11 april 2006

Åter till Rwanda 1994
0

Sent på kvällen den 6 april 1994 kom beskedet att ett flygplan på väg till Kigalis flygplats hade skjutits ner över Rwandas huvudstad. Ombord fanns Rwandas president Juvenal Habyarimana och Burundis president Cyprian Ntayamira, båda hutuer. De var på väg hem från ett möte i Tanzania där diskussioner hade förts om hur konflikterna i de bägge länderna skulle lösas. 1993 hade ett fredsavtal slutits i den tanzaniska staden Arusha om vapenvila i Rwanda och FN-soldater fanns på plats för att övervaka fredsprocessen. I Burundi hade 100 000 personer dött i ett inbördeskrig.


– Jag tror vi kan räkna med att Kina, Ryssland och Frankrike
försöker stoppa ett FN-ingripande i Darfur. De har oljeintressena
i dagens Sudan, sade Linda Melvern.

När beskedet om nedskjutningen av planet kom ville FN-styrkan i Rwanda att premiärministern Agathe Uwilingiyimana skulle tala i radio och mana till lugn. Hon var också hutu men tillhörde de moderata krafterna i landet.
Därför blev hon ett av de första offren för folkmordet som inleddes den 7 april 1994. Tio belgiska FN-soldater tillhörde också de första offren, en signal till FN som fungerade som mördarna hade tänkt; två veckor senare beslöt FN:s säkerhetsråd att ta hem större delen av FN-styrkan.

Under 100 dagar mördades drygt 900 000 människor, de flesta tutsier. Folkmordet var väl planerat, betonade Linda Melvern när hon i den 7 april deltog i seminariet ”Folkmordet i Rwanda – reflektioner 12 år efteråt” på ABF-huset i Stockholm, arrangerat av Forum för Levande historia, Palmecentret, ABF och Rwanda Cultural Association in Sweden.

Linda Melvern är en av de främsta brittiska undersökande journalisterna
och har gett ut två böcker om folkmordet. Den första, ”Att förråda ett folk” har getts ut på svenska av Ordfront.

– Tyvärr är intresset för vad som hände i Rwanda 1994 lågt i Storbritannien. Den undersökande journalistiken har nästan helt försvunnit, sade Linda Melvern.

I sina böcker har Linda Melvern kartlagt händelseförloppet i Rwanda våren 1994. Här finns numera rikligt med material, bland annat från den undersökningskommission som tillsattes av FN och som leddes av Sveriges förre statsminister Ingvar Carlsson och vittnesmålen i ICTR, FN:s krigsförbrytartribunal för Rwanda, som har sitt säte i Arusha.

Men Linda Melvern har också genom läckor kommit en bra bit i kartläggandet av västmakternas agerande våren 1994. Och hon tycker det saknas ett inslag i alla diskussioner om reformer av FN:
– Vi måste se till att FN:s säkerhetsrådets sammanträden är öppna. Våren 1994 fördes diskussionerna utan insyn.
Ordet ”folkmord” skulle undvikas i FN för att hindra krav på ingripande enligt 1948 års folkmordskonvention, påpekade Linda Melvern. Hon menar också att medierna blundade för vad som hände i Rwanda:
– Alla var fokuserade på kriget i ex-Jugoslavien. I dag har vi en liknande situation där det rapporteras från Irak, medan Darfur glöms bort.

Folkmordet i Rwanda beskrevs den första tiden som ett afrikanskt stamkrig och det pekades på de långvariga motsättningarna mellan hutuer och minoriteten tutsier. De två etniska grupperna har stora likheter; de talar samma språk, bor i samma område och har samma traditioner. Rwanda och Burundi tillhörde ursprungligen de tyska kolonialväldet i Östafrika, men 1916 blev området belgiskt. Belgarna såg de två folkgrupperna som två etniskt skilda grupper och införde till och med ID-kort med etniciteten inskriven. Det underlättade mördarnas arbete våren 1994.

