Smirnov bort från förhandlingsbordet. Han är kriminell, och det är en mycket dum idé att förhandla med brottslingar.

Text: Sara Ångström och Patrik Kronqvist


Alla reportage



© Amnesty Press.

Citera gärna, men ange källan.

Artiklar i Amnesty Press representerar inte nödvändigtvis
Amnesty Internationals åsikter.