30 juli 2009

Är Sverige verkligen bäst på hbt i Europa?
0

Hur kan Sverige påverka i hbt-frågor i rollen som ordförandeland i EU, och vad har egentligen hänt sedan homosexutredningen i Sverige? Onsdagens Prideseminarier bjöd på många komplicerade frågor när Amnesty Press besökte 09-nätverkets seminarium om vad Sverige kan göra för hbt-personer i EU och var med på en historielektion i hbt-rättigheter.

Sverige hittills passiv i hbt-frågor i EU

Enligt 09-nätverket, som består av bland annat Amnesty, RFSU och RFSL, ska det ingå i EU:s roll att säkra sexuella och reproduktiva rättigheter i medlemsländerna. Nu är det Sverige som sätter dagordningen under toppmötena och då måste den här typen av frågor lyftas fram menar 09-nätverket och påpekar att hbt-frågor kan kopplas till alla fem programpunkter som Sverige presenterat inför sitt ordförandeskap. För att få ett fritt och rörligt Europa måste ett heltäckande diskrimineringsdirektiv vara på plats där till exempel partnerskap gäller överallt, i alla länder.

Under ledning av Gustav Fridolin möttes representanter för RFSL, RFSU och Amnesty samt moderaten Anna Kinberg Batra och vänsterpartisten Hans Linde från riksdagens EU-nämnd, i 09-nätverkets seminarium vid namn ”Vad kan Sverige göra för hbt-personer i EU?”.


Panelen var samlad för att diskutera bland annat hur Sverige hittills tagit tag i hbt-frågor som ordförandeland i EU. Från vänster: Ulrika Westerlund, Hans Linde, Åsa Regnér, Anna Kinberg Batra, Ulf B Andersson och Gustav Fridolin.

Den stora frågan är om diskrimineringsdirektivet kommer att gå igenom. Diskrimineringsdirektivet kompletterar tidigare direktiv där bland annat kön och etnicitet redan skyddas. Det nya förslaget ska innehålla skydd av religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder och sexuell läggning på alla nivåer i samhället. Det har varit en lång väg att få ihop det nya direktivet där tveksamheter kring vad EU egentligen har rätt att bestämma över har gjort att det tagit tid att sammanställa förslaget. I många länder i EU är frågor kring exempelvis abort och insemination för bi- och homosexuella kvinnor brännheta och oerhört känsliga.

Diskrimineringsdirektivet har missuppfattats på vissa håll som något som skulle innebära att alla länder i EU till exempel måste införa homoäktenskap, när det i själva verket främst handlar om självklara saker i vardagen som exempelvis att kunna ta ett lån ihop eller hyra en bostad, oavsett vilket kön ens partner har.

Den stora bromsklossen i frågan är Tyskland, som av principiella skäl är emot sådana här typer av direktiv för att de anser att subsidiaritetsprincipen kommer i kläm. Troligtvis gömmer sig fler länder bakom Tyskland i sitt missnöje med direktivet.

Men än finns det hopp - majoriteten av EU:s länder är trots allt positiva till direktivet.

Åsa Regnér, generalsekreterare i RFSU, anser att Sverige måste agera som en enande kraft och driva agendan framåt:
- Det är mycket som ”bara” Sverige kan göra!

Ulrika Westerlund, vice ordförande i RFSL, konstaterar att det är kraftig konkurrens i dagens politiska läge där både ekonomi- och klimatkris tar energi och fokus. Samtidigt vill hon lyfta fram att hbt-frågor är en del av dessa världsproblem:
- Det är särskilt i kristider som mänskliga rättigheter är i fara. Man letar efter syndabockar och det föder i sin tur homofobi och hatbrott.

Det aktuella exemplet på hbt-personers utsatthet är Litauens genomklubbade morallag där det förbjuds att ”sprida positiv information” om bland annat homosexualitet till landets ungdomar.

Ulf B Andersson, chefredaktör på Amnesty Press, ställer sig frågande till varför den svenska regeringen genom statsminister Fredrik Reinfelt bara vagt uttryckt sina åsikter kring den litauiska lagen. Med Sverige som ordförandeland blir det än viktigare med tydliga ställningstaganden mot sådana inskränkningar av mänskliga rättigheter.

Anna Kinberg Batra, moderat och ordförande i EU-nämnden, har den otacksamma rollen i panelen att försvara regeringens, enligt den övriga panelen, ljumna insats i Bryssel, och svarar att det är en känslig tid i diplomatiskt hänseende just nu, bland annat med tanke på Irlands stundande folkomröstning om Lissabonfördraget. Hon tillägger att ett ordförandeskap är som att springa en stafett – man förbereder sig i åratal, tar pinnen och sedan får man bara springa ett kort tag, och många hinder kan dyka upp på vägen.

Hans Linde, vänsterpartist i riksdagens EU-nämnd, tror att det faktum att frågorna tillhör de allra mest kontroversiella ute i Europa utgör den största låsningen.
- Om Sverige inte lyfter frågorna kring hbt-personers rättigheter, vem ska då göra det? säger han, och fortsätter:
- Progressiva parlamentariker och frivilligorganisationer runt om i Europa siktar nu in sig på det spanska ordförandeskapet eftersom Sveriges anses förlorat i de här frågorna.