Tutsierna var i minoritet, men fick en gynnad position under kolonialtiden. 1959 gjorde hutuerna revolt och uppskattningsvis 20 000 tutsier dödades medan många andra flydde till grannländerna. Vid självständigheten 1962 var det hutuerna som fick makten och 1973 tog
Juvenal Habyarimana makten i en kupp.


Erik Markusen berättade att 60 procent av de flyktingar från
Darfur han intervjuade uppgav att sudanesiskt regeringsflyg
deltagit i attacker.

Bland hutuerna fanns en extrem nationalism och den stärktes när RPF, Rwandas patriotiska front bildades 1990. Under ledning av Paul Kagame, som numera är president, genomförde RPF en invasion som backades upp av Uganda.

Inom RPF fanns många ättlingar till 1959 års tutsiflyktingar, men också en del hutuer som tröttnat på Habyarimanas styre.
För Habyarimanas regim var det lätt att peka ut tutsier som förrädare och även RPF har anklagats för att ha begått övergrepp under kriget.

Enligt de flesta bedömare planerades folkmordet under flera år. Vapen, inklusive machetes från Kina – kallade jordbruksberedskap – importerades medan propagandan trappades upp. I radiostationen RTML kallades tutsier för ”kackerlackor” och presidentgardet, armén och polisen hjälpte till att bygga upp en milis, Interahamwe (vilket betyder ”De som anfaller tillsammans”) som kom att omfatta cirka 30 000 personer. Även många civila, inklusive kvinnor och barn, kom sedan att delta i mördandet.

– I förberedelserna för ett folkmord ingår bland annat klassificeringen och avhumaniserandet av människor och organiseringen av mördandet, sade Linda Melvern. Efter mordet på premiärminister Agathe fortsatte man att mörda hela den demokratiska oppositionen – studenter, advokater och journalister.

Folkmordet fortsatte sedan runt om i landet fram till sommaren 1994 då RPF hade vunnit kriget och tågade in i Kigali.
Linda Melvern menar att det fortfarande finns många frågor som ännu inte är utredda när det gäller omvärldens agerande under folkmordet. När FN till sist var villigt att ingripa var intresset att delta lågt.
– Kofi Annan, som då var chef för FN:s fredsbevarande styrkor, vände sig till 44 medlemsstater. Ni i Sverige borde kolla hur den svenska regeringen då svarade på hans begäran, uppmanar Linda Melvern.


Juan Mendez vid ett besök i Sverige i mars 2006.
Foto: Elisabeth Löfgren.

Det var dock inte bara passivitet som kännetecknade agerandet i omvärlden våren 1994. Den amerikanska författarinnan Samantha Power har granskat
hur regeringen i USA agerade och menar att de aktivt valde att vara åskådare till folkmordet trots vetskap om vad som hände.

Den kanadensiske generalen Romeo Dallaire ledde FN:s operation i Rwanda 1994 och har i sin bok ”Shake Hands with the Devil: The Failure of Humanity in Rwanda”, som kom 2003 beskrivit sina erfarenheter.
När Dallaire i samband med 10-årsminnet av folkmordet återvände till Kigali 1994 anklagade han vid en konferens västmakterna för att vara ”kriminellt ansvariga” för folkmordet.
Linda Melvern menar att Frankrikes agerande var ofattbart. Franska militärer utbildade och beväpnade den rwandiska armén före folkmordet och genom ”Operation Turkos” i juni 1994 hjälpte de sedan de ansvariga för folkmordet att fly.
– I dag finns det flera personer som är ansvariga för folkmordet som lever i Frankrike, sade hon. Den officiella franska undersökningen om landets agerande 1994 var bara ett försök till bortförklaringar.

Suzanne Kaplan, forskare vid Uppsala universitet, har arbetat med föräldralösa barn i Rwanda och berättade om hur folkmordet fortfarande kastar sin skugga över människorna i landet.
– De som är överlevande efter folkmordet måste leva med sina minnen, sade hon. Vi måste erkänna att tankar på hämnd är naturliga känslor, samtidigt som vi måste förhindra att hämnd utkrävs.

