7 mars 2006

Födelsedags- kalas med förhinder
0

Den 27 februari firade SADR, Sahariska Arabiska Demokratiska Republiken, 30 år. Föreningen Västsahara uppmärksammade detta med ett lunchseminarium på ABF i Stockholm i förra veckan. Det bjöds på tårta och diskuterades skyfall i öknen, bistånd, fiske, oljejättar och framför allt frågan om Sverige ska erkänna staten SADR.


Seminariedeltagarna bjöds på tårta med anledning av SADR:s 30-årsdag.

Situationen i Västsahara hör till en av världens mest bortglömda konflikter. Hösten 1975 hade internationella domstolen i Haag beslutat att invånarna i den tidigare spanska kolonin hade rätt till självbestämmande och FN hade satt upp området bland kolonier som skulle avkoloniseras. Men istället inledde Marocko en ockupation som består än idag medan över 150 000 västsaharier lever i flyktingläger i Algeriet.

Efter att marockanska styrkor invaderat landet utropade Västsaharas befrielserörelse Polisario den 27 februari 1976 Sahariska Arabiska Demokratiska Republiken, SADR. 1991 utlovade FN en folkomröstning om Västsaharas självständighet, men den har ännu inte kommit till stånd. Och västsaharierna i den ockuperade delen av området lever under starkt marockanskt förtryck.

SADR har erkänts av 80 stater som Västsaharas legitima regering och republiken upprätthåller idag diplomatiska relationer med närmare 50 regeringar. Sverige, som ännu inte har erkänt SADR, fick ändå en inbjudan från Polisario till 30-års firandet på plats i Västsahara. Sonja Gardefjord, ordförande i Kommittén för Västsaharas kvinnor, tillhörde den svenska grupp som åkte ner för att delta i jubileet.

- Det var en enorm upplevelse, sammanfattade hon när hon, nyss hemkommen till Sverige, infann sig på ABF-huset och berättade kort om paraderna och de andra festligheterna i Västsahara.
Men resan i samband med firandet av SADR gjorde inte lika stort intryck på Sonja Gardefjord som hennes tidigare resa dit, den 8 – 11 februari i år.

- Jag var i flyktinglägren under perioden då de stora skyfallen kom, det var fullständigt skyfall i två hela dagar. Det läckte i husen och rämnade i väggarna och stor osäkerhet rådde. Det var en egendomlig känsla att vara ute i Saharaöknen och se hur det bildades floder, annars är det ju alltid torrt där, sade Sonja.

Regnen, som beskrivs som de kraftigaste skyfallen sedan 1994, orsakade stor förödelse i flyktinglägren. Polisario beräknar att cirka 50 procent av lägren föstördes. 80 000 människor förlorade allt när tältdukar brast och deras hus, byggda av lera, raserades. Nu behöver de filtar, mat, mediciner och framför allt nya bostäder snarast möjligt.


Sonja Gardefjord, ordförande i Kommittén för Västsaharas kvinnor, gav en färsk rapport från sina senaste resor i Västsahara.

- Algerierna var snabba att undsätta befolkningen och flera länder har skickat hjälp sedan dess. Men från Sveriges sida har det inte kommit någon direkt hjälp. Vi är ett land som brukar ställa upp när andra människor behöver oss och jag skulle ha velat se mer av Sverige där nere, konstaterade Sonja Gardefjord.

Tommy Andersson, som arbetar för organisationen Praktisk Solidaritet, höll dock inte med henne. Han ansåg att hjälp från Sverige visst fanns på plats efter skyfallen i Västsahara. Bland annat stod Praktisk Solidaritet för donationer av kläder och för närvarande är svenska sändningar med tonfisk, vete, olja och linser på väg dit med båt. Tyvärr tar båttransporterna mycket lång tid och flera av seminariedeltagarna menade att Sverige måste kunna göra mera för de hårt drabbade västsaharierna.

- Människorna där är ju hela tiden beroende av stöd från olika håll eftersom de bor i flyktingläger, men i den nuvarande, akuta situationen måste man bortse från det vanliga stödet, menade Sonja Gardefjord.

Sidas representant på seminariet, Maria Gunnarsson, kunde i alla fall meddela att Sida alldeles nyligen beviljat en halv miljon kronor i stöd efter skyfallen.

Från bistånd gled samtalet vidare in på naturresurser. En högaktuell fråga rör fisket i västsahariska vatten. Det pågår en diskussion i EU inför ett godkännande av ett avtal som är träffat mellan EU och Marocko om fiskeindustriinvesteringar. Frågan är nu om detta avtal också ska omfatta västsahariska vatten och hamnar? I så fall innebär det att ett icke-självstyrande område plundras på dess naturresurser och det är ett brott mot folkrätten.

- Det blir fiskenäringsintressen som står mot folkrättsliga intressen och det är besvärande att det organ inom EU som bestämmer om det här företräder fiskenäringen, sade Jan Strömdahl, ordförande i Föreningen Västsahara.


Karta över Västsahara.

Jan Strömdahl berättade vidare att Sverige har tagit ställning för att västsahariska vatten uttryckligen ska vara exkluderade innan man beslutar om avtalet.
- Som det är nu nämns inga begränsningar söderut i förhållande till marockanska vatten. Marocko vill helt enkelt inte skylta med det man vill åt. Men Sverige har försökt trycka på EU-parlamentariker i en samfällig reaktion för att stoppa avtalet.