Ulrika Westerlund fyller i att Sverige har en självbild av att vara ledande i frågor kring mänskliga rättigheter men det räcker inte att bara veta var man står - man måste säga det högt, driva frågan och agera. Det gör inte Sverige i nuläget, enligt Ulrika Westerlund, och hon fortsätter med att fråga:
- Hur kan det vara möjligt att Litauen som ett EU-land stiftar en sådan här lag? Och man kan fråga sig vad vi har EU till om sådan här lagstiftning kan ske i medlemsländerna?

Text: Anna Wehlin
Bild: Louise Petersson

Läs mer:
Amnesty om morallagen i Litauen (Pressnotis 14 juli)

Stort polispådrag skyddade Prideparaden i Riga (Amnesty Press 18 maj)



Tillbakablickar på hbt-rättigheter i Sverige

På Pride House på onsdagen bjöds det på en historielektion i hbt-rättigheter. Det är 25 år sedan homosexutredningen lade fram sina förslag, en utredning som var epokgörande och som hade i uppdrag att undersöka ”eventuell kvarvarande diskriminering” i lagstiftningen.
Stig-Åke Petersson från RFSL var sekreterare i utredningen och han gav en återblick av tidsandan och berättade om hur tankarna gick gällande utformningen av homosexutredningen.

Den första homo-vänliga motionen i riksdagen kom 1971 från moderata samlingspartiet som föreslog att det skulle vara lika åldersgräns för sexuellt umgänge. Homosexuella var "byxmyndiga" först vid 18 års ålder, medan det var 15 år som gällde för heterosexuella. Den gången hände visserligen inte något i riksdagen men det var startskottet för många fler motioner om förbättringar för homosexuellas rättigheter.
- Alla avstyrktes, men det blev lite som droppen urholkar stenen. Man kunde inte lägga dessa frågor åt sidan längre och då beslutade regeringen att tillsätta en parlamentarisk utredning om homosexuellas situation, sade Stig-Åke Petersson.
Det var 1977. I en tidsanda där riksdagen kunde göra uttalanden som ”att homosexuell samlevnad är en ur samhällets synpunkt fullt acceptabel samlevnadsform”. En tid där homosexualitet var klassat som en sjukdom.
- Det är sådana saker som vi nästan kan skratta åt idag, men det var verklighet.


Stig-Åke Petersson var sekreterare i homosexutredningen och gav en historielektion i hbt-rättigheter under Pride.

Sommaren 1984, under Frigörelseveckan, lade homosexutredningen fram sina förslag. Utredningen bestod av tre delar: lagstiftningsfrågor, informella diskrimineringsfrågor och en sociologisk undersökning.
Under arbetets gång gick man noggrant igenom vad som skulle föreslås i varje del och frågan om vad det svenska samhället var redo för var återkommande.

En av de viktigaste delarna i lagstiftningen var familjerättsliga frågor. Skulle utredningen föreslå en äktenskapslag, registrerad partnerskap eller en sambolag?
- Ställningen i utredningen om vad som skulle föreslås var olika. Dock gjorde utredningen klart att det inte var någon skillnad i värde mellan homo- och heteropar och det synsättet har varit vägledande i den fortsatta debatten.

För att få klarhet i frågan sammanställdes ett PM om de tre alternativen som gick ut på internremiss.
- Det blev ett herrans liv och ett totalt slagskott mot förslaget om äktenskapslagen, sade Stig-Åke Petersson.
De negativa reaktionerna fick utredningen att inse att samhället nog inte var moget för homosexuella äktenskap. De avfärdade alternativ ett,och senare även alternativ två om registrerad partnerskap. Sambolagstiftningen blev utredningens slutliga förslag.
- Det var åtminstone ett minsta rättsligt skydd.

Homosexutredningen diskuterade även att införa diskrimineringsförbud mot homosexuella i grundlagen. Motreaktionen blev att homosexuella då kunde gå ”bakvägen” och kräva äktenskap genom att åberopa diskriminering.
- Det var nog den stora förlusten i homosexutredningen, att det aldrig blev något grundlagstiftat diskrimineringsförbud då.

Men vad hände med homosexutredningens förslag? Det som gick igenom efter remissbehandlingen var sambolagstiftningen, lagstiftning om olaga diskriminering i brottsbalken plus att förolämpningsbrott mot homosexuella skulle ligga under allmänt åtal.

Nu har det gått 25 år och mycket mer har hänt. Rent lagstiftningsmässigt har utredningens förslag genomförts idag. Partnerskapslagen 1995, rätt till adoptionsprövning 2003 och könsneutralt äktenskap 2009 är bara några exempel på hur lagstiftningen för hbt-personer förbättrats.
- Det finns mycket mer att göra gällande attityder mot hbt-personer. Men det mesta som handlar om lagar i utredningen är numera genomfört, avslutade Stig-Åke Petersson.

Text: Louise Petersson
Bild: Anna Wehlin

Amnesty Press på Pride:

Regnbågar i bojor: Vitryssland och arabvärlden (2009-07-29)


Stockholm Pride invigdes med besked (2009-07-28)

Läs mer:

Amnesty på Stockholm Pride

Hbt-historia (RFSL)

Lagar och rättigheter för hbt-personer (RFSL)


1

© Amnesty Press.
Citera gärna, men ange källan.

Artiklar i Amnesty Press representerar inte nödvändigtvis Amnesty Internationals åsikter.