Den amerikanske professorn Erik Markusen, verksam i Danmark, diskuterade parallellerna mellan Rwanda då och konflikten i Darfur i västra Sudan i dag där en del bedömare anser att ett folkmord utspelas idag. Han deltog i intervjuandet av 1 000 flyktingar från Darfur i Tchad 2004. Trots att situationen i Darfur förvärrats så menade Erik Markusen att det trots allt finns framsteg när det gäller det internationella agerandet.
– Krigsförbrytartribunalen i Arusha är viktig, liksom att Charles Taylor nu är gripen, sade han. Milosevic slutade sina dagar i en cell och organisationer som Amnesty International och Human Rights Watch har gjort mycket i kampen mot straffrihet och förhindrande av framtida folkmord.


– Det är viktigt att jordmånen för politisk extremism inte förs
vidare till nästa generation, påpekade Suzanne Kaplan.

Erik Markusen pekade också på de konferenser som har hållits i Stockholm och som lett fram till att Kofi Annan nu har utsett en speciell rådgivare för förhindrande av folkmord, Juan Mendez. Mendez var under militärregimen i Argentina samvetsfånge som Amnesty arbetade för. I dag arbetar han för att uppmärksamma världen på konflikter som kan utvecklas till folkmord.

I samband med 12-årsdagen av folkmordet i Rwanda drog Juan Mendez paralleller mellan Rwanda 1994 och Darfur 2006.
– Det går inte att säga att vi lärt läxan från folkmordet i Rwanda 1994 om vi bara agerar halvhjärtat, framhöll han enligt FN:s nyhetsservice. Vare sig vi kallar det folkmord eller inte så pågår det definitivt etnisk rensning, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser i Darfur och det borde innebära att det internationella samfundet ingriper.

För Ignace Murwanashyaka blev den 7 april 2006 en påminnelse om att det förflutna också har en rättslig aspekt. Han greps då av tyska myndigheter i Mannheim som har beslutat att hålla honom fängslad i tre månader i avvaktan på beslut om han ska utvisas.

Ignace Murwanashyaka är ledare för FDLR, De demokratiska styrkorna för befrielse av Rwanda. Han har permanent uppehållstillstånd i Tyskland, men har under hösten uppehållit sig i östra delen av Demokratiska republiken Kongo. Där finns FDLR, som är resterna av den hutumilis som efter folkmordet 1994 flydde över gränsen till dåvarande Zaire. Från sina baser fortsatte de att göra räder in i Rwanda och två gånger har Paul Kagame invaderat sitt grannland med förevändning att sätta stopp för FDLR. De anses ha mellan 8 000 och 15 000 man under vapen.

I november satte FN:s säkerhetsråd upp Murwanashyaka på listan över personer som omfattas av finansiella sanktioner och reseförbud. Det antas att han hade lyckats lämna östra Kongo och tagit sig till Uganda där han sedan flög till Europa.
Nu är han misstänkt för krigsförbrytelser både i Kongo och Rwanda och Rwanda har begärt att han utlämnas.

Seminariet i Stockholm avslutades med en visning av filmen ”Sometimes in April”, ett mäktigt drama från det amerikanska bolaget HBO som visar både fasorna i Rwanda våren 1994 och omvärldens passiva agerande. Den person som utpekas som hjärnan bakom folkmordet, överste Theoneste Bagosora, sitter numera i Arusha där rättegången mot honom för folkmord pågått sedan 2002.

Text och bild: Ulf B Andersson

Läs mer:
Så organiserades folkmordet i Rwanda – ny rapport från Human Rights Watch


1

© Amnesty Press.
Citera gärna, men ange källan.

Artiklar i Amnesty Press representerar inte nödvändigtvis Amnesty Internationals åsikter.