14 oktober 2005

Alla uigurers moder kämpar för sitt folks rättigheter
0



Rebiya Kadeer dömdes till åtta års fängelse av den kinesiska regimen för att ha läckt hemlig information till utlänningar. Hemligheterna hon läckt var några tidningsurklipp om situationen i Östturkestan som hon skickade till sin make i USA.


59 år gammal bär Rebiya Kadeer ett stort ansvar på sina axlar. Förutom sina elva egna barn, känner hon ett enormt ansvar för sina cirka åtta miljoner landsmän.

–Jag är deras vittne, säger hon. Det är tungt, men det är inte jag som har valt uppdraget. Det är mitt folk som har valt mig.

Nu bor hon i Washington tillsammans med sin make, men hennes historia börjar i Centralasien.

Rebiya Kadeer är uigur, en turkisktalande, muslimsk minoritet i Kina. Tidigare rankades hon som Kinas sjunde rikaste kvinna och var en framgångsrik affärskvinna i Xinijangprovinsen i nord-västra Kina, eller Östturkestan som uigurerna själva kallar sitt land.

Vartefter hennes affärsverksamhet i Östturkestan växte, gjorde också hennes medvetenhet om sitt folks situation det och hon började engagera sig för uigurernas rättigheter. Även hennes popularitet bland folket ökade och hon fick så småningom politiska uppdrag. Hon satt med i handelskammaren i Xinjiangprovinsen och hon var under 1990-talet ledamot i folkkongressen.

- Jag tog varje tillfälle i akt vid mötena att berätta om hur mitt folk har det, men kineserna ville aldrig lyssna.

Rebiya Kadeer startade skolor för fattiga uigurer och hjälpte hemlösa. Hon grundade organisationen ”Tusen mödrarnas rörelse” och blev en viktig frontfigur för uigurerna.



Idag bor Rebiya Kadeer med sin make i Washington, USA. Han fick politisk asyl där 1996.


Uigurerna är ett folk som är hårt ansatta av den kinesiska regeringen. Sedan 1980-talet har de kinesiska myndigheterna intensifierat sin negativa särbehandling av dem och vägrar att ge dem mer självstyre. 1993 förbjöds deras språk på universiteten och nu finns planer på att även förbjuda det i de lägre skolorna. De liknar själva sin situation med tibetanernas, med den stora skillnaden att situationen i Tibet är vida känd i omvärlden.

Från att tidigare varit i klar majoritet i området, är uigurerna nu en minoritet i sitt eget land. Det sker en organiserad massinflyttning från det kinesiska inlandet till regionen, och nu uppges uigurerna utgöra endast 40 procent av befolkningen. Enligt konstitutionen ska Kinas minoritetsfolk ha rättigheter att utöva sin egen kultur, något som Rebiya Kadeer menar inte alls efterlevs.

– De har bland annat påtvingat oss två-barnsregeln, något som är helt emot vår religion och våra traditioner, berättar hon. Myndigheterna tvingar kvinnor som är gravida i sjätte, sjunde månaden till abort och de bryr sig inte alls om hur det går för kvinnan. Det förekommer även att de blir steriliserade.

Även rätten att utöva islam i Östturkestan är kraftigt inskränkt. Moskéerna står kvar där de alltid stått, men folk är rädda för att gå dit och imamerna är utbytta mot kinesiska marionettfigurer som istället för att sprida religiösa budskap, propagerar statens information.

Rebiya Kadeers make flydde till USA där han fick asyl i mitten på 1990-talet, men hon stannade kvar i Östturkestan. De kinesiska myndigheterna kände sig alltmer hotade av Rebiya Kadeers popularitet och framgång. Först försökte de sätta dit henne för skattefusk och ekonomiska brott. Då det misslyckades slog de mot hennes människorättskamp.

I augusti 1999 greps hon då hon var på väg till ett möte med amerikanska kongressledamöter. Under rättegången anklagades hon för att ha spridit information till utlänningar, bevisen var några tidningsurklipp som hon skickat till sin man i USA. Det var tidningsartiklar som fanns tillgängliga för allmänheten. Hon dömdes till åtta års fängelse, två av de åren tillbringade hon i en mörk isoleringscell. Men, hon utsattes aldrig för fysisk tortyr.

- Istället torterade de folk runtomkring mig, så att jag skulle höra det. Jag fråntogs även alla rättigheter, som att skriva, läsa och kommunicera med folk. Jag fick inte ens se andra människor i ögonen och ingen fick titta på mig.



Från att ha varit framgångsrik affärskvinna och ledamot i folkkongressen, dömdes hon till åtta års fängelse på väldigt lösa anklagelser.


Rebiya Kadeer var under flera år samvetsfånge hos Amnesty och hennes fall fick internationell uppmärksamhet. Bland annat tilldelades hon år 2004, medan hon fortfarande satt i kinesiskt fängelse, det norska Raftopriset för sin kamp för uigurernas rättigheter.

Hon berättar att tiden i fängelset gjorde henne mer övertygad om sin kamp. Med tiden kom hon över rädslan och kände sig mer bestämd, tuffare. Men, det hon aldrig kom över var oron för sina barn. Sex av dem bor kvar i Kina och trakasserades av myndigheterna.

–Men, jag kan inte ge upp. När jag tittar mitt folk i ögonen, ser jag att de sätter sin tro till mig, de förväntar sig mitt stöd.

Trots att hon såg att situationen för uigurerna blivit värre under hennes tid i fängelset, är hon hoppfull inför framtiden.

- Situationen i Tibet har sakta blivit bättre. Med mer internationellt intresse och starkare påtryckningar mot den kinesiska regeringen från omvärlden så tror jag att Östturkestan kan gå samma väg.

Vid hennes Sverigebesök är hon ständigt åtföljd av uigurer bosatta här som vill vara nära henne och lyssna på hennes berättelser.

Det bor idag ungefär 500 uigurfamiljer i Sverige och kulturföreningen Svenska Uygur kommittén har ett 60-tal medlemmar. Organisationens ordförande, Kurash Sultan, som är bosatt i Eskilstuna sedan 1999, är även musiker och kompositör. Som hyllning till hennes arbete, skrev han sången “Rebiya Kadeer, alla uigurers moder”. Den spelas nu av uigurer runtomkring i hela världen.


Lisa Hanson, praktikant Amnesty Press och media




Fakta uigurer/Östturkestan

Uigurerna är ett turkisktalande minoritetsfolk bestående av åtta miljoner människor som lever i det oljerika Xinjiang i nordvästra Kina.
Regionen, som de själva kallar Östturkestan, har varit självstyrande sedan 1955 men Kina fortsätter att med hårda medel göra tillslag mot befolkningen där.
Uigurerna är till tradition muslimer, men har nu svårt att utöva sin religion på grund av de kinesiska myndigheterna.
Mellan 1932-1934 och 1944-1949 upprättade uigurerna den oberoende republiken Östturkestan.


1

© Amnesty Press.
Citera gärna, men ange källan.

Artiklar i Amnesty Press representerar inte nödvändigtvis Amnesty Internationals åsikter.