För att fiskeavtalet ska stoppas behövs en blockerande minoritet i ministerrådet, vilken kan uppnås om Sverige får med sig några av de mindre EU-länderna och något av de större, enligt Jan Strömdahl. Avtalet skulle egentligen ha trätt i kraft den 1 mars i år, men processen har försenats på grund av diskussionerna som uppstått kring det.

Ett annat akutellt dilemma angående Västsaharas naturresurser gäller oljan. Det USA-baserade oljeföretaget Kerr-Mcgee håller på att undersöka möjligheterna till utvinning av olja och naturgas i Västsahara.
- Vi har uppmanat de svenska aktieägarna i Kerr-Mcgee att hoppa av och alla har gjort det utom Första AP-fonden som har sagt att de vill vara kvar för att kunna ställa krav på oljejätten att ta sitt etiska ansvar, förklarade Jan Strömdahl som i nuläget för en fortsatt dialog med Första AP-fonden.


Jan Strömdahl, ordförande i Föreningen Västsahara, presenterade västsahariern Lamine Yahiaou som "födelsedagsbarnets egen representant".

Frågan om Sverige ska erkänna Sahariska republiken var den mest brännande under seminariet. Ingvar Flink från Föreningen Västsahara och Afrikagrupperna tog upp de olika folkrättsliga kriterier som finns för att en stat ska erkännas. Det krävs att det finns ett folk, ett territorium och en regering som har full kontroll i området som man gör anspråk på.

- Västsaharierna har inte full kontroll i SADR, men just det kriteriet har försvagats genom åren. Istället har man lagt till ett fjärde kriterium som handlar om att demokratin och de mänskliga rättigheterna i området ska stärkas vid ett erkännande, sade Ingvar Flink.

Anledningen till att befintliga stater ofta är försiktiga med att erkänna nya stater är att det kan finnas en hotbild mot utrikespolitiska målsättningar. Sverige väntade till exempel länge innan vi erkände Östtyskland eftersom Västtyskland motsatte sig ett erkännande. Eftersom den västtyska marknaden var viktig för Sverige valde vi att sätta relationen med Västtyskland i första hand.

- Men ett erkännande av SADR utgör inga hot mot Sverige, menade Ingvar Flink. Det finns egentligen inga folkrättsliga hinder för det och det är inget brott mot FN:s eller EU:s regelverk heller. Att erkänna SADR:s självständighet är en logisk följd av att vi redan har erkänt det västsahariska folkets rätt till självbestämmande. Det skulle innebära ett stöd till den globala säkerheten och stabiliteten i nordvästra Afrika.

Ingvar Flink underströk att det faktiskt finns ett FN-beslut som säger att kolonialism är ett hot mot världsfreden. Därför måste vi se till att bli av med Afrikas sista koloni som idag utgörs av Västsahara.
- Sverige kan gå i spetsen för andra EU-stater i Europa och visa vägen. Det enda som fattas för ett erkännande av SADR är den politiska viljan, fastslog Ingvar Flink.

Under diskussionen som följde stod det dock klart att den politiska viljan i SADR-frågan ser ut att vara relativt god.
- Folkpartiet, socialdemokraterna och vänsterpartiet har lyft frågan om ett erkännande och det känns lockande att försöka driva detta nu under våren innan valkarusellen sätter igång på allvar, sade Jan Strömdahl, och tillade att en rapport om SADR inom kort ska tas upp med regeringens Saharagrupp.

Sedan var det dags för själva 30 årsfirandet. Jan Strömdahl överräckte en stor marsipantårta, med orden SADR glaserade ovanpå, till Lamine Yahiaou, Nordens representant för Västsaharas Polisario.

Lamine Yahiaou tackade så mycket och berättade lite om SADR:s historia innan han uppmanade seminariedeltagarna att hugga in på tårtorna. Han passade även på att varna för Marockos nya förslag i Västsahara-
konflikten. Det går ut på att SADR fortfarande ska vara en del av Marocko men utnämnas till en så kallad autonom region, en slags halvkoloni. Förslaget kan låta som något positivt och Marocko försöker nu få andra länder att stödja det, men enligt Lamine Yahiaou är det förkastligt.

- En rättvis konsultation kommer i slutändan att leda till självständighet för västsaharierna. Men att stödja Marockos förslag om autonomi är som att försöka dricka vatten från en hägring i öknen, hävdade Lamine Yahiaou.


Algeriets ambassadör i Stockholm, Bedjaoui Merzak, underströk vikten att utöva politiskt tryck på Marocko.

Seminariets siste talare, Algeriets ambassadör i Stockholm Bedjaoui Merzak, beskrev Algeriets inställning i SADR-frågan. Han gjorde klart att man från Algeriets sida hela tiden har utgått från internationell rätt och därmed stöttat Västsaharas frihetskamp.
- Vi bör se till att EU-länderna är enade kring SADR vid en omröstning i FN:s säkerhetsråd. Marocko har sett det som positivt att EU-länderna hittills inte varit enade och vi måste utöva politiskt tryck på Marocko, menade Bedjaoui Merzak.

Han avslutade med att påminna om att 80 stater redan har erkänt SADR, medan inget land har ännu erkänt Marockos rätt till de ockuperade områdena i Västsahara.

Text: Lisa Nordenhem, praktikant Amnesty Press
Foto: Agnes Franzén, praktikant Amnesty Press


Läs mer om Västsahara

Amnesty om domarna mot västsaharsiska MR-försvarare

Amnestys rapport om attacker mot västsahariska MR-försvarare

1

© Amnesty Press.
Citera gärna, men ange källan.

Artiklar i Amnesty Press representerar inte nödvändigtvis Amnesty Internationals åsikter.